Hemma igen…dock inte bättre

wpid-20150611_165937.jpg
Hedda tjurar…

Hejsan du fina…Jag fick åka in igen igår kväll. När klockan var halv 4 på morgonen så togs beslutet att det var bättre att jag stannade inne än åkte hem. Men jag fick nästan be om att bli inlagd. Jag var så rädd för mig själv och min ångest. För när ångesten når toppen så kommer jag göra exakt  vad som helst för att bli av med den igen. Kent har tagit hand om mina piller men om jag skulle vakna mitt i natten då?? Deras första förslag var att skicka hem mig med tabletter. Hrm?? Hur tänkte man där?? Jag sitter och ber om hjälp och om det nu var att jag var abstinens eller ute efter piller som den förra psykläkaren trodde så hade jag väl för fan tagit tabletterna och stuckit, men nu ville jag ha hjälp att få bukt med den akuta ångesten. Den ångesten som kan ta mitt liv. Den hjälpen var det. Så till slut efter påtryckningar ifrån Linnea och Jocke så blev jag inlagd. Men de skickade hem mig idag igen med ett recept på tabletter som inte är ett dugg bra att ha hemma….men jag orkar inte bråka mer så jag tar det och sen får jag väl försöka fixa resten själv. Smärtläkarna tar dock inte lika lättvindligt  på det, de på psyk tycker nu att smärt ska sköta den medicineringen också. och det kan de glömma för det gör smärt inte…så nu får jag hoppas att jag överlever denna ångesten och att den ger vika…Sen har jag bestämt mig för att ta en samtalskontakt på fullaste allvar, för min överlevnads skull. Det känns viktigt…Just nu, för tillfället gör jag allt för hålla mig själv vid liv. Jag är långt ifrån klar….men ångesten är fruktansvärd vid sina tillfällen. Idag har jag känt mig lite lättare och jag hoppas att det betyder att jag är på bättringsvägen. Hoppas kan man ju alltid. Det är så svårt att förklara för någon som aldrig har upplevt det, det känns som jag ska gå sönder. Ramla i små bitar. Som varje del tas en i taget och det gör så ont, det går inte stå ut med den smärtan. Min vanliga smärta är en skitsak i jämförelse, den smärtan är jag van vid att bära på. Den har funnits hos mig i så många år så det skulle nog vara konstigt att inte stöta på Mr,Monster en dag. Den dagen jag inte gör det är jag inte här på jorden, det kan jag säga till ett hundra procent. Den dagen jag vaknar och inte har ont så befinner jag mig i himlen. Dit vill jag inte ännu…..därför måste jag lära mig förstå varför jag mår så dåligt. Vad är det som triggade igång det?? Det frågade de mig igår flera gånger och jag kan bara rycka på axlarna och säga, jag vet inte. sen har jag funderat och funderat…..finns det en möjlighet att det var släktträffen som på något vis triggade igång någon känsla som jag inte visste att jag hade….kanske känslan av att åldras?? Det skulle kunna vara så, för en del jag träffade hade jag som sagt inte sett på mängder med år och där var de plötsligt, uppvuxna och med egna barn! Vad fan tog den tiden vägen?? Vad har jag åstadkommit med mitt liv?? Jag måste vara egoistisk och tänka på mig. Vem är Mia?? Vad har Mia gjort med sitt liv, vad blev det av henne?? Utan att skryta så var jag ganska omtyckt och populär. Jag var ute alltid och umgicks med kamrater. Vad gör jag nu? Ingenting!!!! Det är svaret. Visst har vi underbara barn och barnbarn, men jag har tappat mig själv på vägen. Var försvann hon, ni vet, hon Mia, som alltid var så sprallig och glad. Välvårdad, sminkad och med moderna kläder. Hon som satte näsan i vädret och fnissade, samtidigt som hon sa…här kommer jag!!! Var tog hon vägen? Jag kan inte för mitt liv komma på var jag tappade mig själv. Det enda jag med säkerhet vet är, jag är inte klar med mitt liv, jag vill ut och spralla mer, jag vill leva det jag missade eftersom vi valde att skaffa barn. Missförstå mig inte nu, jag skulle aldrig vilja ha det ogjort, aldrig någonsin!! Men min tanke var, att när barnen var tillräckligt stora så skulle jag och Kent kunna roa oss kungligt och göra allt det vi aldrig hann med….men nu sitter jag i en rullstol utan ben och då känns det inte lika självklart längre. Inget blir precis lättare. Som jag har sagt, så avskyr ja numera att behöva gå på toaletten för det innebär ett helt jävla träningspass. Det är ingen som skulle behöva leva så, men jag har alltid varit så fruktansvärt stark och orkat med det mesta. Men denna amputationen blev mig övermäktig, det är enbart att inse att även den starkaste kan falla. Det är ett under att det inte har kommit innan. Hur jag har kunnat gå 13 år utan att landa i en riktigt djup depression är ett under men jag har alltid sett det positiva i saker och ting. Visst har jag haft svarta dagar men alltid kunnat resa mig själv, denna gången inser jag att det är en omöjlighet. Jag måste ha hjälp!! Jag bad om hjälp igår och fick ingen hjälp så det är ett måste att jag reder ut detta också själv. Glöm aldrig bort det, besvära för helvete inte psykvården om du inte redan har svalt tabletterna, jag bad om ursäkt för att jag inte hade gjort det innan jag kom in, mycket dålig stil av mig!! Det är denna akuta delen som jag är rädd för. Vad ska min ångest ta vägen?? Den måste bort från min kropp och själ, men hur gör jag det? Nu sitter jag med lurarna i öronen igen och stänger ute världen. Det är jag och du, tillsammans med musiken. Ingen vågar störa mig. Idag frågade Emil om han fick ge mig en kram, han var så rädd för att ta i mig. Det är väl klart att kramas kan jag göra, det kommer jag aldrig hindra någon från att göra. Men just nu känns det som jag skulle behöva vända ut och in på mig själv, sen lägga tillbaka varje bit med omsorg och mycket funderande, för jag måste lappa ihop mig själv nu….

