Valborg. minnen och framtiden

42909[1]

Precis så

Då var det majbål ikväll och jag sänder ut en tanke till alla våra tonåringar och även de äldre att ta det lugnt med det starka. Själv ska jag stanna här innanför sjukhusets väggar en natt till. Det får bli så när jag inte fick stanna hemma mer än en natt denna första permissionen och det går det med…det är väl så att jag hade ställt mig in på att åka nu i eftermiddag och sen stanna hemma på söndag…..det är väldigt likt mig att göra så här, ta saker för givet, när det i själva verket hade varit mycket enklare att fråga innan så hade jag aldrig behövt känna mig besviken alls. Mia i ett nötskal. Impulsiv. Innan idag så sas det på träningen att jag kunde vara övermodig också, det stämmer, fast jag har blivit något bättre på att bedöma när det är farligt på riktigt eller det är larvigt. Jag har bra balans men när jag släpper alla stöd så vet jag inte var jag ska sätta armarna och det blir obehagligt…den enda tanke jag har då är var jag ska ha armarna. Så lite konstigt blir det.

Som jag skrev innan så måste jag ha lite hjälp med att hitta en sysselsättning för när jag kommer hem. Jag vet att jag undrade vad livet gick ut på de sista veckorna därhemma och det berodde på att jag gjorde absolut ingenting och då blir faktiskt hela livet tråkigt. Denna gången ska jag ligga i för att det ska bli att jag kommer ut. Det kommer ändå bli ett måste. Jag har ju min permobil och jag kan köra långa rundor med den och jag kommer ihåg när jag använde den så körde jag ut minst ett par gånger om dagen. Nu är jag rädd för att ta upp den i hissen för det har jag aldrig gjort och när min man skulle åka ner med den så varnade hissen och det är därför jag inte tycker om att göra det. Det är så fjantigt rent ut sagt. Jag har nog alltid haft fobi för hissar och speciellt sådana som låter när de ska åka…nej skämt åsido…jag har aldrig gillat det.

1404373-white-orchids-and-butterflies[1]

Mycket fint

Då är vädret som vanligt nu då. Det brukar inte vara så jättefint väder när det är valborg. Det är många gånger gånger jag har stått vid brasan och fruset om fingrarna. Fast jag hade roligt ändå så det var värt det. Jag brukar fundera lite över det, hur ställen förändras, numera finns det knappt något nere i byn, i Knislinge. När jag växte upp så fanns det en butik som hette Zaimes, jag tror inte det stavades så men jag kommer inte ihåg hur. Dit in tog vi ungdomar ofta vägen för där såldes smink, smycken och annat smått och gott. Jag kan fortfarande känna doften när jag vill. Det plingade i dörren och sen kom den underbara doften. Innan Zaimes så fanns det en mäklare. Sen fick man då gå en liten extra bit till så fanns det en presentbutik och där fanns mängder med fina, dyra presenter men faktiskt också små ting som inte kostade så mycket utan att man hade råd att handla till ett kalas. Där doftade också mycket speciellt av doftkrusen. Sen över gatan fanns en järnhandel, där tillbringade jag inte så mycket tid. Tvärs över gatan låg en kiosk och bakom den fanns en livsmedelbutik. Sådana här saker kan jag minnas men inte mina föräldrar. I alla fall så kommer jag ihåg julskyltningarna då stod granen bakom kiosken och då dök där upp en tomte som delade ut godispåsar till barnen. Jag kommer fortfarande ihåg rösterna som sa…trängs inte…sluta…det räcker till alla. Det doftade av glöggen och frös gjorde man men det var något särskilt med dessa julskyltningarna. Så jämför vi då idag…där finns inga butiker alls men det är väl någon pizzeria kvar. Jag undrar egentligen varför det blev så..men så klart om man kunde tjäna på att åka till Kristianstad till lågmedelskedjorna så är det ju så det går till. Fast jag kan tycka det är lite sorgligt för gemenskapen var stor och alla som bodde där hjälptes åt på något vis att ha lite extra koll på oss ungdomar. Så var det väl i stort sett i alla byar och idag är det inget kvar…sorgligt.

