Denna dagen är lite upp och lite ner

wpid-paperartist_2015-04-03_16-12-57.jpeg
Jag men ändå inte

Just precis så är det. Jag men ändå inte jag. Jag älskar att redigera saker och ting men det visste ni ju redan. Jag har varit på en pytteliten upptäcktsfärd. Jag hittade en bokhylla med guld, jag menar verkligen guld. jag tror inte det fanns en bok i den hyllan som jag inte skulle vilja läsa så det var bara att hugga en bok. Det kliar i mina fingrar för jag vill börja läsa men det är inte bra att göra det nu. Jag kan inte ligga ner längre utan att somna. Det är väl medicinerna kan jag tänka mig. Jag berättade faktiskt för en undersköterska att jag inte kände mig hemma och att jag kände mig otrygg. Idag när jag skulle gå på toaletten så sa jag till undersköterskan att jag ringer när jag behöver hjälp. Nu har de en sådan toastol med stora hjul så det går att använda den som rullstol. Jag älskar den för den gör att allt blir mycket lättare. Men i vilket fall som helst så kände jag för att sminka mig och det tar ju en stund och sen ville jag byta om till egna kläder så det gjorde jag också, allt detta gör jag när jag sitter så att sätta på sig ett par byxor är ett träningspass. När jag var helt färdig så hade det tagit lång tid och hon hade inte varit inne och frågat hur det gick. Då kan jag säga att det känns otryggt. Jag kunde ju ha ramlat och slagit mig så att jag var medvetslös. Jag gillar inte sånt. Alla kan glömma och göra fel men vissa saker får inte göras fel..

wpid-paperartist_2015-04-03_16-05-31.jpeg
Ytterligare lek med redigering

Ibland känns det som jag är den gnälligaste personen som finns. Även om jag gör framsteg så märker jag inte själv hur stort det är. Häromdagen så sa sköterskan till mig att jag skulle känna mig stolt som hade kommit så långt. Även Ingela när hon var och besökte mig tyckte jag var duktig och att jag skulle komma ihåg det.Men det är svårt att göra det ibland.

Kent lyckades låna en bil. Jens är nere i Kristianstad över helgen. Jens är Kents bror. Så Kent kom och var hos mig en stund….jag kunde hålla tårarna borta så länge han var här men nu är det omöjligt. Det är inte mänskligt att vara ifrån sin familj så länge som jag är. Ja även de där hemma tycker det är jobbigt såklart. Han försöker få ihop det över påsk men det är inte så enkelt. I början när jag skrev ihop några rader om att vi behövde hjälp så var det 2 mycket roliga och häftiga dagar. Men nu har alla glömt och vi sitter kvar i samma situation fortfarande. Knappt mat på bordet. Jag vet att där är kläder till Emil som vi kommer få. Jag vet inte vad vi mer ska göra. Det är kanske en idé att sätta sig någonstans att tigga, vad vet jag.

20150403_153625
Bokhyllan som innehåller guld

Det här är hyllan med guldet, alla fina böcker. Det är tur det finns för annars är det svårt att fördriva tiden. Det tar på energin att det alltid är något som är oroande. Jag har många kilo på mina axlar som vanligt. Inatt mördade jag för första gången och det sjukaste är att jag inte vaknade. Den jag mördade hade knivstuckit mig och mamma. Även Jocke. Jag kommer ihåg att jag skrek och grät. Det gjorde så ont att bli knivstucken. Jag kommer ihåg att jag undrade om jag skulle spela död. Tills sist när smärtan var outhärdlig så gjorde jag det och då sprang han iväg. Jag kröp bort till mamma och Jocke. Mamma hade klarat sig hyfsat men Jocke mådde riktigt dåligt. Mamma hade ringt ambulansen. Sen vet jag inte varför jag inte var på sjukhuset. Jag kanske var det men det fanns inte med i drömmen. När Jocke räknades som frisk och blev utskriven så hade han bara en tanke i huvudet och det var att hämnas. Det var så otäckt. Jag letade också och naturligtvis hittade jag han först. Han stod med ryggen emot mig och jag försökte smyga mig därifrån men han såg mig. Så sa han att det är inte så ofta man får chansen att döda någon som kommer så nära. Nu visste jag att jag skulle dö. Han sprang fram emot mig och skulle precis sticka mig när någon slog en bräda i huvudet på han. Det var Jocke. Sen gav Jocke igen och vi trodde inte vi skulle se honom igen men efter någon månad när vi skulle gå på marknad var han där. Han fick syn på Jocke och Jocke såg han. Jag har aldrig sett Jocke så arg, han kutade iväg det snabbaste han kunde efter knivmannen.

20150403_154253
Uteplatsen. Idag var det skönt

Jag såg att Jocke började komma ifatt och knivmannen började väl känna sig rädd så han började kasta saker som såg ut som bumeranger men med massor knivar på. Den missade Jocke med några centimeter. De fortsatte springa och plötsligt kommer de mitt håll och jag vet att jag måste försöka gömma mig men var. Jag blir som hypnotiserad för jag kan inte röra mig. De närmar sig och knivmannen kastar fler saker som ser så konstiga ut men alla har knivar. När de är precis bredvid mig så träffar han till sist Jocke och nu är han ute efter mig. Jag kan inte röra mig fortfarande. Han kastar och jag faller. Han kommer fram till mig och lägger sig ovanpå mig för att göra slut på mig. Jag blir så arg, jag rycker bort några knivar ifrån hans vapen. Jag sticker honom i halsen och jag ser i hans ansikte att jag har träffat rätt. Han grimaserar så äckligt och hans ögon är så läskiga. Jag kan inte andas och håller på att kvävas det är då jag tänker, dags att vakna, du drömmer. Gissa om det gick att somna om efter den drömmen. Som vanligt var det så verkligt så det var otäckt. Jag kunde känna smärta när jag blev knivstucken. Så när jag vaknade så kollade jag upp att jag var hel och det var jag.

