Botten är nådd….

11303508_1153301121363721_1152612100_n
Fys-kliniken för EKG

Hejsan hallå…..Här har jag tillbringat en del av min dag, plus på provtagningen och smärtmottagningen. Jag mår verkligen skit. När vi kommer till smärt så skriver de ut recept för en vecka och det känns bra. Sen börjar vi prata om mitt mående just nu och det är verkligen inget att hurra för. Så smärtläkaren säger att hon ska ringa till psykvården för att vårdcentralen har sex veckors väntetid till en samtalskontakt och mina lugnande tar slut nästa vecka. Eftersom jag mår så här nu, kan jag bara föreställa mig hur det blir nästa vecka om ångesten inte har backat tillbaka. Så vi sticker iväg och tar proverna och mitt EKG, och när vi kommer tillbaka så säger min smärtläkare att du har rätt…Vadå rätt, tänker jag?? Nej de vill inte ha några patienter, de vägrar att ta emot mig och ge mig en samtalskontakt så länge och de tänker minsann inte heller skriva ut något lugnande. Nu börjar jag på allvar fundera vad de sysslar med inom psykvården. Jag har varit inne två gånger akut och de blir påringda av en överläkare ifrån smärt och struntar fullkomligt i vilket. Hur fan ska jag överleva detta?? Vad tar man sig till? Måste man verkligen försöka begå självmord för att de ska agera? Eller hur bär man sig åt när hjälpen är ett måste…Jag kan ju lugnt säga att det får inte mig att må bättre, rädslan stiger för varje dag som går. Dessutom tampas jag med en enorm smärta i vänster stump och det är därför de tog prover för att kolla ifall det är en infektion, annars är det något annat som är fel. Varför inte? Det går inte för sig att bara må bra, det är alldeles för avancerat.

Sen nu när jag har fått lite konstiga frågor så vågar jag knappt yttra mig som jag vill längre i bloggen heller. Nej, allt är verkligen skit, rakt upp och ner. Nu när vi skulle hämta medicinen så har jag ju inte nått riktigt fram till frikortet, men det är väldigt nära, tack vare det Helene och hennes väninnor sparade ihop till mig. Så de medicinerna jag skulle hämta idag kostar 52 kronor, tror du att vi ens hade det. Nej då ingen risk. Oroa er inte för Hedda, hon har mat och Emil också är det lika bra att tillägga. Nej det är till just sådana här saker vi fattas pengar till. Så nu ringer jag upp arbete och försörjning så får väl Kent skriva upp sig arbetsförmedlingen så får det gå som det gör, jag skiter i vilket nu. Jag får försöka klara mig själv. Jag ringde upp min LSS-handläggare för att höra hur långt de kommit angående personlig assistent, då berättar hon att de har inte fått in läkarutlåtandet, amen för helvete!!!!! Det skulle varit inne för länge sedan, mycket länge sedan. Så ytterligare ett bakslag. Hur många ska det komma innan det tar slut? Jag ringde upp kuratorn i Hässleholm och hon skulle ordna med det men nu kommer det ju dröja någon månad till och jag pallar inte leva så här mer. Så då får väl Kent ut och jobba, så får det gå käpp rakt åt helvete med mig, för nu orkar jag inte mer. Varenda jävla dag är det något nytt!!! Hur vill de att man ska palla detta med. Det räcker väl med funktionshindret, det är jobbigt nog. Jag har börjat hålla mig så länge jag någonsin orkar för slippa toalettbesöken. Prova en gång att ta av byxor och underkläder utan att stå upp, sitt kvar på toastolen och gör det, utan att sätta fötterna i golvet, sen gör du exakt samma sak när du ska klä dig, så kan du förstå hur det är när jag ska på toa. Det är svårt att klä av och på sig när man sitter på kläderna.Sätter jag sen på proteserna för att göra ett toabesök så skriker jag av smärta när jag ska gå den biten till toastolen, sen ska jag tillbaka till rullstolen igen, ta av proteserna och byta stöd på rullstolen. Varenda jäkla toabesök är ett träningspass eller ett smärtpass, det är bara att välja.

Nej jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt detta skulle bli. Det kanske blir lättare med tiden. Det måste det bli för annars kommer jag ge upp. Det finns gränser för allt och min gräns är snart nådd. Botten är nådd i alla fall, det borde gå uppåt därifrån. Men inte ens det kan få mig att se ljusare på denna situationen. Bara att kunna köpa jordgubbar och glass är en lyx vi inte har råd med och jag får bara ont i magen av att tänka på midsommar. Nej fy sjutton. Jag har inte en aning vad jag ska ta mig till. Vart jag mig än vänder finns det problem, inte en enda lösning.

Nu avslutar jag mina känslor och mitt inlägg. Inlägget handlar enbart om mig och ingen annan. Kram på dig så hörs vi snart igen ❤ ❤ ❤

2 reaktioner på ”Botten är nådd….

  1. Denna sjukvård.. Vad ska man göra för att få hjälp? Hur sjuk behöver man vara för att komma till i vården.. För jävla dåligt. Jag blir verkligen förbannad när jag hör som det går till. Hoppas det kommer till någon lösning, kram

    Liked by 1 person

    1. Det gör jag också. Jag är så rädd för min ångest och det som skulle kunna hända är att ångesten blir för stor och då MÅSTE jag bli av med den. Jag kommer då ta till vilka medel som helst för bli av med smärtan om det kan sluta med att jag avlider. Men det lyssnar de inte på. Jag önskar nästan att jag hade tagit tabletterna för då hade de varit tvungna att ta hand om mig. Nej psykvården är obefintlig och det är skrämmande att de faktiskt skickar hem en person som riskerar ta sitt liv med tabletter och ett recept på ännu fler. Min smärtläkare trodde inte det var sant, de lyssnade inte på henne heller. Ganska hjälplös är man i detta läget, tyvärr. Jag får försöka hålla näsan över ytan, ta ett andetag i taget för att hålla mig levande. Kramar dig ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s