Här är Kristianstadsbladets artikel, hoppas att ni gillar den

Godmiddag alla läsare…..Jag försökte dela reportaget men tydligen var man tvungen att vara plusmedlem för att kunna läsa det. Jag är plusmedlem men kan inte dela reportaget ändå. Men jag har kopierat det istället. Jag är jättenöjd med artikeln och även fotografierna. Jag ser inte så fet ut som jag trodde. Hoppas ni också gillar den. Kramar i mängder ifrån mig…<3 ❤ ❤

Mias kamp för att kunna gå och för att få livet att gå ihop

Det här är inget jämmer över livets och samhällets orättvisor. Det är ingen som ska ställas till svars. Det här är bara ett möte med en kvinna som har dragit vissa av livets nitlotter och som inte slutar kämpa för det. Det är för att sammanfatta det Mias kamp.

Familj som har det besvärligt, mamman har fått båda benen amupterade, sonen har adhd och har fått gå om två klasser, bland annat för att han hade 75 procenst frånvaro under höstterminen 2014. Familjen lever på enbart mammans sjukbidrag och det är svårt att gå det att gå ihop. Pappan kan inte söka jobb eller få socialbidrag eftersom han inte kan vara tillgänglig för arbetsförmedlingen. Han är tvungen att lämna och hämta sonen i skolan varje dag eftersom sonen har rymt flera gånger från fritids och pappan måste medverka vid regelbundna veckomöten om sonen.
Mamman finns på telefonnumret 0721-674721.
Foto: Peter Åklundh
Vid 45 års ålder får Maria Ekdahl lära sig att gå på nytt. Till en början behöver hon hjälp av en person på varje sida och kryckor och rullator. Så småningom ska hon kunna gå själv.

Hon kavlar långsamt och mödosamt upp strumporna över stumparna. Sen sätter hon på protesen på det högra benet, därefter på det vänstra benet. Med en sjukgymnast på ena sidan och en arbetsterapeut på andra sidan och med kryckor under armarna reser hon sig sakta upp ur rullstolen och… nej, det gör för ont. Såret efter operationen där det vänstra benet amputerades smärtar för mycket. Det blir bara ett par steg den här gången.

– Det är fruktansvärt svårt att gå med proteser. Det är svårt att förklara, men man känner inte av marken utan går liksom i luften med fötterna. Det tar en stund innan du fattar att du står, säger hon när hon har hämtat andan.

Maria Ekdahl befinner sig på en rehabavdelning på Hässleholms sjukhus efter att ha fått båda benen amputerade på kort tid och när Kristianstadsbladet träffar henne där i slutet av april är det den andra dagen som hon tränar på att gå i avdelningens gymnastiksal. Vid 45 års ålder är det dags att lära sig gå på nytt. Svårdiagnosticerade problem med kärlen i benen som började för 13 år sedan har gjort att hon för två år sedan tvingades amputera först det ena benet och för två månader sedan det andra.

– Det finns ingen diagnos. Det började med en stor propp i magen, som negligerades av Ystads lasarett, efter att jag hade gjort kejsarsnitt. Vi bodde i Trelleborg då. Läkaren skickade hem mig gång på gång och skrev till sist att jag var psykiskt sjuk i journalen.

– Dagen efter sista gången jag skickades hem kom jag in till vårdcentralen och var allvarligt sjuk. Jag hade 22 proppar i benet och en stor propp i magen. De öppnade upp propparna med trombolys, vilket innebär massor med blodförtunnande medel men allvarlig risk för blödning. Sen satte de in så kallade stentar, som små hönsnät, i ådrorna för att hålla dem öppna.

– Sen fick jag göra ett par operationer per år och efter det en stor bypassoperation hela vägen uppifrån bröstkorgen ner till midjan. Efter det ytterligare en bypassoperation.

– Men det höll inte. Efter ett halvår stängde kärlen igen så att foten dog i högra benet. Det fanns inte mer att göra än att amputera det. Den dagen såret hade läkt i stumpen, så dog den andra foten. Då fick jag amputera det benet också. På den vägen är det. Jag vet inte var det ska stoppa. Jag hoppas inte det går högre upp, men det finns alltid en risk.