ängel ber
Jag ber er om hjälp orkar inte mer nu

Hej Maria heter jag och är 44 år gammal. Vi sitter i en fruktansvärd situation…Jag ska berätta vad och varför.
Jag är sjuk i mina kärl sedan 13 år tillbaka och den sjukdomen jag har är obotlig, det finns ingen diagnos. Tack vare min sjukdom så har jag till sist fått amputera mina ben. Det första amputerades i september 2013 och det var högra benet. Jag råkade ut för mängder av komplikationer hela tiden så det drog ut på inneliggande tid. När jag var så bra att jag kunde åka hem så bodde vi på tredje våningen utan hiss så det fungerade inte utan vi var tvungna att hitta en annan lägenhet och tills vidare fick jag bo på ett korttidsboende. Det var fruktansvärt från början till slut. Många dementa och gamla människor. Till sist efter bott där i nästan 4 månader tröttnade jag på att ingen kunde hjälpa oss.Jag skrev ett brev till högsta chefen och veckan efter hade vi fått en lägenhet.
Vilka är då vi. Jo min man sedan 25 år tillbaka heter Kent. Vi har 4 barn och 3 barnbarn. De tre största har flyttat hemifrån men vår minste son Emil bor kvar, Emil är 13 år. Emil har diagnos ADHD.
Då ska jag försöka berätta varför vi behöver hjälp.
Jag blev amputerad den 5 mars men har legat inne sedan den 12 januari. Det var bestämt att jag skulle operera den högra stumpen för att jag hade ett sår öppet som inte läkte och därför behövde de revidera den, det betyder att de behövde ta en bit till på varje ben och sen sy ihop igen. Denna gången läkte benet och äntligen kunde jag använda min protes och faktiskt gå. Efter någon vecka till på sjukhuset så började foten dö på vänstra benet och det blev klart att amputera var det enda alternativet och så blev det.
Samtidigt kämpar min man därhemma med både Emil och att få tid över att hälsa på mig. Emils diagnos gör att vi kan inte lämna honom själv till exempel på morgnar så att han själv går till skolan. Det funkar inte utan vi måste följa honom till skolan för annars går han inte. Han har högre frånvaro än närvaro. Vi måste vara hemma när han kommer ifrån skolan. Så han behöver mycket tillsyn. Sen är där åtminstone ett möte i veckan och ofta fler. Så det fungerar inte att min man jobbar. När jag kommer hem så kommer jag inte kunna ta hand om Emil själv eftersom jag behöver personlig assistent själv. Så Kent kan inte stå uppskriven på arbetsförmedlingen eftersom det är otänkbart med någon aktivitet. Därmed får vi inget socialbidrag för då måste han stå uppsatt på AF. Vi lever därmed på min sjukpenning som är ca 10000 och vår hyra är nästan 8000, Det går inte i längden att leva så här. Numera är det svårt att få något att gå ihop, ibland är det jobbigt med maten. Framförallt så kan vi inte köpa några kläder till Emil eller till oss. Jag har i stort sett inga kläder som jag kan ha eftersom jag ändrar storlek när jag sitter i rullstol. Emil har redan det jobbigt i skolan och vi vill absolut undvika att han blir retad för kläderna. Men vad gör vi? Det går ju inte? Nu är jag dessutom flyttad till Hässleholm och de har inte råd att komma och hälsa på mig. Nu är det dessutom påsk och jag har ingen som kommer hit. Det känns vidrigt och väldigt ensamt. På två år har jag hunnit vara hemma i ett halvår. Det känns fruktansvärt att inte ha råd till något extra. Inte ens ett påskägg. Det är inte mänskligt att leva så här. Så jag skriver till er i förhoppning att någon medmänniska kan hjälpa oss med något. Jag begär inte massor, det är små saker. De är lika viktiga dock
Många hälsningar Maria Ekdahl
0721-674721 är mitt nummer och det går bra att skicka sms om ni vill det och det går att ringa om det känns bättre.

Att behöva tigga så här är inget roligt allt och framför allt väldigt pinsamt men just nu gör jag vad som helst i stort sett för att få det att fungera i någon månad till och då behöver vi inte mer hjälp utan kan stå på egna fötter.

Så känn efter när ni läst detta och tänk efter om ni kan göra något.
Ni är vår sista chans så efter detta finns det inget mer jag kan göra.

Tack för att ni har läst och lyssnat. Många kramar Maria

Denna texten skrev jag och delade på Facebook. Jag måste lösa det på något sätt och då hoppas jag på detta. Nu ska jag inte plåga er mer. Glad Påsk på er alla. Jag sänder ut mängder med kramar fyllda med påskglädje och kärlek. Några energibollar blir det också. Sköt nu om er i påsk så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

2 reaktioner på ”Denna dagen är lite upp och lite ner

  1. Ni har det tufft och det är inte lätt att leva så i längden. På facebook finns det en sida som heter Hjälpande hjärtan. Skriv till dom https://www.facebook.com/pages/Hj%C3%A4lpande-Hj%C3%A4rtan/1428726250695762?fref=ts

    Jag har strulat till det med min bogg. En fil saknades och jag orkade inte vänta på hjälp av supporten så jag ominstallerade bloggen och allt försvann 😦 Men det är bara att bygga upp den igen 🙂 Hoppas du har en fin dag så här långt iaf. Önskar dig en fin kväll min fina
    Kram kram ❤

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s