Hej igen….

Då var det söndag igen. Det var ett tag sen jag bloggade nu men ibland så orkar jag inte ens det. Igår var en värdelös dag. Det gick inte att vakna till på hela dagen, så trött var det längesen jag var. Det gick någon timme uppe sen var jag tvungen till att gå och lägga mig och vila igen. Jag sov bort nästan hela dagen och det skrämmer mig för det brukar vara ett tecken på att något är på gång, men idag känns det bättre igen.
Det är en sak som har retat mig länge och det är nog mer än jag som reagerar. Varenda dag kan jag på Facebook läsa om SD, tiggare, rasism eller något annat inlägg som har med politik att göra. Det finns också en mängd inlägg om människor som på det ena eller andra sättet far illa. Det handlar om olyckor, våldtäkt, mobbing osv. De inlägg som är positivt inriktade är i mina ögon inte lika många.
Jag kan säga att de inlägg som innehåller tiggare gör mig illa till mods. Det är många gånger jag själv stöter på dem och de sitter ner på knä och många av dem är inte skadade utan när ingen ser på så reser de sig och går utan problem. Detta tycker jag som är amputerad är kränkande för jag önskar inget hellre än att jag hade fått lov att vara frisk men nu är det inte så. Jag har ett ben kvar som är långt ifrån friskt. Jag begär inte att någon ska tycka synd om mig. Det jag tycker känns mest är kommentarer som görs på dessa inlägg där vissa avskyr tiggare och vissa tycker synd om dem. Jag har min åsikt och den kan ingen förändra och det är detta som gör mig så förbannad för jag försöker aldrig ändra någon annans åsikt. Den åsikten man har står man i regel för och därför ser jag ingen mening med kriget som sen sker ibland kommentarerna, det är helt meningslöst. Vill jag inte lägga pengar till en tiggare så gör jag inte det och vice versa. Det är ju inget som sedan behöver dryftas på Facebook, vad leder det till? Det leder till osämja och en massa negativa effekter och ärligt vem gynnar det? INGEN! !!
När det gäller våra invandrare så har jag även där mina åsikter och jag är inte rasist men blir arg på orättvisor och det finns det gott om. Samma sak här med att det finns många som tycker att vi ska hjälpa alla som behöver hjälp och där kan jag tycka att det vore lika viktigt att ge våra ungdomar samma start när de flyttar hemifrån, samma hjälp till familjer över huvudet taget. Det finns många barn här i vårt land som inte äter sig mätta, barn som inte kan åka någonstans och göra något för pengarna inte räcker till. Jag anser inte att det är så bra när vi i första hand inte ser till våra egna först. Våra hemlösa behöver också hjälp…….ja, listan kan göras hur lång som helst. Men i ärlighetens namn så hade nog vi också om vi farit illa här i Sverige gjort samma sak. Jag hade nog tagit min familj och flytt. Sen att vi ger dem den hjälpen de får är inte deras fel.
All hjälp vi har behövt efter min amputation har jag fått ordna själv. Det var ingen som hjälpte oss med att fixa en annan lägenhet så jag kunna komma hem. Det var anledningen till att jag fick ligga inne så länge, jag kunde inte komma hem och det var en fruktansvärd tid. Så med det sagt så spelar det ingen roll vilken åsikt man har för det kommer skrivas aktivt bland kommentarerna ändå. Det går inte att förändra varandra och därför är det lika bra att hålla sin åsikt för sig själv. Det skrivs spaltmeter om SD och också mängder om annat politiskt. Det finns en risk att man till sist blir likgiltig och inte pallar läsa för det är samma text i stort sett. Om folk blir likgiltiga blir det farligt för då slutar de reagera. Jag kan känna det själv för när jag växte upp så var mord något fruktansvärt och det skrevs massor när det begicks ett mord. Idag bläddras det förbi. Kanske man skummar igenom texten och skänker det någon tanke som fort går över igen. Sen finns det klart fall där det uppmärksammas på ett annat sätt. Men det finns en tydligare likgiltighet idag och det beror nog på att det går inte ta in hur mycket negativt som helst. Nyheter idag är väldigt negativa tycker jag. Det är ganska sorgligt att det är vad som krävs för att folk ska läsa det.
Detsamma gäller inlägg där någon gör sig illa eller otäcka saker som borde tala om för alla att detta är inget att titta på,det är de inläggen som har flest kommentarer. Det otäckaste och mest osmakliga jag sett är ett inlägg där man kunde gå in och se en journalist bli avrättad och det räckte fullt med att bara se bilden man skulle klicka på för hela inlägget. Jag blev spyfärdig, vem i helvete vill se det och för en gångs skull så kommenterade jag det med just de orden. Istället borde man ta avstånd från sådan skit.
Jag önskar att det fanns andra saker som fick samma genomslagskraft, saker som behövdes uppmärksammas. Jaha detta är något som retar mig och kanske även er.
Det är inget roligt väder alls ute och lusten att göra något är lika med noll. Det är precis det jag inte behöver. Jag måste hitta på något att sysselsätta mig med idag känner jag. Sova bort tiden blir inte bra.
Jag önskar er en riktigt trevlig söndag. Kram ❤

