Tomheten tränger sig på. Jag orkar inte mer.

Jag känner mig helt tom, ligger i sängen och tårarna rinner ner för kinderna samtidigt som de blötar ner min kudde. Att känna sig så misslyckad som jag gör nu är, tack och lov, inte så vanligt. Allt detta för en stols skull. Det är inte klokt.
Kent tog bort armstöden på stora toaletten och bytte till den lilla, så jag skulle få chansen att prova på att köra mig själv till toaletten. So far so god, när jag var klar och skulle tillbaka för att flytta över till rullstolen så kom jag inte över den lilla tröskeln. Helvetets skit också. Hjulen på denna stolen är placerade väldigt långt bak och det är med nöd och näppe jag når dem. Därför orkar jag inte skjuta ifrån som jag skulle ha gjort i min rullstol. Så nu har jag insett att oavsett vad, så kommer jag inte kunna köra mig själv till toaletten, utan jag kommer behöva hjälp i fortsättningen också. När jag hade insett det, så började jag känna mörkret runt omkring mig. Jag blev så fruktansvärt ledsen över att något jag hade sett ifram mot plötsligt föll i tusen bitar och att de bitarna kommer förmodligen aldrig bli hela igen. Om igen blir jag överkörd. När något sådant här händer så är det verkligen en chock, det känns som att få en stor, fet smäll. Det känns också som någon står bakom och tittar på, samtidigt som de eller den, hånskrattar!!!!
Ilskan som fanns där innan har nu övergått till sörjande. Jag känner mig som en måltavla. Det måste vara så, för hur kan det annars vara jag som blir träffad varje gång. En del funderar säkert och tycker att jag är löjlig, det är ju bara att sätta dit en ramp så löser det sig. Nu är det inte fullt så enkelt för min del. Innan jag når dit så att det känns ”bara” har jag en liten längre väg att vandra. Jag är mycket skörare än innan och det mesta som inte skulle stört mig innan, gör mig både arg och ledsen numera. Jag har tagit emot så mycket saker som vissa aldrig kommer i närheten av. Jag önskar ingen den skiten heller. Men det kunde vara skönt att dela med sig lite, så hade kanske min börda varit något mindre.
Det funderar jag oftare på nu än innan,  varför blev jag den utvalda? Var där ingen bättre kandidat? Vad var det som gjorde mig så speciell?  Jag har många frågor numera och jag är inte dummare än att jag fattar, det finns inget svar. Det är klart att ingen vet.
Jag vet också att jag har mängder att vara tacksam för, och tro mig när jag säger, det är jag. Hur mycket som helst! Bara inte, just nu, kanske om en stund,  när jag har lugnat ner mig och tårarna har slutat blöta ner mina kinder och min kudde.
Tankarna går till dagarna innan jag kom hem och vi hade vårdplaneringen. Just då, kändes det bra,  allt kändes okej. Det känns som det var evigheter sedan. Men det var inte så längesedan jag såg på framtiden med tillförsikt och nu är allt raserat, för en stol, ja det kan tyckas som en bagatell, men inte för mig. Jag har som sagt varit på ett strålande humör sedan jag kom hem. Jag har känt mig lycklig, lyckligt lottad, för jag har en familj som denna, för mina bloggläsare, för att jag lever och till sist för allt som livet ger. Jag har inte mått bra idag och då händer detta. Jag inser att jag måste försöka ändra på mitt humör så fort som möjligt, annars har jag svårt att ta mig ur det och då kommer jag att hitta mängder med saker som inte är alls bra. Det livet vill jag inte leva. Det är jobbigt för alla. Jag ska försöka men jag kan absolut inte lova.
Sen till tävlingen. Jag menade inget illa med att starta upp den, utan den är avsedd att glädja dig som läsare. Den lilla överraskningen är väldigt fin plus att du får sex ljus gratis och om du vinner så skickar jag vinsten så du behöver inte hämta den. Jag känner mig lite sårad över att det inte är fler som vill vara med och tävla. Vad är det man är rädd för? Kan du tala om det för mig så kan jag ändra det? Annars vet jag inte och förstår inte, varför det inte är fler som har anmält intresse. Jag behöver ett förnamn och färgen du vill ha på blommorna som jag har målat på ljusen. Så lite behöver du göra, sen fixar jag resten. Så snälla, gör mig lite gladare, skriv en kommentar.
Nu avslutar jag inlägget. Anledningen till att det inte finns några bilder är att det är så svårt att ändra storleken här på bloggen, när jag bloggar med mobilen. Kram på dig och energibollarna rullar iväg. Sköt om dig och tack för att du lyssnade ❤ ❤ ❤

2 reaktioner på ”Tomheten tränger sig på. Jag orkar inte mer.

  1. Lena

    Hej finaste! Förstår om du inte orkar läsa kommentarer och besvara dem just nu men jag är envis och skriver därför en till. (anmälde mig till tävlingen i förra kommentaren)
    Det jag vill säga är BRA att du gråter, skriker, slår i kudden och ifrågasätter. Du är en människa med mänskliga känslor. Du befinner dig i en situation som de flesta skulle uppleva som en mardröm. Har du klagat? Vrålat? Slagit omkring dig? NEJ. Du har varit så tålmodig. glad och tacksam. DU ÄR FANTASTISK men du har all rätt i världen att reagera. Visst är det fördjävligt med toalettstolen, den blev droppen som fick bägaren att rinna över. Mia, du fina, gråt och skrik och ifrågasätt, du har all rätt i världen att göra det. Fast känner jag dig rätt så kommer du ännu starkare ur detta och förtsätter att njuta av ditt hem och din familj. Vi är många här ute i bloggvärlden som förstår dig och gråter med dig. Så många kramar Lena

    Gilla

    1. Hej min älskade vän. Dina kommentarer orkar jag alltid läsa. Jag blir alltid så glad när jag läser dem. Precis som du skriver så blev det bägaren som fick det att rinna över. Jag orkar snart inte mer. ….jag blir så förbannad på att det alltid är något som går snett. Aldrig blir det som det är tänkt, det måste åtminstone vara ett hinder på vägen. Ett hinder som jag måste ta mig förbi. Detta hindret var jag inte rustad för och jag vet inte riktigt hur jag ska göra det heller ? Jag orkar inte köra över trösklarna med den. Det är för fan (förlåt) inte klokt att det ens får förekomma. Jag fixar ju inte det själv som var meningen. Nu har jag gått och varit förväntansfull helt i onödan. Men jag kommer väl på någon lösning, det brukar jag göra. Just nu är det bara så jobbigt…..det var ett litet bakslag som jag gjort till något jättestort. Det kändes stort för mig. Nu står jag inför ett problem till, vi fattas pengar till mat. Det finns inget värre än det. Jag känner mig totalt värdelös! Hur jag ska lösa det, vet jag inte. Jag känner mig absolut inte fantastisk i alla fall. Att inte ens ha pengar till mat är det värsta av allt. Jag känner mig inte värd ett ruttet lingon. Usch! Men tack för att du finns där för mig, fina du. Jag läser som sagt var dina meddelanden om och om igen. De är en lisa för själen. Kramar i mängder till dig och de är fyllda med kärlek. ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s