Jag måste bara ge en förklaring till fotografiet på Hedda. Hon har en mycket trevlig herre som hon leker med som heter Chip och varje gång han är på gården så vill de leka men idag så grillade Chips husse och därför fick Hedda stanna inne och då la hon sig resolut på fåtöljens armstöd och tjurade och trots jag mår så dåligt fick hon mitt skratt idag….älskade Hedda, Det bästa vi någonsin gjort är att skaffa henne, hon är en härlig personlighet och var hon än kommer är hon i centrum. Tro mig, när jag säger, att där trivs Hedda.

Jag ska avsluta detta inlägget här, var inte rädda för att skriva till mig, hellre det än tystnad. Jag behöver kontakterna. Annars blir jag inbunden. Tack för att du orkar vara med mig när allt är så svart. Det kommer vända, det måste det göra. Vänder det inte så slipper jag åtminstone smärtan. Kram på dig, fina fina du.

2 reaktioner på ”Hemma igen…dock inte bättre

  1. Hej min vän! Men kära du vad är det för sjukvård vi har och varför kan du inte få hjälp mot din ångest. Jag förstår att dina tankar är mörka ibland och det är ju inte konstigt vad allt du har fått igenom. Jag har också så mörka tankar ibland och som kommer oftast när jag skall sova så jag får ta sömntabletter varenda natt och jag har precis som du tankar varför skall man leva och ha det så här och varför är jag just drabbat av detta och denna värk och min längtan efter vår son. Ja det är så mycket oro. Jag tycker att du skall försöka få någon kontakt. Jag gick till en kurator på sjukhuset som hjälpte mig något, men de kan ju endast ge råd och lite verktyg hur man skall tänka.
    Här har jag haft sån himla magvärk denna vecka och som jag tror beror på att vi skall åka bort i helgen som jag egentligen inte vill men tycker det är så tråkigt för min man om han måste åka ensam, så hoppas nu att jag orkar detta.
    Kram Bittan

    Liked by 1 person

    1. Stackars dig Bittan. Jag vet hur det är att tvingas göra saker som man absolut inte vill. När svärmor levde kunde det hända ganska ofta och jag försökte in i det sista hitta en anledning till att slippa.
      Nej vården är under all kritik. Jag får kämpa för varje timme och ibland för varje minut när ångesten är som värst. Jag vill inte ha det så här och därför åkte jag in. Nu känns det som allt var bortkastad tid. Vad ska man göra när man är så rädd för sig själv och inte vet hur man ska kunna kontrollera det. Nej, det är inget vidare just nu. Många kramar till dig ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s