En Jävla skitdag, är vad det är!!

40-års festen
Jag och Cornelia när jag fyllde 40 år.

Hejsan fina du. Idag är det en småjobbig dag. Mitt humör är inte på topp och jag är rädd för att jag ska dippa nu. Jag vill inte må så dåligt! Jag orkar inte det. Det finns mycket funderingar på varför. Varför jag? Varför drabbar det oss? Detta är bara två av mängder. Det är ju så att jag tycker de flesta överflyttningar är jättejobbiga att göra, jag har ont i armarna och axlarna,  och just därför så försöker jag klart undvika att göra dem. Hela min överkropp värker och det beror inte enbart på överflyttningarna, utan lite beror på nog på min feber. Jag hoppas att få mer sömn än de senaste dagarna. Men det är så livet är..en ständig kamp. Jag ska försöka tukta mitt monster och någon gång ska jag gå segrande ur striden..Smärtan kommer jag få leva med, men det kan ju vara i mildare form, och det är dit mitt monster ska. Det ska vara i mildare form och då kan jag stå ut med den. Det fasanfulla monstret ska bli en pipande mus till slut. Den smärtan som jag har nu, tänker jag inte acceptera, aldrig någonsin!!! Jag hade mer än gärna delat med mig av min smärta, till vilken som helst. Monstret är starkare än någonsin för tillfället och jag kan inte ens se hen i ögonen. Numera vet jag inte heller från gång till gång hur smärtan kommer arta sig, var den dyker upp någonstans, hur länge det ska hålla i sig. Så jobbigt det är nu, har jag inte haft på många år. Jag trodde att det skulle bli lättare och lättare men det har tyvärr blivit tvärtom. Nåja, jag tänker inte hänga läpp för den sakens skull. Varenda smärtfri minut ska levas, eller när det är smärta jag står ut med, då ska också livet levas. Sedan när monstret är vaket får jag ta tiden till det. Jag måste ju föra kampen för livet.

Fotografiet jag delar med mig ovanför är på min 40-års fest och just där så myser jag med en liten Cornelia. Vi hade riktigt roligt den här kvällen. Det är så man ska fira….det räcker när man fyller jämt. Annars behöver man inte fylla år.

Det har blivit något lite målande på ljusen men inget pärlande. Tro det eller ej men jag har inte hunnit. Vi har varit ute och sen senare på kvällen så får jag mina ryck och då styr jag runt i lägenheten och plockar. Idag har jag inte gjort ett dugg, ingen städning heller. Jag bara sitter ner och tittar lite på TV. och känner inte för att någonting alls. Nu har arbetsterapeuten varit här med den nya hygienstolen och nu ska jag bli ytterligare mer självständig och det är skönt på sätt och vis. Nu har jag snart ingen plats kvar här hemma. Alla stolar fyller sin funktion, så det är ingen som jag lämna bort. Jag får snart skaffa större lägenhet. Det var inget jag funderade på innan men nu ser jag vilken enorm plats hjälpmedel kan ta. Jag har tre stolar, två rullatorer, två par olika stöd till rullstolen, sen två ben som faktiskt också tar upp lite plats. Så om jag skulle sätta in allt i sovrummet skulle vi inte få plats själva, så just nu är allt strategiskt utplacerat. Men om igen,  det är bara att gilla läget.

40
Jag öppnar paket på min 40 års dag

Nu har jag testat min nya stol och det är så man kan börja gråta. På den stora toaletten kan jag inte backa in den över toalettstolen för där tar mina armstöd i, och de behöver jag när proteserna är på så de kan jag inte bara plocka bort, På den lilla toaletten går det inte heller för där är vattenrören i vägen och de går inte plocka bort alls. Ibland är det jobbigare än vanligt. Detta är definitivt en sådan dag. Jag hatar detta, jag avskyr att vara handikappad. Jag har inte bett om denna skiten. Inte en enda gång. Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill vara som alla andra. Jag orkar inte mer nu. Varför ska allt vara så invecklat och svårt. Aldrig får man vara glad. Det är allting något som händer. Alltid något som gör att det fungerar inte att bara vara glad. Det måste alltid finnas en anledning till glädje. Varför får jag inte vara lycklig? Måste det alltid vara något som ska sänka den lyckan? Har jag inte gått igenom tillräckligt nu? Ska det seriöst aldrig ta slut? Jag anser att det jag har gått igenom räcker för livstid, eller? Jag kan inte förlora fler ben, i alla fall. Är det något jag ska vara tacksam för? Nej, skulle inte tro det. Jag blir så jävla förbannad, så arg på allt jävla skit!!!! Det räcker nu, hör du det!!!DET RÄCKER NU!!!!! Sluta seriöst, att kasta skiten på mig. Det finns fler i denna världen. Jag är så trött på skiten….sluta nu…..jag vill inte mer nu.Jag är helt slut…slutkörd. Denna skiten som aldrig vill sluta. Varför går alltid något fel? Varför var det inte bara perfekt, nu när jag äntligen fick stolen. Jag har väntat så länge på den för att jag vill vara självständig, och nu passar den inte. Jaha, det blir till att ta bort armstöden på stora toaletten och sätta in de på lilla toaletten. Där kommer jag knappt in med rullstolen, det skiljer millimeter, men ofta klämmer jag mig då jag försöker komma in. Nu ska jag göra det varje gång det behövs göras ett toalettbesök med proteserna på….Vad ska jag säga, Jippi, eller? Nej. verkligen inte. Jag anser att jag har all rätt i världen att reagera. Jag blev bara så arg när jag försökte på båda toaletterna. Först denna eländiga dagen som inte varit till någon nytta alls, då jag bokstavligen har sovit bort halva dagen, trött som bara den. Varför vet jag inte…jag har inte funderat på det heller. Jag har varit halvsovande hela dagen och då har jag gått och lagt mig och vilat…så har det gått till hela dagen. Nu är jag såklart piggare än på hela dagen….så nu blir det väl svårt att somna för natten. Jaja…det är som det är och inget mer kan göras åt det. Det blir vad det blir…Förlåt för att jag reagerade så häftigt, det är bara det att jag är så fruktansvärt trött på att det alltid, alltid är så här. Hade något fungerat felfritt så hade jag blivit enormt förvånad. Men också väldigt lycklig. Det är precis som en högre makt sitter och leker med mig. Nähä..men titta på henne nu, nu är hon ju lycklig, nu får vi ändra på det….Såja, bra nu är hon ledsen igen, hoppsan!! Nu tappade hon visst ett ben…..aja, det får väl vara så. Precis så känner jag. Att allt är en enda stor lek. Jag känner mig väldigt sårbar och utsatt. Idag är verkligen en riktig skitdag och det är bra att den snart är slut…Om några timmar så är det en ny dag, nya möjligheter och denna dagen hör då till det förflutna. Förflutna är jag specialist på, det är bara att lägga det i glömska, så är det borta och då kan inget komma åt mig mer. Nej, riktigt så fungerar det inte. Men jag har lättare att glömma saker, och lägga saker till det förflutna, än att bearbeta dem. Bearbeta gör i regel ont. Det gillar jag inte, så jag försöker fixa det själv. Denna gången, är jag rädd för, kanske det blir svårare att ”fixa” det själv, kanske behöver jag proffsen nu. Jag ska ta mig en allvarlig funderare över det.

Jag avslutar inlägget här. Kramar i massor till dig, och tack för att du orkar vara med mig. Energibollarna rullar din väg, ta en. Sköt om dig nu så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s