Bara så ni vet….

image

Jag säger det inte ofta nog…men mina barn med respektive, jag älskar er. Jag kan låta väldigt otrevlig ibland och ni ska veta att det aldrig är meningen att såra er. Det är egentligen ingen ursäkt men ibland så orkar jag inte riktigt. Jag skulle vilja orka mycket mer. Ni ska veta att jag älskar att umgås med er. Mina barnbarn är verkligen ljuset i min tillvaro, de bjuder på kramar och mängder med skratt. Alice är också medräknad, hon är förvisso lite busigare men hon bjuder också på leenden och skratt, hon har ögon som är svåra att motstå. Jag önskar jag kunde ha barnbarnen oftare än vad jag har men jag vågar inte vara själv med dem, skulle aldrig förlåta mig själv om något skulle hända.
När det gäller mina barn så ska ni veta att det är för er skull jag orkar kämpa, att ni finns där och gör min värld varmare och ljusare. Ni ställer alltid upp när jag ber, trots att jag ibland fräser så finns ni där. Jag skulle nog aldrig fixat det jag har gjort utan er. Ni försöker muntra upp mig när jag är nere. Kort sagt…ni är mitt allt. Jag älskar er obegränsat.
Detsamma gäller min Kent såklart. Det finns inte många män som hade orkat det du gjort. Inte bara de senaste 2 åren utan vi har gått igenom mängder med saker under våra år tillsammans. Jag ser tillbaka på vårt liv och det jag ser är lycka. En fullständig och total lycka. Jag har haft äran att få ha dig vid min sida vad det än har handlat om. Du är min hjälte och min ledstjärna.
Jag ska försöka göra lite förändringar och inte vara så snäsig, som sagt är det inte illa menat. För varje dag som går så blir jag starkare….
Med dessa orden vill jag säga till min familj och vänner: tack för ni står ut med mig och jag älskar er alla ❤ ❤

Rädslor….

image

Dags för att skriva lite igen….drömmarna fortsätter och de fortsätter banne mig där de slutade dagen innan och käre farmor är med i alla….jag har en kär vän som faktiskt sa något väldigt klokt, att det kunde vara som jag kände mig otillräcklig eller att jag inte duger, och det stämmer verkligen för jag orkar inte som förr. Jag vill att det ska vara som innan, att jag ska kunna hålla samma ordning som innan men det gör jag inte, jag orkar ju inte, jag försöker varenda dag men inte en enda dag har jag pallat hela vägen och då blir jag så ledsen, känner att jag inte duger till något längre. Jag känner mig som en urvriden trasa som är redo för att kastas. Och varje dag jag när de känslorna kommer så finns det ingen jag kan prata med utan det blir att bygga på de känslorna igen, till sist känns det som jag ska spricka…har ni någon gång haft gråten så nära att ni får svälja hela tiden och för varje gång ni sväljer så gör det mer och mer ont…det är så det till sist känns och då när det blir mig övermäktigt så får jag säga att jag ska vila. Väl i sängen så får jag släppa på trycket för annars vet jag inte vad som händer. Detta är en berg-och dalbana…undrar när det ska gå över och om jag någonsin kommer att känna mig hel igen. Jag visste att det skulle bli jobbigt efter amputationen men jag visste inte att det skulle bli så här…med en massa följdsjukdomar och skit…..inte en förbannad aning…känns som det blev ett slag i ryggen när min 12-åriga ryggsäck slog till…nu är det mängder med saker som kryper upp till ytan och ibland är det för mycket….Min värsta mardröm och rädsla är mitt andra ben som numera mår skit….tanken på hur fort det gick med det andra benet gör inte saken lättare. Ena dagen så är det bara stopp i det och nästa dag så håller mina tår på att dö. Varje dag kollar jag min fot så det inte ska finnas några svarta prickar…
Nog med gnäll….det är fredag igen och jag kan inte fatta riktigt var tiden tar vägen och det är iallafall positivt. Ikväll ska jag försöka hålla mig vaken för film och godis ….ja för min del blir det inte vanligt godis, men det blir en massa mys. Det kan jag fortfarande göra. Imorgon kommer barn och barnbarn för att mysa.  Vad ska ni andra göra i helgen? ?
Jag önskar er en fortsatt trevlig fredag med massa mys…
Kram och tack för att ni lyssnar ❤ ❤