Att kunna gå igen är en oerhörd kamp och ändå bara en av kamperna i Marias liv.

Under tiden hon lär sig att gå med proteserna och väntar på att lägenheten i Kristianstad har anpassats till det nya livet som benlös, kämpar maken Kent hemmavid för den trettonåriga sonen med diagnosen adhd och problem med skolgången. Pappan behöver hjälpa sonen till och från skolan varje dag och behöver vara med på de regelbundna mötena om sonens skolgång varje vecka med skolan och arbete- och välfärdsförvaltningen.

– Vi har prövat fritis, men han har rymt flera gånger därifrån. Han har fått flytta ner två årskurser efter att ha missat mycket, han hade 75 procents frånvaro förra terminen. Vi fick veta att han måste gå till skolan, annars kan de bli tvungna att placera honom i en annan familj. Vi måste helt enkelt finnas till hands för hans del, säger Maria.

Hela den nuvarande situationen har försatt familjen i en ekonomisk kamp där de får vrida och vända på varenda krona.

– Det står i hans läkarintyg att han behöver ha tillsyn till skolan och han behöver tillsyn när han kommer hem. Det finns inte möjlighet att maken kan ta ett jobb med de premisserna, men det innebär att vi inte får socialbidrag eftersom han inte kan skriva upp sig som sökande på Arbetsförmedlingen. Så vi lever på min sjukpenning på 10 000 till 11 000 i månaden. Det går inte i längden.

– Vi har inte råd att ha dator eller internet hemma längre. Vår son är i stort behov av en dator med sin adhd. Vi har ingen bil och min man får gå överallt var han än ska. Det har varit svårt att träffas nu när jag har varit i Hässleholm. Min man har inte haft råd att fylla på Jojokortet, man måste ha minst tvåhundra kronor. Det är livsviktigt att betala hyran och elen, sen får vi välja och prioritera. Det blir aldrig någonting över eller att man kan unna sig något extra.

Men det finns hopp om ljusning. Paret har lämnat in en ansökan om att maken ska få jobba som personlig assistent åt Mia.

– Den ansökan tar tre månader så det är jobbigt att vänta på besked. När jag blir mer självständig ska han kunna söka ett annat jobb.

Under de många och långa besöken på sjukhus har Maria hållit sig sysselsatt med en blogg där hon öppet delar med sig av livets vedermödor. Utöver mer eller mindre dagliga uppdateringar finns där en berättelse om sitt liv och sin uppväxt med alkoholiserade föräldrar som hon har kallat ”Jag har dragit livets nitlott”.

– Jag har inte uteslutit någonting, även om det är obehagligt. Det är ingen rolig läsning. Jag kommer inte ihåg min uppväxt förrän jag var 15-16 år, mer än vissa detaljer. Då och då dyker det upp något i minnet och då skriver jag ned det i Nitlotten.

Hon har fått stort gensvar på bloggen, vilket betyder mycket och ger hennes styrka. I bloggen delar hon själv gärna ut vad hon kallar energibollar till andra som har det tufft som hon har fått kontakt med via bloggen och från andras kommentarer hämtar hon själv energi.

– Alla andra brukar säga att jag är duktig, men det är svårt att säga det om sig själv.

Ett par veckor efter Kristianstadsbladets besök på rehabavdelningen är det slutligen bestämt. Mia ska få komma hem.

– Det är skönt men lite nervöst. Jag är uppe och använder proteserna, men jag kan inte gå längre sträckor, då får jag använda rollatorn. Sen kommer jag att åka till rehabiliteringen en gång i veckan i fortsättningen.

Kan du lämna och hämta sonen i skolan nu?

– Nej, inte ännu. Det orkar jag inte riktigt. Kent får stanna hemma lite till. När han kan söka jobb kanske vi kommer på fötter igen, så småningom.

Fotnot: Marias blogg finns på mialek.wordpress.com

4 thoughts on “Här är Kristianstadsbladets artikel, hoppas att ni gillar den

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s