Så kom bakslaget…min älskade Emil

Älskade Emil

Idag kom bakslaget och då var det med råge..Fast det drabbade inte mig utan det drabbade Emil. Allt började när han kom tillbaka efter varit en runda på GameStop. Han hade äntligen samlat till ett spel han har velat ha väldigt länge, så vid halv sex, traskade han glad i hågen iväg för att göra det efterlängtade inköpet och han kom tillbaka strax efter sex. Han tog av sig och gick till köket där han slog sig ner vid köksbordet. Jag satt kvar efter vi hade ätit middag och drack kaffe. Jag frågade hur mycket det hade kostat men fick inget svar. Det var precis som att han inte kunde redogöra vad han hade gjort för något spel hade han inte köpt och alla pengarna var kvar. Vi fick liksom inte honom till att svara oss ordentligt. Så kan han också hålla på när han är sur eller arg över något…så vi lät honom vara eftersom han inte ville svara. Efter ett tag så rullade jag in i vardagsrummet och Kent gick och satte sig för att börja kvällens tv-tittande. Plötsligt brakar det till i köket och Emil ligger på golvet. Vi trodde först att han spelade men det gjorde han inte….han krampade!!!! Den skräcken jag kände går inte att beskriva. Först skulle jag hitta mobilen och slå 112 medan händerna skakade som asplöv. Kent satt på golvet bredvid honom. När de svarar på SOS så säger Kent att han har slutat andas och då kan jag inte prata mer….jag bara skriker adressen Östra storgatan 3, Östra Storgatan 3 och jag får inte för mig att säga mer än att sonen krampar och sen adressen igen. Nu har Emil börjat andas igen och slutat krampa. Så det själva krampanfallet varade inte så länge men nu fick vi inte kontakt med honom…kvinnan på SOS berömde mig och sa jag var duktig…Kent kallar på Emil. Jag kände mig så maktlös, ingenting kunde jag göra mer än titta som en fån. Jag hade kvar kvinnan i luren och undrade hela tiden var ambulansen tog vägen, Det dröjde som timmar fast det tog inte långt tid, de körde såklart med blåljus. När de väl kommer så är Emil halvvaken till och från men kan inte svara ordentligt och plötsligt så sover han igen. Jag rullar runt och gråter, ibland skriker jag. Jag vet helt enkelt inte var jag ska ta vägen längre. Han kan inte gå till båren utan de får i stort sett bära honom. När han ligger på båren så rullar jag fram för att klappa honom…mina tårar sprutar ut och jag får nästan inte luft så rädd, ledsen och förvirrad jag är. När han öppnar sina ögon så ser han att jag gråter och då grimaserar han och börjar gråta han också…Vad fan, i helvete, inte min son. Att ett bakslag skulle komma var jag mer eller mindre säker på men varför honom??? Vad fan har han gjort??? Dessutom kan jag inte följa med honom in utan det får Kent göra. Det är alltid jag som har åkt in med honom när han skadat sig eller det har varit något annat men nu måste jag stanna….Direkt när de har åkt så bryter jag ihop igen. Jag måste ringa barnen och berätta. Det tar en stund och jag ber dessutom Jocke och Linnea att komma, för jag klarar ju inte mig själv heller, de kommer och sover över.

Efter att jag har ringt två gånger till Kent så säger han till mig att jag måste lugna mig för de håller på med Emil för tillfället. Jag får finna mig i att vänta på att Kent ringer och berättar. Det är olidligt men jag lyssnar och väntar….Till sist så ringer han och berättar att de ska göra en CT röntgen och de prover de hade tagit var normala…alltså värdena, blodtryck o.s.v och nu säger Kent att han är mer vaken och att det går att prata med honom…jag frågar lite fint om han orkar säga hej så jag får höra hans röst i alla fall. Jag får ett trött hej i luren och jag blir överlycklig för det. När man är så här hjälplös känns det fruktansvärt. Är man med inne så kan man bedöma läget på ett annat sätt. Nu är jag tvungen att vänta hela tiden och oron stiger hela tiden. Kent ringer efter vad jag tycker en evighet. De är uppe på avdelningen nu och röntgen är gjord. Kent vet inget om vad det har visat ännu, det blir till att vänta igen. Nu är Emil ännu mer vaken och jag får en liten pratstund med honom. När vi har lagt på luren kan jag äntligen försöka slappna av lite. Jag blir då helt matt i kroppen och jag börjar frysa. Jag ringde nu för en stund sedan och fick säga godnatt till min älskade son. Nu lätt han ännu piggare men ändå jättetrött. Det blev i alla fall, godnatt mamma jag älskar dig….Fy fan vad livet är orättvist. Räcker det inte med mig? Måste Emil också drabbas?? Nej nu måste jag säga att det är nog, det räcker nu!!!!! Att saker och ting händer mig, är vi vana vid men så fasiken heller att det ska börja jäklas med Emil!!! Han ska inte behöva lida och ha ont. Det är inte rättvist. Jag kan ta smärtan, det kan inte han…Som ni förstår så är jag påverkad av mina känslor, det är sorg, ledsamhet, ilska, aggression..det är allt!!!! Nu ska jag försöka sova någon timme….

Ha det bra och sköt om er nu så hörs vi snart igen. Kramar till er alla ❤ ❤ ❤