Seansen igår-ett uppvaknande

image

Jag sitter i fåtöljen och tänker tillbaka på gårdagen, så häftigt! Innan jag åkte dit så hade jag mina tvivel, trots att jag har varit med om övernaturliga saker men det var ju ett tag sen. När jag kommer in så sitter det en mängd personer redan. Jag vet egentligen inte hur jag hade föreställt mig det skulle vara eftersom jag aldrig har varit på en seans innan, men i vilket fall som helst så var där många samlade redan. Allt som allt tror jag att där var mellan 40-50 personer och lokalen är en gammal och mysig samlingslokal som verkade som gjord för seanser. Jocke och Linnéa var med mig men även en av mina finaste vänner Eva-marie och Linnéas syster med sambo. Jag var lite nervös ändå eftersom jag inte riktigt visste vad som skulle hända. Seansen började och jag hade fått veta att alla som var där kunde såklart inte få något budskap så jag kände mig lugn över den delen. Jag följde noggrant mediumet för att se om jag kunde avgöra om det jag såg verkligen var sant. Hon stod ofta stilla och tyst samtidigt som hon rullade en penna mellan händerna och det var tydligen då hon lyssnade på anden eller energin som hon sa. Jag kan säga att jag mer och mer tappade hakan. Allt hon berättade för personen som tog emot budskapet stämde ju. Efter att ett par-tre stycken fått sina budskap så frågar hon ifall det finns någon som heter Mia eller kallas för det. Jag sträckte försiktigt upp handen, hon kom fram till mig och sa att det var en kvinna som ropade på mig. Jag tänkte att det var ju ingen annan som fått sitt budskap på det viset utan de som fått budskap innan hade ju mediumet pekat ut och vetat vem hon skulle prata med så lite märkligt kändes det. I vilket fall som helst så började hon beskriva hur kvinnan såg ut och jag hade varit så inställd på att om detta fanns så skulle det vara svärmor eller pappa som skulle komma till mig så jag fick tänka om helt och hållet. Kvinnan hon beskrev hade varit lite rund, var en stor djurvän, hade ofta håret uppsatt och hon kände stor rökdoft omkring henne. Innan hon nämnde det om rökdoft så tänkte jag på mormor eftersom hon redan hade sagt att det var en kvinna på mammas sida. Hon talade också om att denna kvinnan hade känt och kände en stor omsorg för mig. Mina tankar gick då till moster Maja och där var jag mycket som mindre och jag älskade att vara där. Moster rökte väldigt mycket så det stämde också. Kvinnan bekräftade mina tankar, det var moster jag pratade med. Hon hade en kakadua som jag älskade och hon försåg mig med vandrande pinnar som mamma hatade och jag tror moster hade minst två katter och sen hade de en liten jakthund så visst var hon en stor djurvän. Men det behövdes mer för jag skulle tro på riktigt. Mediumet sa att kvinnan hade försökt nå mig i mina drömmar genom att kalla på mig och det var därför hon kallade på mig nu också. Kvinnan fortsätter med att hon vill prata med mig om mina känslor, hon var med andra ord orolig för mig, så först ville hon att jag skulle börja tänka mer på mig själv och sen ville hon att jag skulle sluta sitta inne och isolera mig, hon tyckte jag skulle gå med i någon förening så jag kom ut. Jag tror att i det tillfället tappade jag andan och tårarna började rulla ner för mina kinder. Det var så klockrent. Precis så är det. Jag var ute första gången igår på ungefär tre veckor. Nu var jag säker på att det var sant, detta var verkligen