Barnbarn, artikeln och drömmen som gick åt helvete

wpid-20150515_111208.jpg

Stefanie

Vår lilla Stefanie är ute och åker på Cornelias sparkcykel. Solen lyser här i Kristianstad men tyvärr så blåser det en hel del utomhus. Jag satt ute och drack kaffet men sen fick det vara för att jag frös. Så det blev till att ropa på Kent, få hjälp in igen och istället återgå till att titta ut genom fönstret. Stefanie däremot tyckte det var för varmt och tog av sig både keps och jacka. Efter lite övertalning så kom vi överens om att det var lämpligt att ha båda två. Hon är för söt, alltså.

Igår så vilade jag inget på dagen och var uppe till vid 9. Idag känner jag mig mer trött än på ganska länge, måste jag säga. Stumparna ömmar också. Antagligen så har jag nu överansträngt mig och det var inte riktigt det som var meningen men det är så svårt att begränsa sig när jag vill göra så mycket. Idag provade jag att ställa mig vid vasken och det gick alldeles utmärkt. Så diska, tror jag, kommer gå bra. Det finns nog mycket jag kommer kunna göra nu när jag kan stå på proteserna. Jag kan stå ganska länge och utan stöd. Igår så var jag uppe och gick en runda. Det är så lätt att strunta i det eftersom jag inte behöver. Jag klarar mig alldeles utmärkt med att ha proteserna på mig när det är dags för toabesök, överflyttningar och andra saker som jag måste använda mina ben till. Det är mycket slarvigt när mitt mål är att gå utan stöd men jag har lovat mig själv att det ska skötas nu. Min feber är nu borta helt och jag känner mig piggare. Blodsockret har dock inte sjunkit något nämnvärt. Fast det kan faktiskt ta lite tid innan det går tillbaka. Det ligger i alla fall inte skyhögt och det är tacksamt.

wpid-20150515_142548.jpg

Emil siktar högt

Emil har på och byggt med Lego Teknik hela dagen och det verkar som att han mår bättre idag. Skönt. Dagen D är imorgon…dags för artikeln och det ska bli mycket spännande. Som sagt ska det bli roligt att läsa och att se fotona för de har jag inte sett. Det kommer säkert vara en och annan som inte gillar det men vad gör det. Det enda jag inte gillar är att även jag är med på foto och jag avskyr det. Jag är så fet. Det är inte så lätt att bli av med övervikten heller. Det går inte att sluta äta, jag kan inte motionera och det går inte heller att enbart dricka så jag vet inte hur det ska gå till. Möjligheten jag har är att träna mig på att gå med proteserna så att det blir längre och längre sträckor. Tyvärr så får jag ont i kärlen fast jag är amputerad och då finns inte en tanke på att gå ens några steg för det gör för ont helt enkelt. Så fruktansvärt trött på mina kärl och så jävla trött på att ha ont. Enda chansen att slippa det är att försöka tänka på något annat men ibland är det svårt. Riktigt svårt….

Marcus ringde mig innan och talade om att det skulle bli tre sidor och foto på första sidan. Han ville förbereda mig så jag inte skulle svimma imorgon. Dock blev det en stor chock att artikeln skulle bli så stor och en väldigt positiv överraskning. Nästan så jag blev nervös, tänk så många som ska läsa den imorgon och framförallt hur många som ska se mitt feta ansikte och min feta kropp. Tyvärr kan jag inte banta på något lätt sätt heller. Jag kan inte sluta äta, jag kan inte motionera och jag kan inte enbart dricka. Så jag vet inte hur det ska gå till att gå ner i vikt.

wpid-20150515_123935.jpg

Picknick

Barnbarnen är ute och har picknick. Tyckte att de hade gjort sig förtjänta av det. Det blev ris och korvgryta till middag…riktigt gott. Det var länge sedan jag käkade det. Som sagt är det skönt att vara hemma. Den senaste tiden så har jag mer och mer saknat att ha ett djur hemma. Vi har nästan alltid haft antingen hund eller katt. Nu är det så tomt. Samtidigt skulle det hjälpa mig att komma ut. Är det en valp så måste den gå lydnadskurs och då träffar jag på människor och annars träffar jag på folk när vi är ute på promenad. Enda problemet är att Kent inte vill ha hund, ja han vill inte ha något djur över huvudet taget. Det är min dröm. En dröm som åter går i kras. Jag har aldrig fått välja hund från början, Vi har alltid tagit över andras hundar och jag klagar inte för jag har älskat alla lika mycket. Men nu vill jag leva mitt liv och det innebär att jag vill ha hund. Den kunde åka med mig i permobilen när den inte orkade gå något mer. Fast nu blir det inte så, för att jag måste respektera Kent när det gäller detta, tyvärr. Att övertala honom det går inte, jag kan inte göra så och för den delen så orkar jag inte heller. Drömmen går i kras och thats it….Någon hund blir det aldrig och hur svårt det än är att acceptera så är det så.

Nu mina vänner så avslutar jag inlägget…Kram på er och energibollarna rullar er väg, fånga en om ni behöver. Sköt nu om er och varandra. Vi hörs snart igen ❤ ❤ ❤

2 thoughts on “Barnbarn, artikeln och drömmen som gick åt helvete

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s