Brevet jag aldrig skrev.

image

Det har sagts till mig många gånger att jag måste förlika mig med det som hänt, kapitulera, acceptera och förlåta. Men om du jag inte vill det då? Då äter det upp mig inifrån och jag blir så småningom bitter. Kanske, kanske inte. Mitt jag är starkare än så. Så det så! Eller är jag inte?  Denna frågan är totalt omöjlig att besvara. Fast jag är banne mig inte beredd att ta risken att bli sjuk för att mina föräldrar inte hade mer vett i skallen. Det har skadat mig en gång och det räcker. Var så säkra! !!!!
Så bättre sent än aldrig. Nu ska skiten bort från min kropp och själ. Här är brevet till mor och far.
Hej mamma och pappa. Jag vet att detta är saker vi skulle diskuterat innan ni lämnade oss. Alltså pappa, jag hade inte ens en chans att få säga det jag ville innan du plötsligt en dag var borta. Du hann busa och leka med flickorna och du hann med att hålla Jocke en gång. Nu är det en mängd saker som jag måste få ur min kropp för att så småningom läka. Titta på mig, jag är fortfarande rädd för att såra er trots allt ni har gjort oss barn. Ni var skitföräldrar. Kanske inte hela tiden men tillräckligt för att jag skulle ta skada. Hade ni en aning om hur jag mådde när ni väckte mig på nätterna för att avgöra en av era sjuka bråk. Nej ni trodde nog att det var bra. Eller hur?  Hur jävla lågt får man sjunka, för er fanns inga gränser. Det var inte många gånger jag vågade ta dit någon, för jag visste inte om ni redan satt och söp vid bordet. Råkade man komma förbi då så skulle ni visa hur duktiga ni var, helst av allt ville ni att jag skulle sitta i ert knä som ett litet barn. Var ni helt hjärndöda, förstår ni hur det kändes?  Så klart ni inte gjorde. Detta är bara en bråkdel av vad jag upplevt i min uppväxt. Tyvärr har hjärnan vackert stoppat in det i någon hörna. Ni som skulle vara mina förebilder, idoler, ideal, det enda ni var kallas idioter, egoister. Ni tänkte säkert inte på att vi for illa. Jag hoppas att det har plågat er varje dag, helst varje timme. Ni stal min barndom, era jäklar. Jag kan aldrig få det tillbaka. Vad fan gav er rättighet till det. Jag önskar så att sociala fick reda på hur det var så ni miste oss alla. Flaskan var ju ert käraste barn och ni hade lätt sålt oss för några flaskor sprit. Kanske hade vi fått det bättre.
Jag vill att ni ska veta att det fanns ett val. Ni valde fel och jag vet inte om jag någonsin kan förlåta att jag inte minns ett skit nästan från min barndom. Jag vet inte heller om jag är förmögen att någonsin älska er. En ursäkt från er hade varit på sin plats. Kram mor och far.
Jag vet inte om det kommer göra mig bättre. Förhoppningsvis mår jag snart bättre. Godnatt älskade ni. Vi hörs igen senare ♥♥♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s