Pengar, drömmar och Adhd

Idag har jag riktigt ont i magen för det vanliga….PENGAR! ! Jag är så fruktansvärt trött på det. Just när jag börjar se en ljusning så blir det pannkaka. Ärligt vet jag inte om jag fixar ett bakslag nu……
De pengar jag ska få är semsterlön och slutlön och när jag pratade med hon som sköter lönerna så berättade hon att det inte gick och betala ut samma månad på grund av någon regel så det skulle delas upp på förra månaden och resten nu i september. När jag fick min lönespec så stod det enbart nollor på både brutto och netto. Så idag blir det att ringa lite samtal.
Drömmarna blir snurrigare än innan. Nu blandas de ihop och det blir svårare att hålla isär dem. Dock handlar det alltid om någon tävling. Ofta med livet som insats eller blir jag så förnedrad. Jag vaknar mitt i natten och kan konstatera att det var en dröm. Obehaget som finns med i drömmen följer med vakenheten, det gör att när jag vaknar på morgonen så tar det väldigt lång tid innan jag kan ta distans till drömmen. Jag antar att det är hjärnans sätt att bearbeta något. I ena drömmen så var det jag och någon till och det vet jag inte vem det är…men iallafall så befinner vi oss vid startplatsen till en tävling som går ut på att de släpper iväg 3 personer först som ska klara olika hinder de stöter på och vid varje hinder finns det en person som ska antingen döda dem eller bli dödad själv. Sen vid ett av hinderna finns jag som domare plötsligt. Vid ett tillfälle får jag en kniv kastad till mig och känner att jag vill hjälpa dessa 3 personer som tävlar men då säger någon till mig att jag måste vara neutral. Plötsligt befinner jag mig vid starten igen och jag försöker övertala dem till att inte starta genom att berätta att det gäller liv och död men ingen verkar lyssna. Till sist är där en tjej som vill sticka så hon tar sin bil och ska köra över en del av banan men då får hennes mördare syn på henne och springer mot henne och skjuter henne för hon går emot reglerna. Hennes stora röda bil rullar nerför backen och när den stannat så får mördaren tecken så han vet hon är död och då tittar han på oss och säger, det är rätt åt henne.
Så det är klart jag funderar ibland på varför det blir så konstiga drömmar.
Jaha när det gällde pengarna så fick jag rätt. Inga pengar i september utan de kommer i oktober, det var det jag visste, det drabbar alltid oss…..är det inte det.ena så är det alltid något annat. Det är detta jag är så trött på. När det gäller vår ekonomi så är det ett evigt kämpande och denna månaden så skulle vi kunna unna oss något men icke sa nickel!! Varför skulle vi det? Det är bara att inse en gång till, det är inte till för oss, vi måste kämpa för vår ekonomi. Vi är starka så vi fixar detta med.
Sen till en sista sak jag vill säga. Vår minsta son Emil har äntligen fått sin diagnos ADHD och det har tagit en jäkla tid. Tid som vi kunde gjort mycket andra saker. Som att gå på föräldrakurser och så vidare, men just nu är det bara viktigt att det är klart. Vi ska gå på kurser nu i höst för även vi har mycket att lära. Det enormt jobbiga har varit att vi har mängder med gånger försökt förklara för släkt, vänner och även hans syskon varför han är som han är…det ska också sägas att det är jobbigt när han sätter igång och ännu svårare är det att inte bli arg. Därför skulle jag vilja att ni som är här nu läser artiklen här nere. Sen ligger han något längre bak än sina jämnåriga när det gäller viss del av sin utveckling men det är inte alls mycket. Hur tror ni Emil mår när han då får höra…amen Emil, du är så gammal nu så det klarar du själv…eller….Emil, är du en bevis? Det är många gånger jag får höra att han är bortskämd eller ouppfostrad. Ganska tuffa ord för en kille som under sina 12 år har gått igenom det många inte gör under hela sitt liv. Så jag ber er, döm ingen efter håren, ta reda på fakta….
Med dessa ord önskar jag godnatt och glöm inte artikeln nu.
Kram

Tryck här för artikel