Dansen har lämnat mig…..

Love-Sad-Wallpapers-HD-6
Orkar jag stå emot…

Börjar känna mig något tröttare, dansen har lämnat mig i en hög, En svettig hög, istället sitter jag med Bruce Springsteen i lurarna och funderar tillbaka på tonåren då förhoppningarna var så stora….När är man egentligen lycklig?? När är man nöjd?? Vad mer finns det att sträva efter? I mitt fall känns det som att livet har tagit slut. Det tog slut tillsammans med benen. Det är kärnan till min ilska och det har jag greppat nu under kvällen. Eftersom jag dansar när jag blundar förstår jag att roten till det onda och min ångest är att det känns som livet har tagit slut och att jag inte har mer att ge. Varför stanna kvar?? Ja, det är frågan. Barnen är min akilleshäl, likaväl min älskade man som får stå ut med massor. Barnbarnen också, så visst har jag saker att leva för. Men saken är den att det de ska uppleva, det är det jag vill göra. Jag är inte klar ännu. Jag vill som sagt dansa in natten samtidigt som jag kan ta en drink till efter. Stanna uppe hela natten och sjunga och dansa, bara för att jag kan. Visa att jag är vuxen nog. Nu känns det som den tiden är helt förbi. Nu sitter jag och dammar i en rullstol…mannen som körde mig in i taxin idag, han sa att jag hade i alla fall humorn kvar, för jag skojade med resenärerna och det är den jag är i ett nötskal. Men jag vill mer…vill mer än locka till skratt. Jag vill upptäcka världen som den är nu…..vill ut och jag skulle till och med kunna tänka mig att dricka mig full och småfnittrig…jag hade gillat det för stunden men inte dagen efter. Mitt liv är för allvarligt, jag tar mig själv för allvarligt…jag borde kunna släpa loss och leva men nu är jag bunden i rullstolen. Jag vet, du behöver inte säga det….Det finns många som sitter i rullstol som gör sådana saker, skillnaden är en sisådär 10 år eller något. Min kondition är helkass och jag orkar ingenting. Trött för det mesta. Jag ska vara glad om jag orkar stanna uppe till klockan nio en kväll. Det är delvis medicinerna som gör det och det är jag medveten om….men jag är inte redo att ge upp den biten, eller jag kanske måste….men då blir det med strid. Jag kommer aldrig sätta mig och bli nöjd när jag vill något, det finns  inte i min värld, envis är jag, envisare än en åsna. Jag ska bara göra mig av med ångesten först och sen ska jag hitta livsglädjen igen…inte det lättaste. Psykologen frågade vad de sa här hemma när jag mår så här, svaret var, jag visar aldrig det för Emil gillar inte när jag är ledsen…Jag kan säga att ikväll har han sett mig tjuta, småskrika och låta tårarna ramla hur som helst. Han tycker det är jättejobbigt…Ledsen över det, men det finns värre saker i livet. Det är dags att visa att verkligheten inte alltid är så rolig, det finns en baksida. Inte alltid men ibland. Det känns viktigt att kunna gråta när han ser på. Jag har haft han runt min hals ett par gånger och det värmer. Men just nu känns det som jag ska explodera om någon rör mig. Precis som man sticker hål på en ballong. Alla mina känslor ligger utanför och petar man på mig, så riskerar man peta igång något man inte vill se. Jag är inte vacker och kommer aldrig att bli, just nu är jag fulare än någonsin. Det gör ingen, jag börjar vänja mig vid att det är så här det kommer vara framöver….Nu tror jag att det värsta är nedpräntat och är det inte, så återkommer jag….Jag mår så dåligt….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s