Grattis, energi och permission

sunlight_and_water_waves_Aquamarine_water_in_Hawaii_JY049_350AIdag är en stor dag, idag fyller vår son Jocke år. Det är 22 år sedan du kom till världen. Ingen kunde vara gladare än jag, en pojke. Visst hade jag blivit glad för en flicka också, det är roligare att variera lite. Du skulle blivit sist eftersom vi tyckte att tre barn var nog. Nu vet vi alla att det inte blev så, Emil kom och blev vårt sladdbarn. Du har alltid varit väldigt speciell, alla har alltid ansett dig som enormt charmig och väluppfostrad. Aldrig ett ont ord har jag hört. Jag älskar att jag fortfarande kan få en kram när vi ses. Nu har du flyttat hemifrån och jag saknar dig varje dag. Jag älskar dig hjärtat.

Ja, det var några år sedan han var nyfödd och då var vi mitt upp i allting. Små barn och bebisar. Idag tröttnar jag fortare än jag önskar. Tänk så otroligt jag kunde hålla igång då. Det fanns inga hinder på min väg då. Ute och lekte, städade, gick och handlade, göra maten och samtidigt ta hand om de 3 små. Jag trodde aldrig att energin var något som kunde ta slut. Jag trodde alltid att om jag inte gjorde saker och ting så var jag lat. Så hade jag sett mig själv nu så hade jag sagt, det där är inte jag. Inte en möjlighet. Nej, det var väl inte så här jag tänkte mig det men nu finns ingen återvändo utan det är som det är och det går inte förändra..

07f3000b1cf04154bc3fde6abb77edb6_100072392.jpg_600x600
Sötnosen
svart-vit bild ros
Lovely rose

Efter legat i två dagar och tyckt synd om mig själv så mår jag något bättre idag. Det är jobbigt när jag tänker tillbaka på hur livet har sett ut och hur det ser ut nu. Jag har bestämt mig för att ge järnet för att vi ska kunna ut och resa lite.Jag tror Emil skulle tycka det var jätteroligt. Eftersom han inte fick växa upp på en campingplats så måste jag hitta något annat sätt för honom. Jag vill att de ska ha något att minnas senare i sitt liv, inte som jag som inte kommer ihåg någonting. Nu har inte han haft det lättaste livet. Det har alltid varit något. Har inte jag legat inne så är det någon annan kris så vi inte kan hitta på något speciellt. Fast jag tror ändå han kommer minnas våra stunder vid köksbordet. pysslande eller målande. Vi har haft stunder då vi öst ut allt legot där också. Vi har älskat våra stunder där. Nu när han var på Prisma möte för någon vecka sedan, jag är med i mobilen, så frågade handläggaren vad som var bäst med mamma och svaret kom fort och det var , humor! Mammas humor är det bästa. Det anser jag är ett gott betyg. Det stämmer väldigt väl, vi skrattar ofta och ibland blir Kent irriterad och säger till och naturligtvis skrattar vi mer. Jag har alltid haft väldigt lätt för skratt och Emil har det också. Lika butter som han kan vara, lika rolig kan han vara. Jag önskar dock att jag hade haft mer energi. Jag kan förstå varför också men jag vill inte ha det så. Hela mitt liv har det varit full fart annars, jag avskyr att sitta stilla. Förra gången jag blev amputerad så blev jag så rastlös och visste inte vad jag skulle göra där hemma. Dagarna segade sig fram och jag vilade mycket. Inte ett dugg likt mig ska jag säga. Jag pratade med försäkringskassan idag och han frågade igen, är du säker nu på att du ska ut i arbetslivet igen? Ja jag ska ut och jobba, jag kommer aldrig fixa att sitta hemma. Sen kanske jag inte kan jobba heltid men det är en annan sak

svart-vit bild ros
Vacker ros

Idag har jag pratat med arbetsterapeuten och fått klartecken på permission. Så inte denna helgen utan nästa är det dags. Hem till Kristianstad en runda och nu kommer jag längta livet ur mig. Jag längtar efter min lägenhet, ja allt där hemma. Nu kommer det kännas som en evighet innan det är dags. På måndag kommer Kristianstadsbladet. Nu kan jag ju säga att om jag hatar foto på mig själv här på bloggen så blir det tre gånger jävligare där. Många som ska se hur fet jag är, inte så kul precis. Men snart blir Mias kamp, vår kamp. Min och Kents då. När det gäller ekonomin så har den inte blivit ett dugg bättre kan jag säga. Jag trodde att det snart skulle vara löst men så enkelt var det inte. Vi har fått läkarintyget och nu ska vårdbidraget in så får vi se vad det blir. Jag har kapitulerat, jag vill inte mer nu för jag har inga lösningar längre. Hur ska jag kunna ha det när det inte finns fler lösningar. Det blir till att leva så här. Vi överlever säkert men det är inte roligt när det inte är lätt att få ihop till maten ens en gång, vad ska jag säga? Det är tuffare än tuffast och den som har den värsta biten av det är ju Kent för det är han som ständigt ska få ihop det. Jag kan bli så arg, så förbannad på hur det ens kan få vara så här. Så jäkla ynkligt att vi ska behöva överleva på min sjukpenning för att det inte går att rucka på en liten jävla regel. Det är inte klokt. Det står till och med i hans läkarintyg att han behöver tillsyn till skolan….men vänta nu, Kent kanske kan åka till ett jobb i Malmö och börja klockan 7 sen kan han ju alltid köra hem och lämna Emil i skolan för att sen börja jobba igen….Nej, det är inte så enkelt. Jag håller ärligt på att bli tokig på det jäkla systemet. Det är inte meningen att Emil ska få samma uppväxt med samma rättigheter som andra barn i hans ålder för han råkar ha en mamma som inte kan vara hemma. Ibland släpper jag taget och låter bli att reta mig på det, sen ibland kommer alla känslorna tillbaka och då gör det så ont. Men jag ska släppa taget om er så ni slipper läsa mer om det i alla fall.

gul ros
Älskar rosor

Jaha nu är det snart kvällsmat. Vad ska jag sedan hitta på. Inte en aning. Jag tycker ändå att jag har hittat på saker att göra. Nu när jag tänker på det så vet i katten hur jag egentligen har lyckats fördriva tiden. Jag vet något jag alltid kan göra. Skriva på nitlotten, det kan jag göra så tar det slut någon gång. Sen har jag bara tre böcker igång samtidigt. Jag har fortfarande inte valt vilken som ska få äran att skrivas på men jag har mina aningar. Det kommer nog bli den jag började med allra först och den har jag ägnat allra mest tid åt. Slaget om Fibbla. Det är egentligen min stora kärlek och jag älskade att skriva på den men sen tappade jag stinget lite grann och det var när jag skulle amputera mitt första ben. Så nu när jag ska börja på den igen så måste jag läsa det jag har skrivit så jag kommer in i det igen för annars har jag ingen möjlighet att skriva på den. Någon gång ska jag göra det också. Allt som är tråkigt är ju inte roligt att göra hahahaha, Nej kära ni. Nu är det dags att avsluta för denna gången. Jag hoppas ni har en underbar kväll. Sköt om varandra och ta hand om varandra. Kramar får ni så många ni vill och de gamla energibollarna hänger på men de är jättebra att använda. Over and out ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s