Valborg. minnen och framtiden

42909[1]

Precis så

Då var det majbål ikväll och jag sänder ut en tanke till alla våra tonåringar och även de äldre att ta det lugnt med det starka. Själv ska jag stanna här innanför sjukhusets väggar en natt till. Det får bli så när jag inte fick stanna hemma mer än en natt denna första permissionen och det går det med…det är väl så att jag hade ställt mig in på att åka nu i eftermiddag och sen stanna hemma på söndag…..det är väldigt likt mig att göra så här, ta saker för givet, när det i själva verket hade varit mycket enklare att fråga innan så hade jag aldrig behövt känna mig besviken alls. Mia i ett nötskal. Impulsiv. Innan idag så sas det på träningen att jag kunde vara övermodig också, det stämmer, fast jag har blivit något bättre på att bedöma när det är farligt på riktigt eller det är larvigt. Jag har bra balans men när jag släpper alla stöd så vet jag inte var jag ska sätta armarna och det blir obehagligt…den enda tanke jag har då är var jag ska ha armarna. Så lite konstigt blir det.

Som jag skrev innan så måste jag ha lite hjälp med att hitta en sysselsättning för när jag kommer hem. Jag vet att jag undrade vad livet gick ut på de sista veckorna därhemma och det berodde på att jag gjorde absolut ingenting och då blir faktiskt hela livet tråkigt. Denna gången ska jag ligga i för att det ska bli att jag kommer ut. Det kommer ändå bli ett måste. Jag har ju min permobil och jag kan köra långa rundor med den och jag kommer ihåg när jag använde den så körde jag ut minst ett par gånger om dagen. Nu är jag rädd för att ta upp den i hissen för det har jag aldrig gjort och när min man skulle åka ner med den så varnade hissen och det är därför jag inte tycker om att göra det. Det är så fjantigt rent ut sagt. Jag har nog alltid haft fobi för hissar och speciellt sådana som låter när de ska åka…nej skämt åsido…jag har aldrig gillat det.

1404373-white-orchids-and-butterflies[1]

Mycket fint

Då är vädret som vanligt nu då. Det brukar inte vara så jättefint väder när det är valborg. Det är många gånger gånger jag har stått vid brasan och fruset om fingrarna. Fast jag hade roligt ändå så det var värt det. Jag brukar fundera lite över det, hur ställen förändras, numera finns det knappt något nere i byn, i Knislinge. När jag växte upp så fanns det en butik som hette Zaimes, jag tror inte det stavades så men jag kommer inte ihåg hur. Dit in tog vi ungdomar ofta vägen för där såldes smink, smycken och annat smått och gott. Jag kan fortfarande känna doften när jag vill. Det plingade i dörren och sen kom den underbara doften. Innan Zaimes så fanns det en mäklare. Sen fick man då gå en liten extra bit till så fanns det en presentbutik och där fanns mängder med fina, dyra presenter men faktiskt också små ting som inte kostade så mycket utan att man hade råd att handla till ett kalas. Där doftade också mycket speciellt av doftkrusen. Sen över gatan fanns en järnhandel, där tillbringade jag inte så mycket tid. Tvärs över gatan låg en kiosk och bakom den fanns en livsmedelbutik. Sådana här saker kan jag minnas men inte mina föräldrar. I alla fall så kommer jag ihåg julskyltningarna då stod granen bakom kiosken och då dök där upp en tomte som delade ut godispåsar till barnen. Jag kommer fortfarande ihåg rösterna som sa…trängs inte…sluta…det räcker till alla. Det doftade av glöggen och frös gjorde man men det var något särskilt med dessa julskyltningarna. Så jämför vi då idag…där finns inga butiker alls men det är väl någon pizzeria kvar. Jag undrar egentligen varför det blev så..men så klart om man kunde tjäna på att åka till Kristianstad till lågmedelskedjorna så är det ju så det går till. Fast jag kan tycka det är lite sorgligt för gemenskapen var stor och alla som bodde där hjälptes åt på något vis att ha lite extra koll på oss ungdomar. Så var det väl i stort sett i alla byar och idag är det inget kvar…sorgligt.

12923[1]

Star Wars

Jag kan inte släppa tankarna på vad som ska hända härnäst. Det dröjer inte länge innan vårdplanering bokas och jag åker hem. Det ska bli underbart så missförstå mig inte. Samtidigt är det en mycket liten känsla av rädsla. Rädsla för framtiden. Tänk om jag inte hittar något att göra? Jag har frågat rundor här såklart och saken är att det är inte alldeles enkelt. Jag kan gå på dagrehab om jag vill. Jag har tänkt fortsätta med gåskolan för det är viktigt att få hjälp så att det blir så optimalt som möjligt men det är en timme, en gång per vecka så det är ingenting. Saken är den också att om jag blir apatisk så kommer jag inte åka dit heller för då kommer jag till sist bli rädd för att gå utanför dörren. Varför måste allt vara så krångligt? Ingenting är enkelt när man är handikappad. Det kunde ju funnits något som hade varit lättare. Jag ska börja arbetsträna men det kommer ta lite tid innan det är igång för jag ska inte tillbaka till samma jobb.Sen när jag kommer hem måste jag anpassa mig något innan ja börjar jobbar. Testa på hur det är att vara hemma, hitta på saker med Emil och lära mig använda proteserna på ett vettigt sätt. Ja vad ska jag säga, det finns inga idéer hos mig för tillfället. Det blir till att fortsätta fundera och höra sig för.

Det ska bli skönt att komma hem och få känna på miljön hemma, äta god mat och mysa. Jag pratade med dietisten igår och hon frågade hur det gick med önskekosten och annat. Jag berättade för henne att jag hade beställt önskekost någon gång då och då….varje gång har jag blivit djupt besviken, för det är ofta bränd mat eller så är det något annat som gör att det ser väldiigt oaptitligt ut. Jag vet att det är uppe till diskussion jätteofta men saken är att det finns säkert många äldre som skulle få en bättre chans att komma hem lite tidigare om maten smakade bättre. Det håller dietisten med om. Likaväl som när jag har beställt pizza två gånger så har den varit bränd båda gångerna. Önskekost måste smaka bra för det finns en grundad anledning till varför det finns. Själv har jag legat inne så länge så det går inte äta sjukhusmat snart. Jag tycker att allting smakar likadant och ser precis likadant ut. Potatisen är ofta underkokt så den är hård i mitten och jag tycker det är osmakligt. Förra veckan fick jag ett kycklinglår som var svart på ovansidan, bredvid låg tre potatisar och flöt i lite sås…..mums…nej skulle inte tro det. Jag tror att de flesta som hade fått den maten på en beställning hade skickat tillbaka den men till oss patienter duger det…Varför??? Det är en av de viktigaste elementen för att en patient ska återhämta sig. Det är därför jag tror att det skulle hjälpa många fler hem om maten förbättrades. Därmed skulle den ekonomiska situationen också bli bättre. Fast jag antar att det är en debatt som kommer pågå i evigheter utan någon förändring.

Nu ska ni få vara ifred från mina inlägg. Jag kramar om er och skickar energibollarna som behövs. Sköt om er och var rädda om varandra så hörs vi snart igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s