min moster. Någon från andra sidan som nu talade om för mig att jag måste förändra något för att må bättre, det kändes så mäktigt. Hon slutade med att säga att jag skulle sluta dricka läsk för det var inte bra för mig. Det fanns en del hon sa där imellan men det var detta som fick mig att vakna upp och se verkligheten som den faktiskt är. Livet jag lever nu är destruktivt, jag måste börja ta hand om mig själv bättre. Hon talade också om att om jag förändrade det jag behövde så skulle allt bli bättre och jag skulle må bättre. Det blev mitt budskap och nu ska jag bara göra det. Jag bar med mig denna för mig vackra händelse resten av kvällen och även dagen idag…..det känns lite lättare omkring mig på något sätt. Det svåra nu blir att börja någonstans. Vad ska jag göra? Var ska jag ta vägen?  Finns det handikapptoaletter dit jag ska? Finns det någon förening jag vill gå med i? Kommer jag in med min permobil? Jag kan inte bara köra utan veta var jag ska göra. Som ni ser så finns det mängder med hinder som jag ska ta mig över. Ju längre tiden går desto fler hinder skapar jag. För mig är dessa hinder fruktansvärda att komma över men jag måste för så här kan jag inte ha det men jag visste ju egentligen det innan moster berättade det för mig.
Mediumet gjorde en paus och berättade vad hon trodde det mediala var och hon berättade om våra så kallade kristallbarn. Hon började det med att säga att befolkningen på jorden håller ju på att förinta vår planet jorden och om inget gjordes så kommer jorden inte existera så länge till. Då sa hon att samtidigt så har diagnoserna som asberger, ADHD osv. ökat och hennes förklaring till det är att eftersom dessa barn är så smarta så är det de som kommer rädda vår planet och det är därför de kallas kristallbarn. Jag för min del köpte det eftersom Emil har ADHD och får ta så mycket skit av oförstående personer som inte förstår honom alls. Jag tröstar mig med att en dag om de lever ska förstå och känna en enorm skam för den enorma smärta de har åsamkat honom.
Igår kom han hem och var väldigt låg och ledsen. Förklaringen var att en av pojkarna i skolan hade kallat honom fetto igen. Visserligen hade han och en kille till bråkat och som vanligt så var det ingen som trodde på Emil utan han fick ta den mesta skiten. Jag ringde både rektorn och hans fröken och denna gången backade jag inte. Det finns inte en möjlighet att Emil är den skyldige i alla bråk! Men nu så skrivs det en rapport på pojkarna som kallat honom det och nu blir deras föräldrar varskodda om det. Det är så kränkande att säga det och det kallas mobbning. Det visar sig också att han numera är rädd för att gå hem själv för tydligen så samlar tre killar ihop sig och hotar honom när han ska gå hem. Jag säger bara, rör de honom en gång så vet i katten vad jag gör, en polisanmälan är en självklarhet. Det lät som om de lyssnade och tog det på allvar, fattas bara. Dessutom så vet Emil om att han är mullig och tycker det är jobbigt ändå. De på skolan brukar när jag ringer för att prata om något som hänt säga att Emil veta vilka knappar han ska trycka på för att reta dem, som jag sa igår så vet ju de killarna i skolan det också, det är ju bara att kalla han för fetto så är hans dag förstörd.
Det var en del av mina upplevelser och mina tankar. Ni får gärna skriva till mig om era tankar och funderingar.
Ha en fortsatt trevlig kväll mina vänner så hörs vi snart igen. …..

