Liten, ensam och ledsen

image

Klockan är inte så mycket, det är söndag. Jag har varit vaken några timmar och funderat. Trots att jag har folk omkring mig så känner jag mig ensam. Att förstå hur jag känner är för någon annan en omöjlighet. Ju längre timmarna har lidit desto mer ångest har krupit sig på. Nära panik ibland.
Tårarna rinner och jag upprepar för mig själv, så jävla orättvist! Vad är det jag har gjort? Har jag verkligen begått så många fel? Det känns som jag är dömd för något brott…..
Det känns lite som att min omgivning tror att bara för att jag har gått igenom detta en gång så är det lättare denna gången……saken är den, att det är svårare. Jag vet vad som ska hända, kan redan nu känna smärtan efteråt, det pinsamma. Jag skulle kunna göra listan lång.
Pinsamheten är bland det värsta. Jag kommer nämligen få en speciell näringsdropp som är vit och luktar väldigt illa. Den gör så jag blir lös i magen, en av biverkningarna, och att ta sig upp ur sängen när jag precis är amputerad är en omöjlighet och då är alternativet bäcken. Jag får rysningar enbart av tanken. Det är så när de har tagit bort ett ben, nu berättar jag om förra amputationen, så hänger hjärnan inte med och det innebär att man kan inte vända sig själv, inte sätta sig upp utan helt plötsligt är man barn på nytt. Detta är en sak till jag ska ta mig igenom.
Förra gången fick jag en massiv infektion redan dygnet efter, jag var rädd, hade ont i hela kroppen och ibland utvecklades det till ångest. När det var som värst så ville jag vända mig om hela tiden för att försöka få ångesten att vända och inte utvecklas till full panik. Det var inget jag kunde själv utan fick ringa på klockan. Efter några gånger så sa en av personalen till mig att nu fick det minsann räcka och efter det vågade jag inte röra klockan mer utan jag fick klara mig bäst jag kunde. Detta blev en av mina värsta nätter någonsin.
Allt detta ska jag uppleva igen, inte infektionen, och jag vet inte hur jag ska orka.

image

Jag ber en stilla bön att det blir lättare denna gången. Samtidigt vill jag skrika….neeejjj jag viiill inte, jag orkar inte mer, det blir tjockt i halsen och jag stammar för nu har gråten tagit över. Stilla rinner nu tårarna. Jag önskar så att någon var här och kunde ge mig en kram, säga att allt ska gå bra. Istället sitter jag ensam i sängen och vaggar fram och tillbaka samtidigt som jag nu viskar, jag vill inte, fixar inte det här.

När dagen nu är kommen och det har ljusnat så har mina tårar torkat och jag känner mig matt. Känslan av ensamhet dröjer sig kvar.
Tanken att fly har blivit starkare fast jag vet att det är en omöjlighet. Jag måste stanna och ta mig igenom detta. Vad händer sen?
Det har jag också ägnat många tankar åt. Hur ska jag klara ut det? Jag tyckte det var svårt med ett ben. Lära sig saker på nytt. Jag lärde mig ständigt nya knep och fann lösningar på problemen som dök upp. Nu ska jag kasta undan det för att börja på ruta ett igen.
Tillbaka till nuet. Jag har försökt förklara för läkaren att jag tycker det är jobbigt med injektionerna som jag får för den orimliga, jävla smärtan. De håller en kort stund och det är jobbigt att behöva be så ofta plus att jag har ont mellan injektionerna. Jag har fortfarande smärtpumpen inkopplad och den går med en pyttedos. Den kommer ökas dagen innan, alltså på onsdag. Jag tyckte att det var bättre att skruva upp den och slippa sprutorna men det fungerar inte för då måste jag ha kateter. När pumpen är igång på högre dos känner man inte när man är kissnödig så det är därför man måste ha kateter. I mitt fall, som vanligt, har jag urinvägsinfektion och då tycker läkarna att det är viktigt att städa ut blåsan som de säger. Tydligen är risken större jag ska få infektion i operationssåret och det vill jag inte heller. Det blir till att fortsätta med sprutorna. Jag tar ju insulinsprutan två gånger om dagen, sen på kvällen tar jag klexane i spruta, det blir en del sprutor om dagen. Klexane är blodförtunnande medicin.
Det kommer bli några tuffa dagar framöver. Jag önskar det fanns en av och på knapp. Fast den hade stått på av hela tiden för vem vill handskas med så mycket känslor som bubblar upp. Det är ganska viktigt att ta hand om känslorna också för annars rinner bägaren över och då blir det explosionsartat och det är inte heller så bra. Jag får helt enkelt ta en dag i taget, ibland en timme i taget så ska jag nog fixa detta också.
Tack, tack kära ni och det menar jag verkligen…..många, mängder med kramar till er för att ni har orkat läsa det här inlägget. Jag kan inte lova att det blir det sista utan jag kan nog lova att det kommer fler.
Ha en underbar söndag så hörs vi snart igen ♥♥♥

8 reaktioner på ”Liten, ensam och ledsen

  1. Ja, det är svårt att förstå sig på lidandet. Varför man drabbas, och vad all smärta ska tjäna till. Du har det mycket tungt just nu, och ingen annan kan bära din smärta. Du måste göra det alldeles själv. En tuff situation! Att sätta ord på det du känner kan vara ett sätt att avlasta, tänker jag? Håll ut! 🐻

    Liked by 1 person

  2. Lättare för att du varit med om det en gång innan? Jag skulle förr säga att det kanske är svårare då det är en del av dig själv ännu en gång som du mister. Jag förstår att du är ledsen och jag förstår att du får ångest. Skulle jag kunna ta hälften av din smärta så hade jag gjort det. skickar massor med kramar och styrka.

    Liked by 1 person

    1. Det var bland det finaste jag sett någon skriva. Tack så mycket……att erbjuda sig att ta halva smärtan när du inte känner mig mer, det talar mycket om vilken person du är. Så modigt, fint och ödmjukt gjort. Det visar att du bryr dig om. …..
      Denna dagen är en sådan dag där det inte finns mycket glädje, det är mest tårar idag. Jag skickar mängder med kramar till dig du fina människa. ♥♥♥

      Gilla

  3. Eva-Marie Svensson

    Kära du..tänker på dig varje dag och det du går igenom..men det är inget straff för något du har gjort och det vet du. Känner igen mycket av det du skriver förutom amputeringen…ensamheten, pinsamheten, ångesten..att känna sig ensam och utelämnad på natten..på sjukhus… tårarna som rinner och jag blir så ledsen för din skull…du får försöka ta en dag i taget och det kommer säkert att ordna sig..till slut blir det bra. jag ber för dig varje dag tillsammans med ärkeänglarna och de andra änglarna….ber att du ska få styrka att ta dig igenom detta…Tänk på att de är med dig hela tiden och som ser att du orkar….skickar en massa healing kramar…<3

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s