Något bättre idag…..

lugn2

Lugnet infinner sig…

Söndag idag och jag säger hej du fina…Ångesten ligger på den låga sidan för tillfället och jag har ont i varenda muskel som finns. Jag har varit som en spänd pilbåge många dagar och min kropp har tagit en del stryk. Jag vet inte hur länge jag får må så här, svårt att veta om ångesten ska stanna så här eller den ska bryta sig igenom igen. Jag håller tummarna för att den stannar där den ska. Jag får små psykbryt lite här och var. Mitt humör är inte det lättaste att handskas med. Det behövs inte mycket för jag ska flyga i luften. Tyvärr, och det är jättejobbigt. Jag har precis haft en dust med vår lille Emil som inte är så liten längre. Han ska börja på C4 lägret imorgon. Det innebär att de får prova i stort sett alla sporter som finns, till och med bågskytte och vanligt skytte och nu säger han att det är inget för honom och han kommer vägra gå dit….Det som är det värsta med honom är att har han bestämt sig så blir det så, vi kan inte bära iväg honom. Så det skulle inte förvåna mig om vi har kastat 650 kronor i sjön. Då blev jag så förbannad för vilken väljer att stanna hemma framför dator eller tv när man får en sådan chans. Det är dessutom inte alla sökande som kommer in och då kunde ju någon annan fått hans plats. Aaahhhh, jag blir tokig på det ibland. Pratade med BUP i fredags och de tyckte inte att vi skulle höja hans medicinering, men hur ska vi hantera det då?? Han har ju backat och blivit värre än på länge, hans utbrott är flera och starkare än på länge. Han missade i stort sett de sista två veckorna i skolan för att han vägrade gå dit. Jag känner mig helt maktlös, det sa jag till BUP också, men de hade inget bra svar på något alls. Nu är det likadant igen ju, då vi får slå och gula och blå för att få hjälp till honom. Det är inte oss det är synd om, det är ju han som lider…..Jag är så förbannat trött på allt när det gäller vården. De vill verkligen inte ha patienter och framförallt så vill de inte hjälpa till. Sen har han blivit beviljad en kontaktman. Det funkade bra i början men nu har han också slutat höra av sig och det är en stor besvikelse för Emil, det sa jag också till BUP. Han ska ju inte behöva gå och förvänta sig saker som inte händer, det är inte bra för Emil. Nej, det hjälper enbart om man river upp himmel och jord, men hur mycket ska man egentligen orka med. Nu när vi blev osams så stack han dessutom, så snart får vi ut och leta efter honom. Detta gör att mitt humör sänks mer och mer. Är det så att han har kommit i puberteten och det är därför han är så tvär?? Jag vet inte hur man ska hantera honom längre….Jag ger och ger. Men har han bestämt sig så har han. Saken är den att han har alltid fått mitt medhåll vad som än har hänt och jag har alltid fått höra att jag bara tar han i försvar. Det har nog varit sanningen men jag har blivit tillsagd att inte göra det mer. Jag håller honom så nära mig så det blir inte bra, han är så knuten till mig. Jag är så rädd att något ska hända honom, för han har varit med om så mycket redan i sitt liv, mycket mer än vad flera går igenom i ett helt liv, så det är inte så konstigt att jag är överbeskyddande heller. Men jag måste släppa taget.

wpid-20150614_160806.jpg

Det blev en lång promenad efter Emil hade blivit på bättre humör…

Han kom in efter ett tag och vi pratade om det som hade hänt och då blev allt mycket bättre. Då bestämde vi oss för att gå och handla alla tre, tillsammans med Hedda såklart, för någon måste stanna utanför med henne. Jag är så rädd att någon ska kidnappa henne annars. Så det blev en trevlig långpromenad minsann och det kändes som jag blev flera kilo lättare fast jag enbart åkte i rullstolen. Frisk luft kan utföra mirakel. På fotografiet ser ni Emil på hans sparkcykel. Tänk vad en promenad kan göra för humöret. När vi kom hem fick Kent börja med maten och det blir hemmagjord pizza….mums. Det känns skönt att aptiten nästan är tillbaka. Det känns mycket bättre med allt, fastän ångesten lurar någonstans. Jag märker att rädslan är stor för att det ska återvända, jag tror ärligt inte jag pallar det. Aldrig någonsin har jag upplevt något liknande och hoppas jag slipper i framtiden också. Det är bara att konstatera att de 13 åren har satt sina spår och det är tvunget med en samtalskontakt nu. Det är ju skickat en remiss så förhoppningsvis ska det inte dröja för länge. Det enda jag kommer ha jättesvårt för är att öppna mig för en person som jag inte känner. Så det måste kännas bra med en gång för annars kommer det aldrig att fungera.

wpid-20150614_160634.jpg

Lilla Hedda traskar på….