12923[1]

Star Wars

Jag kan inte släppa tankarna på vad som ska hända härnäst. Det dröjer inte länge innan vårdplanering bokas och jag åker hem. Det ska bli underbart så missförstå mig inte. Samtidigt är det en mycket liten känsla av rädsla. Rädsla för framtiden. Tänk om jag inte hittar något att göra? Jag har frågat rundor här såklart och saken är att det är inte alldeles enkelt. Jag kan gå på dagrehab om jag vill. Jag har tänkt fortsätta med gåskolan för det är viktigt att få hjälp så att det blir så optimalt som möjligt men det är en timme, en gång per vecka så det är ingenting. Saken är den också att om jag blir apatisk så kommer jag inte åka dit heller för då kommer jag till sist bli rädd för att gå utanför dörren. Varför måste allt vara så krångligt? Ingenting är enkelt när man är handikappad. Det kunde ju funnits något som hade varit lättare. Jag ska börja arbetsträna men det kommer ta lite tid innan det är igång för jag ska inte tillbaka till samma jobb.Sen när jag kommer hem måste jag anpassa mig något innan ja börjar jobbar. Testa på hur det är att vara hemma, hitta på saker med Emil och lära mig använda proteserna på ett vettigt sätt. Ja vad ska jag säga, det finns inga idéer hos mig för tillfället. Det blir till att fortsätta fundera och höra sig för.

Det ska bli skönt att komma hem och få känna på miljön hemma, äta god mat och mysa. Jag pratade med dietisten igår och hon frågade hur det gick med önskekosten och annat. Jag berättade för henne att jag hade beställt önskekost någon gång då och då….varje gång har jag blivit djupt besviken, för det är ofta bränd mat eller så är det något annat som gör att det ser väldiigt oaptitligt ut. Jag vet att det är uppe till diskussion jätteofta men saken är att det finns säkert många äldre som skulle få en bättre chans att komma hem lite tidigare om maten smakade bättre. Det håller dietisten med om. Likaväl som när jag har beställt pizza två gånger så har den varit bränd båda gångerna. Önskekost måste smaka bra för det finns en grundad anledning till varför det finns. Själv har jag legat inne så länge så det går inte äta sjukhusmat snart. Jag tycker att allting smakar likadant och ser precis likadant ut. Potatisen är ofta underkokt så den är hård i mitten och jag tycker det är osmakligt. Förra veckan fick jag ett kycklinglår som var svart på ovansidan, bredvid låg tre potatisar och flöt i lite sås…..mums…nej skulle inte tro det. Jag tror att de flesta som hade fått den maten på en beställning hade skickat tillbaka den men till oss patienter duger det…Varför??? Det är en av de viktigaste elementen för att en patient ska återhämta sig. Det är därför jag tror att det skulle hjälpa många fler hem om maten förbättrades. Därmed skulle den ekonomiska situationen också bli bättre. Fast jag antar att det är en debatt som kommer pågå i evigheter utan någon förändring.

Nu ska ni få vara ifred från mina inlägg. Jag kramar om er och skickar energibollarna som behövs. Sköt om er och var rädda om varandra så hörs vi snart igen.

Snart är det dags…….

image

Godmorgon alla fina läsare. Här lyser solen med sin frånvaro istället för att värma bläcket på fönstret. Det gör inget….Mina drömmar har hållit mig vaken nästan halva natten. Det gör inget……Nu för tillfället har jag enbart en sak i tankarna och det är mina ben. Det låter nog väldigt märkligt i era öron men jag längtar så innerligt tills det är dags att sätta dem på sig. Det är känslan av frihet, känslan av mig själv och det är känslan av självständighet. Snart är det dags.

image

Jaha, det var hembesök igår och jag kände mig som en urvriden trasa när jag rullade in på mitt rum. Först stressade jag på morgonen för att hinna till terapin. Så här ser det ut där jag höll till igår.

image

image

image

Jag håller som sagt på med mitt halsband. Efter terapin var det dags för träning och kolla så proteserna satt som de skulle och efter det var det dags för lunch. Sen var det taxi till Kristianstad. Det gick bra hemma. Det enda som var ledsamt är att jag har enorma problem att sitta i våra möbler. När jag väl hade satt mig i fåtöljen så var det inte så lätt att komma upp igen. Tur att jag hade folk med mig hem för annars hade jag blivit sittandes där. Jag kände att tårarna brände bakom mina ögonlock. Fast det problemet är till för att lösas. Jag provade en massa saker så vi vet att det är tryggt när jag ska åka hem och det kändes bra. Nu måste jag fixa internet också för annars kommer jag inte klara mig. Jag vet vad ni tänker nu, att det inte är livsnödvändigt med internet, men för min del är det.

image

Jag var tvungen att ta med en liten sötnos. Jag har haft farmor på besök inatt också och hon blev bundis med Kent och tack vare att jag har så svårt för att få luft så kan jag inte hävda mig. Men när jag var uppe på toaletten så pratade jag med farmor och sa till henne att lämna oss ifred och när jag slumrade till så hade hon vänt sitt humör i alla fall. Så nu återstår det att se vad som händer inatt. Jag ska försöka låta bli att fundera på det så mycket för jag behöver mitt goda humör till annat.