Tillbaka igen……

image

Då har jag tagit en paus från bloggen. Det hände en del saker som gjorde att jag inte pallade mer. Den ena saken som sänkte mig mest är inget jag kan dela med mig av fast det gjorde mig totalt handlingsförlamad.  När jag väl började känna mig normal igen så ramlade Emil av en snurrgunga i skolan och slog i bakhuvudet så illa så vi fick åka in på kvällen med honom och han och Kent blev kvar för observation, dagen efter så röntgade de honom och tack och lov så var det en mindre hjärnskakning så det blev för honom att stanna hemma i några dagar och vila. Idag var han tillbaka i skolan.
Jag har ramlat tillbaka till någon sorts apati igen och känner mig för det mesta trött och hängig.  Fast både idag och igår var jag duktig och städade undan så lite av min energi har hittat tillbaka. Ni som vet hur det känns att tappa energin vet hur ledsen man blir på sig själv för att man inte orkar göra något som man satt sig för och det gör ont ända in i hjärteroten. Fortfarande är det dock så att jag inte kan komma på något att sysselsätta mig med och då blir dagarna enormt långa och då längtar jag bara till kvällen tills jag får krypa ner i sängen igen. Det är ju faktiskt så att jag önskar livet av mig själv, inte så att jag vill ta mitt liv men rent krasst så går jag upp på morgonen och längtar till kvällen. Det är lite svårt att hitta någon glädje helt enkelt och för varje dag som går på det viset ju längre tid tar det att hitta tillbaka.
Det har nu gått mer än ett år sedan jag förlorade mitt ben och när jag ser tillbaka så vet jag att det är en enorm skillnad på vad jag kan göra nu och då. Jag har lärt mig mängder med saker jag aldrig trodde jag skulle kunna göra och det är jag stolt över. Men det känns som det aldrig tar slut och varenda gång jag tror att det är över så dyker det upp något nytt. För tillfället tror jag att det är som det ska. Det enda är lite oro över mitt skelett för det ligger fortfarande öppet och jag tycker det har blivit lite brunaktigt så jag är lite rädd för benröta och ärligt skulle det inte förvåna mig om jag får det. Risken då är att jag får amputera högre upp och det är en mardröm. Innan jag blev av med benet så var jag inte rädd men efter gått igenom det jag har så kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle bli att antingen bli amputerad högre upp eller att mista mitt andra ben. Jag pallar inte att vara hemifrån ett år till.
Paddy och Sandra var här en sväng i lördags för att fixa vår älskade bil men det blev ingen ordning på skiten denna gången heller, jag ger snart upp. Börjar gå mig på nerverna att bilen inte vill fungera.
Jag började sticka på en tröja som ska bli till julklapp och det brukar jag tycka om att pyssla med för delvis kan jag då se fram emot julen och jag brukar få mer energi och mer inspiration av att sticka så nu gäller det att hitta tillbaka till den glädjen så jag kan bli lite mer som vanligt igen. Jag ger mig inte, det måste finnas en dag då jag mår som jag brukade, full med energi och livslust. Jag har fixat att resa mig upp innan och det borde funka denna gången också. Jag vet att jag förmodligen behöver någon att ösa skiten på men jag har aldrig behövt det innan så först måste jag försöka själv och jag är övertygad om att det går.
Nu har jag lättat lite på mitt hjärta. Ha en trevlig kväll nu alla vänner så hörs vi snart igen….