Fortfarande är det mycket jag inte orkar. Det behövs en städrunda här hemma men jag orkar inte ta tag i det. Kent kämpar på med det han vill och orkar. Det springer ingenstans men jag mår skit av att se lägenheten stökig. Jag skäms som en hund när det är så här, men vad ska jag göra när kroppen inte orkar mer än sitta uppe. Jag vilar nu mer än vanligt också, det är precis som kroppen kräver det. Jag orkar inte hålla mig vaken. Men igår tog alla pris, vi bar in TV:n i sovrummet och vi stannade i sängen hela dagen och kvällen. Vi behövde det båda två, en hel dag av bara vila, fylla på batterierna. Det går ju inte att göra det när Emil är hemma precis så det gäller att passa på när vi kan. Det har vi inte gjort på flera år. Så konstigt att det ska krävas att man blir sjuk innan man fattar hur viktigt det är. Det var en del ord som sas igår som har gjort att jag mår sämre än jag borde och det har gjort att jag är fylld med dåligt samvete. Det är en av de farligaste känslorna man kan bära på, för det äter upp en inifrån. Jag ringde till Ina och fick pratat av mig lite grann men har fortfarande ett samvete som är fyllt med skuld. Jag känner numera det som jag är till besvär och att Kent är tvungen att ta hand om mig, och att han inte har något val. Det är ju inte så i verkligheten men tack vare det jag fick höra igår så känner jag mig så. Likaväl att Emil skulle ha det dåligt hos oss och det kan jag lova att han inte har. Bara för att jag mår dåligt, så behöver inte min familj lida och må riktigt dåligt de också. Det värsta är att jag vet inte vem jag kan lita på längre….jag har blivit påtalad av proffsen att det är viktigt att visa just Emil hur jag mår för att det blir lättare för honom att förstå då. Sen får jag nu då höra att på grund av att jag mår dåligt och ventilerar det i min blogg så kanske han kommer bli placerad i någon annan familj. Detta har fått mig till att må så dåligt och känna mig skyldig till att han nu skulle må jättedåligt. Han visar inga tecken alls på att må dåligt. Men det sitter kvar hos mig. Vem det sen är som har sagt att Emil mår jättedåligt här hemma det vet jag inte, men jag har mina aningar. Likaväl har jag mina aningar om vem som har sagt att det är jättesynd om Kent. Det hade varit bra om vederbörande hade frågat Kent hur han mår. Nu försöker jag göra allt själv så Kent ska slippa hjälpa mig alls, det innebär att jag går under istället. Men skit i det. Nu ska jag försöka få i mig lite mat.

Kram i massor till er, vi hörs snart igen. ❤ ❤ ❤

2 thoughts on “Något bättre idag…..

  1. Mia! Det är ju verkligen skrämmande att du inte ska kunna skriva här hur du mår. Varför skulle din familj må dåligt för att du skriver av dig här hur du mår? Usch för sånna människor säger jag bara. Jag undrar verkligen hur de är funtade och mår själva?? Man behöver få skriva av sig det är oxå en del i processen för att kunna överleva. När man är ett par, sambo, gifta då hjälper man varandra i vad som hänt!! Jag är övertygad om att hade det känns för tungt för din man hade ni haft annan hjälp!! Säger bara en sak Mia: lyssna inte på skitsnack!!! Du har ett hjärta av guld glöm aldrig det❤️
    Kram Mia.S

    Liked by 1 person

    • Tack för dina fina ord. Det värmer och det är just personer som du som får mig att fortsätta. Jag kan inte bara avsluta bloggen för den är en del av min vardag och den är en del av andras vardag också, så jag ger mig inte. Skriva är det jag kan. Kramar om dig ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s