image

Jag håller samma stil fortfarande. Jag är på ett strålande humör nu på morgonen och hoppas att det ska förbli så.
Nu kommer jag till en sak som betyder oerhört mycket för mig så nu ber jag på mina knän. Ni som bor i Kristianstad eller i närheten, vet ni några aktiviteter som jag skulle kunna göra när jag kommer hem eller är det någon som har tid, lust och ork att följa med mig ut då och då. För jag är på hemgång snart och förra gången jag kom hem efter legat så länge på sjukhuset blev jag apatisk och kom inte ut alls. Det enda jag gjorde var att glo på tv i stort sett. Det kommer inte fungera att fortsätta så utan jag måste ha något att göra. Så om ni har något gott råd eller något tips så skriv till mig eller ring till mig 0721-674721 bara ni hör av er. Det hade varit så snällt om ni orkade eller ville ta den extra tiden och fundera. Har ni något tips så behöver ni inte bo i närheten. Det behövs ju inte.
Då mina finaste läsare avslutar jag inlägget här. Jag hör av mig senare idag igen. Sköt om varandra och er själva nu. Kramar och energibollar kommer er väg

Mardrömmen som slår allt annat…….

1329744-surviving-apple-tree[1]

Lite ödsligt

Inatt och i morse har jag fått lida och jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Jag kan nog säga att denna mardrömmen tar allt jag någonsin upplevt någon gång. Jag har mitt sprudlande humör bakom drömmen och känslorna för den…..för just nu är det mängder med folk jag fullkomligt hatar. Naturligtvis är det inget som håller i sig utan hatet är ju enbart bundet till drömmen. Så om ni läser och ert namn dyker upp, tro inte att jag känner agg eller något annat så jag inte får något förbannat sms eller mail av någon för då smäller jag av. Då så då kör jag…..

Hela händelsen utspelar sig i Skivarp men inte där vi bodde utan på en camping. Det är en väldigt stor camping med mycket fint folk. Så var det inte när vi bodde i Skivarp. Dessa som bodde här på denna campingen är sådana människor som rynkar på näsan över lite skit på mattan. Jag förstår inte varför man bor på en camping då, men som sagt så måste komma ihåg att hjärnan har bestämt detta och ingen annan. Farmor hade också en husvagn som var uppställd där såklart, vad annars. Hon ingår mer eller mindre i de flesta av mina drömmar. Just nu kan jag säga att jag inte gillar henne alls. Ja, i vilket fall som helst så hade våra barn varit ute och röjt rundor hela dagen och det fanns grejor utslängda lite överallt. Konstigt nog så är Emil liten igen och ingen av våra barnbarn finns med i drömmen. Däremot så är Caroline gravid….hhmmm….lite märkligt men men. Vi håller på att bråka med Emil om att han ska plocka upp sina saker men det vägrar han så klart. Det visar sig också att en spann med spade har landat i grannens trädgård och han är en av de ”fina”. Såklart påpekar han detta för oss, samtidigt som han muttrar, ouppfostrade ungar. Jag känner att jag kokar inombords men säger inget. Som i det verkliga livet då. Det slutar med att jag går in och plockar upp det. Jag går på mina proteser men har så svårt för att andas. Jag tror att jag faktiskt har det när jag ligger på rygg också i verkligheten. När jag har plockat upp den jävla spannen så händer något bakom min rygg. Det brakar till och det är någon unge som river en träpinne som sen faller över grannens förtält. Vem tror ni går skulden? Alldeles rätt, Emil som vanligt…….

