Vårdplaneringen och mitt tråkiga humör

wpid-20150507_132925.jpg
Benen ska ut och åka…

Så nu var det gjort, vårdplaneringen. Vem är lyckligare för det då? Inte jag i alla fall. Mår uselt, tårarna ramlar hela tiden och det finns inte en chans att orka kriga vidare….inte en enda jävla chans!!!! Varför ska allt vara så problematiskt alltid, till och med biståndshandläggaren kommer ihåg vilket helvete jag hade med Stavfre och innan lägenheten blev vår. Själv försöker jag göra rätt, varje gång, varje dag och varje minut försöker jag klara mig själv utan hjälp men ibland går det inte utan jag måste be om hjälp. Så skönt det skulle vara att slippa ta emot hjälp eller ännu bättre slippa be om den jämt och ständigt. Jag försöker vara tacksam för det jag har och det är jag också men gånger som idag är det extra svårt att känna sig tacksam. Det blir nästan lite bitterhet, varför ska jag vara nöjd med detta, det är väl för fan inget liv att leva. Totalt nervärderad, sjuk och nu dessutom ben, det finns väl inget som jag ska vara tacksam för. Bitter är den värsta känslan jag vet. Precis som jag skriver är det sällsynt att det är en känsla som används av mig. Fast som sagt idag är den mycket nära mig. Kanske känns det bättre imorgon..nej, det tror jag inte. Imorgon är en annan dag och det blir andra tankar och andra känslor. Varje dag är unik. Det vill jag lyssna på och så vill jag leva mitt liv men inte så enkelt när inte andra bjuder till för ensam fixar inte detta sig, det kan jag lova!!!

Den ena hygienstolen är mycket viktigare än den andre och, hör och häpna, det är den stolen som är restad och den kommer inte in förrän i juni. Visst är det skrattretande, nästan så roligt att man gråter av skratt. Nej, skulle inte tro det. Men vad hade jag förväntat mig…att allt skulle vara bra och stämma perfekt…..ja, det hade däremot varit skrattretande!!! Den stolen som finns där hemma den kan jag inte köra själv utan måste ha hjälp varenda gång som behoven kallar. Då kanske det finns förståelse för att det inte är så roligt att trycka på en larmknapp och sen hoppas de kommer innan det har hänt i sängen eller rullstolen för det är ju inte ett dugg förnedrande!!!! Det finns inte mer att säga, det finns inte mer att göra och det är inte lönt att känna…Det är lika bra att bara släppa taget och ge upp.

wpid-20150507_133257.jpg
Änglar

Dessa änglar har syster Louise gjort och de ska vara mina skyddsänglar. De är gjorde i betong och hon är så duktig på att göra saker i betong. Hennes trädgård är som en sagoträdgård.

Proverna de tog för att utesluta något allvarligt som hjärtsvikt eller njursvikt visade att det fattades ett ämne i njurarna som kanske läcker ut och då är det därför jag samlar vätska. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara något alls på proverna så lite förvånad blev jag. De har tagit urinprov nu så får jag väl se vad som händer. Jag skippade både träningen och terapin idag för att det fanns ingen lust till att göra något över huvudet taget. Dessa känslor fanns redan igår och det är väl därför jag inte pallar att kämpa vidare idag heller. Varför ska jag träna när det inte leder någonstans? Varför ska jag ha terapi? Dessa saker är inget som gör mig självständig. Det är som det är och det går inte förändra. Jag har skitkassa kärl, jag har vätska i kroppen, jag har inga ben och jag är fet som en kossa. Inget av de sakerna förändras av att jag tränar en dag eller missar två, spelar ingen som helst roll. Jag kan inte ge av mig själv när det är så här heller. Det fungerar inte alls då. Förmodligen slår det om igen så att jag hittar glädjen och den sprudlande lyckan som fanns där för någon dag sedan. Egentligen så vill jag inte alls må så här men det behövs inte så mycket att trilla dit, det är inte så långt. Denna gången räckte det med att jag inte kan hämta ut min medicin, det är några som har satt in till mig, tyvärr så räcker inte det till.

Nu när jag fick reda på att stolen är restad och inte kommer förrän mycket senare så steg rädslan också. Jag tar Furix som är vätskedrivande och vad händer när jag har tagit en sådan, plingar på larmet när jag behöver och de dröjer? Jag kommer garanterat inte kunna hålla mig. Nej idag är jag bitter för att mina ben är borta och det är så förbannat svårt att göra saker enklare.

Nu är det kväll och min trötthet finns kvar. Ledsamheten finns också kvar. Jag förstår också att för alla som inte har gått igenom en sådan här sak är det svårt att förstå hur gärna man än vill. Det ställer ofta till det för oss eftersom vi vill inte må som vi gör ibland och det är mer än en gång det händer…..det är svårt att förklara varför jag säger, jag är trött hela tiden….men det är så det är. Obotligt trött precis hela tiden, måste vila, tårarna rullar och lika fort blir man arg som ett bi. Jag önskar att jag kunde bestämma mig för att vara glad och sen skulle det få vara så. Jag pratar med en annan kvinna härinne som också är amputerad i min ålder och vi förstår varandra precis som vi har känt varandra i evigheter men det har vi inte. Hon är också ständigt trött. Jag önskar jag hade hälften av den energi som fanns där förr men tyvärr är det inte så enkelt. Rädslan för att åka hem ligger mycket i det att det är svårt att förstå. Jag kommer få så dåligt samvete för att jag inte orkar hjälpa till när jag är hemma och det i sin tur kommer göra mig ledsen. Plötsligt så blir det humörsvängningar igen och så blir att fel.

Jag vet inte hur det kommer gå när det är dags för att anpassa mig i hemmet. Antagligen har min kämparanda kommit tillbaka och då fungerar det fast något går snett. Det blir till att ta en dag i taget och se ifall det fungerar, gör det inte, så får vi ta det därifrån. Nej…det är inte lätt att plötsligt bli handikappad och se på folk underifrån och få svindel när man reser sig. Fast jag har en underbar familj som försöker stötta mig i det mesta och det kan inte alla stoltsera med. Jag tackar för mig här och avslutar. Kramar till er alla och någon energiboll. Sköt om er och varandra. ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s