Känslostorm

wpid-20150604_152443.jpg

Ett foto från Kristianstad

Hej svejs fina du. Fotografiet är från idag när Kent och jag var hos arbete och välfärd för att lämna en faktura på Emils C4 avgift. Det är tur att vi åtminstone får hjälp med den för annars hade han inte kunnat gå på lägret. Det är omöjligt att ta 650 kronor ifrån vår redan ansträngda budget. Den går liksom inte ihop alls och ännu mindre skulle den fungera om vi snodde de pengarna också. Därför ansåg arbete och välfärd att de kunde ta den…seriöst, eller hur? Vi får vara tacksamma för den hjälpen i alla fall. Helst av allt skulle jag bara vilja skrika…jag är så arg, ledsen, förbannad, ilsken, deppig…jag känner ett inre kaos…en känslostorm som antar enorma proportioner och som inte kan stoppas. Det virvlar fortare och fortare….jag sugs in i mina egna känslor och det känns som jag håller på att bli galen. Idag har jag använt den nya hygienstolen, som det så vackert heter, och jag kan köra den halvvägs till och halvvägs från toaletten…yae!! Eller? Nu när vi har bytt armstöden till den lilla toaletten så får jag köra dit när proteserna sitter på. Jag kommer halvvägs in genom dörren, så när halva rullstolen är inne får jag låsa den där för att jag ska kunna resa mig och gå på toaletten. Kör jag in den helt så får jag inte plats att resa mig, så det går inte. Nej, detta är vad jag kallar människovärde, eller??? Är det verkligen meningen att för jag har blivit av med mina ben så ska mina förutsättningar vara sämre än andras, vad är det för trams? Jag är egentligen inte ett dugg annorlunda, inte i min hjärna, vad kroppen sedan är, det är en annan sak. Mina tankar har rört sig i vansinnig takt idag. Jag har blivit lurad, jag känner mig grundlurad!! Vem var det som sa, att bara den stolen kommer hit så kan jag vara självständig, bullshit, säger jag. Det går inte vara självständig. Det finns dagar då jag vill dra täcket över huvudet och skita i vad de än säger. Jag gör detta på mitt vis. Jag är inte nöjd, inte på långa vägar. Jag tänker inte nöja mig med halvbra, för min del och min säkerhets skull så ska det vara 100% inte ett dugg mindre. Idag känner jag mig nästan färdig för att åka in på psyket istället. Hur fan vill de att detta ska fungera? Jag vill inte mer nu….

Igår när jag märkte att allt gick åt helvete och började gråta så började Emil också att gråta. Jag förklarade för honom att jag ibland var tvungen att gråta för att det blev för mycket. Jag gråter, sa han för att det verkar som att du har gett upp. Varför skulle jag ge upp, har jag någonsin gjort det? Nej, det har jag inte, kan jag säga. Däremot kan jag inte på förhand säga att något ska gå vägen, det är en omöjlighet, för jag vet inte om jag orkar hela vägen. Kanske bryter jag ihop mitt i och då kommer jag inte vidare….då orkar jag inte, och inte för att jag vill ge upp utan för att då blir jag tvungen att ge upp. Det finns mängder med gånger som jag vill ge upp men då finns där alltid andra tankar som stoppar mig…när de tankarna är svagare än viljan att ge upp, då är det slut. Då ger jag upp.

Idag när vi var ute så hade jag kunnat stanna utomhus, jag ville inte gå in. Härinne känner jag mig fastlåst. kedjad. Det känns som jag aldrig kommer bli fri igen…..På sätt och vis blir jag aldrig det igen, för det är inte så många ställen jag kommer till utan någon erbjuder sin hjälp. Nu på lördag är det släktträff hos Louise, och alla mina syskon kommer vara där. Vi är en stor släkt och det kommer märkas på lördag. Jag både längtar och är rädd. För hur kommer jag att fixa det med trapporna. Förhoppningsvis kommer det gå alldeles utmärkt, då kommer jag kunna njuta av träffen med alla, det enda är om det blir tråkigt väder…Då kan det bli lite vått. Jag hoppas och ber att min deppiga sida har försvunnit fram till dess, annars vet jag inte hur jag ska hantera det.  Tyvärr är det inget jag styr över. Men jag kommer göra allt för att det ska fungera.

Här hemma är det så gott om städat. Det enda som ska göras är att bädda sängarna och kanske renbädda också. Sen är det klart. Städa kan jag göra när som helst. Det är bara orken som tryter.

Nu är dessutom problemen men ekonomi värre än någonsin. Vi har betalt in räkningarna och nu är det enbart pengar till maten som är problemet…Men det får ordna sig det också..

Jag avslutar inlägget här då jag börjar känna mig trött. Kramar i massor till dig och energibollarna kommer också. Sköt om dig nu så hörs vi senare. ❤ ❤ ❤

2 thoughts on “Känslostorm

  1. Hur kan det bli så fruktansvärt fel? Nog måste väl arbetsterapeuten kunna göra en ny bostadsbedömning, så att det fungerar för dig hemma i ditt eget hem.Jag sliter mitt hår i förtvivlan och försöker komma på hur jag ska kunna hjälpa dig. Hoppas att du läst kommentaren jag skrev andra juni angående Spanien.Tänker på dig och försöker komma på något bra.Snälla, söta, fina ,rara, jag håller mina symboliska armar runt dig och försöker ge lite tröst och styrka. Lena

    Liked by 1 person

    • Hej fina Lena. Jag ska ta kontakt med dem imorgon och höra hur vi ska lösa det. Idag har jag inte orkat. Naturligtvis så har jag läst om Spanien. Jag har börjat ta det till mig mer och mer. Jag tror att jag kommer ta dig på orden, så det verkar som det blir Spanien framåt hösten. När jag har bestämt mig helt och du och jag har kommit överens så kommer jag att ha det framför mina ögon och se fram emot det enormt. Det skulle vara så mysigt. Jag har aldrig varit utomlands så det skulle bli en upplevelse. Bara du orkar med det. Kramar i massor till dig, älskade vän ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s