wpid-27115.jpg

energin har tagit slut

Emil tittar på mig och jag ser tårarna i hans ögon….sen bryter det ut kaos men jag vet inte var det händer, varför eller hur? Detta är drömmens magiska makt, att hoppa från ruta ett till tio och det är precis det som händer nu. Jag står utanför vårt tält och jag har sagt till Kent att nu är jag trött på att inte få luft så nu vill jag åka in. Vi kommer inte ens fram till bilen. Sandra har gjort något, vad vet jag inte. Det kan vara så att jag har glömt bort lite hur det var eller så är det inte ens med i drömmen. Plötsligt så är det mångas förtält som ligger på marken och något brinner. Halva campingen är på väg mot oss för allt är vårt fel, precis allt. Jag ser någon höja handen mot Emil och jag skriker, skriker och skriker…plötsligt rullar han runt i gräset och jag ser att han är skadad….jag kan inte andas längre, försöker få luft för att försöka ta mig dit. Var är Kent? Jag skymtar Kent i folkmassan och ser att han är på väg att försöka släcka en brand. Sakta tar jag mig bort till Emil. Nu skriker han hjärtskärande och det gör så ont i hela mig….älskade unge….var är du skadad? Blodet rinner ur munnen på honom och han kan inte prata. Då kommer Jocke och ska hjälpa oss….plötsligt får någon elak jävel tag i honom, jag ser Jocke kastas fram och tillbaka som en trasdocka…om igen så bara skriker jag…släpp honom, släpp honom din jävel….han är ett barn!!!!!!!!! Men vår älskade granne kastar iväg honom och jag hör hur Jocke skriker när han landar. Jag står och tittar och vet inte var jag ska ta vägen…Vad är det som händer? Varför hjälper ingen mig???? Nej för att alla har gaddat ihop sig emot mig och Kent. Där ingår farmor, Ina, Annika och Jens….Hatet lyser ur deras ögon och plötsligt så sitter vi alla ner vid mängder av bord som någon satt upp för att diskutera situationen…..Det vi kommer fram till är att vi, alltså jag och Kent måste betala all skadegörelse även om våra barn inte var med från början. Robin kommer undan utan ett enda problem. Vi försöker göra oss hörda men det är en omöjlighet, vi försöker förklara hur det gick till men ingen lyssnar. Annika spottar efter mig och farmor hånflinar. Det enda jag har i huvudet är att vi måste under läkarvård….Jag kan inte med ord beskriva hur jag mår i drömmen nu…När vi äntligen når en överenskommelse så kommer Caroline och ska åka med oss. Grannarna börjar så smått närma sig henne och pratar med henne. Jag ser att hon blir rädd och börjar höja rösten som hon kunde göra när hon var tonåring. Hon var inte rädd för någon då, tror jag inte, det är hon säkert inte nu heller men hon är mer mogen. Detta är en dröm. Jag måste intala mig själv precis hela tiden. Jag mår så jävla dåligt över denna drömmen så. Men tillbaka igen….

Hon börjar skrika åt folket och jag ser att de inte accepterar det…inte alls….nu försöker någon ge sig på henne och ska slåss….då kommer Sandra och skriker, ser ni inte hon är gravid…men de har slutat lyssna. Det är verkligen som en stor mobb och det är så otäckt. Vi lyckas övertala Caroline till att vara tyst men hela tiden fortsätter hon och hon triggar igång församlingen hela tiden. Jag har bara en tanke i huvudet och jag försöker förklara för Kent att vi måste ha in henne i en bil som någon kör till akuten för då är hon med mig och Kent och då lugnar hon nog ner sig. Vi övertalar en man till att köra men nu har hela byn fattat att det händer något och stänger av avfarterna så vi inte kommer ut. I bilen har jag alla utom Sandra och Jocke. Det ska ta sig själva till akuten. I bilen som blir till en buss, fortsätter Caroline att skrika på han som kör samtidigt som vi försöker få henne att bli tyst. Min enda tanke nu är att om hon bara kan vara tyst i någon minut så ordnar det sig….eller hur? En hel camping är utrotad och det sägs vara vårt fel. Var ska vi ta vägen sen?

Till sist tröttnar mannen i bilen och stannar, sliter ur oss ifrån bilen men det är inte så långt kvar nu utan nu går vi. Vi stöter nu på mamma, Louise och en väninna till mamma. De är på hem till mamma för de tre har varit ute och ätit. Jag frågar Louise om hon kan ta Emil så han kommer i trygghet. Han sitter på trottoarkanten och gråter, jag bara tänker att han kommer aldrig bli normal igen. Tårarna rinner och han snyftar, nickar och snyftar. Han kan tänka sig följa med till Louise men ändrar sig igen för han vill vara med mig och jag förstår.

Vi lyckas till slut ta oss in till akuten och därinne har mobben redan samlat sig. Annika skriker en massa till mig som andra håller med om,…..de bara hånskrattar åt oss. Samtidigt så tar jag en titt på oss. Blodet forsar ut från mig och Kent. Emil bara gråter. Då försöker farmor ta honom ifrån mig för att han skulle minsann inte få gå före de andra i allafall…..aaaahhhh…..jag blir så förbannad och rädd…för i de flesta fall var jag ju rädd för henne….Emil gråter nu så han inte får luft längre och då när han blir blå så blir hon rädd och då får jag honom…När jag väl ska försöka lugna honom så äntligen lyckas jag vakna…

Jag slänger mig på ringklockan enbart för att jag vill se personalen och se att detta verkligen var en dröm. Efter jag lugnat mig lite och kan andas i normal takt igen så börjar jag fundera över denna jävulska dröm….varför????? Jag kan nog i och för sig må lite sämre…Det är inte det lättaste att hitta tillbaka till verkligheten idag känner jag….Jag la mig ner någon timme senare och försökte sova men drömmen fortsatte så jag bestämde mig för att vara vaken….Det känns som jag aldrig kommer kunna sova mer. Denna natten har jag sett i stort sett hela min familj gå under…

Detta inlägget blev lite långt men så är det ibland. Nu ska jag äta frukost. Sköt om er nu. Kramar till er i massor och någon boll kommer också.