Måendet är inget vidare, men det är måndag i alla fall

utan proteser
På promenad utan mina proteser

Måndag igen och det känns väl okej. Jag sov bort nästan hela dagen igår. Jag har inte en aning varför men ångesten tenderar till att bli värre då och då. Rädslan slår då på alla växlar och det lättaste är att gå in och sova.

Förlåt för dålig uppdatering men det har med mitt mående att göra. Vi ska upp till min smärtläkare idag klockan 12.30 så får vi se vad som händer där. Jag vet att det är ett måste att nå en ortoped för jag kan inte lägga ner stumpen alls längre utan det förbaskade monstret tittar fram med sina urfula gula ögon. Det hinns inte med mer än så för sen släpper smärtan. Skulle jag lägga den fel på stumpstödet så skriker jag till och det är ett evigt knakande i den. Även om det nu enbart är brosk så måste något göras, så här kan jag inte ha det. Att smärtan biter till ibland, det är jag van vid men inte detta, för det är en smärta som är omöjlig att utstå. Det värsta är att jag känner det som jag bara gnäller hela tiden. Men det finns saker i min vardag som jag skrattar åt, i vanliga fall är jag nästan alltid glad, pratar hela tiden, skojar med framförallt Emil. Så detta är ju bara en tillfällig fas och tack och lov för det, annars hade jag inte pallat. Bittra människor är det värsta jag vet.

Ni ska bara veta hur tacksam jag och Kent är för att vi kunde fira midsommar. Det kändes som vi hade vunnit högsta vinsten, så än en gång vill jag passa på att tacka er fina medmänniskor med hjärtat på rätta platsen. Det går inte beskriva med ord om man aldrig varit där själv. Ni är fantastiska, Ni är unika. Vi kramar om er hårt. ❤ kärlek<3

Idag är Emil som vanligt på C4 lägret och tänk om det var så enkelt att få upp honom till skolan. Det hade varit fantastiskt. Men jag förstår att detta är roligt för honom. Han får utlopp för sin energi som finns där i mängder. Han behöver det så väl. Till och med han sa till mig att nu mamma måste du åka in och kolla varför du har så ont. Han är också orolig. Det enda jag funderar på är hur det kan ha hänt något som jag inte vet om. Jag hade ju märkt om jag slagit i den någonstans. Alltså jag står helt frågande men förstår att så här funkar det inte. Jag kan inte ens sätta på min silikonhylsorna som jag ska ha under proteserna. Det gör för ont.

Det känns som jag borde ha vant mig vid att må dåligt. Tyvärr så fungerar det inte så. Jag är så glad att jag ibland får mina dagar, timmar, minuter av lycka. De är jag sååå rädd om. De sparas och vänds på flera gånger om, just för att jag ska få uppleva den lyckan jag kände då. Det är jobbigt när jag försöker säga till kroppen, snälla du var glad nu!! Och kroppen säger, jag pallar inte….Det finns så många drömmar som jag skulle vilja göra och uppleva. En eller två av dem är att få mitt hobbyrum och min uteplats som en oas. Då kunde jag krypa in i mitt hobbyrum och tillverka saker, va det än må vara. Jag älskar det mesta, jag virkar, jag stickar, jag syr, jag syr grönländskt pärlbroderi, jag målar….jag har mängder med saker som jag älskar att göra och då glömmer jag tid och rum. Det är terapi. Sen ska det fungera mer än som hobbyrum, så det måste gå att till exempel föra in skivan som är skrivbord och dra fram en säng. Så det finns mycket som skulle göras men det har vi ju absolut inte råd med. Precis som vår uteplats. Jag vill ha mängder med blommor, det ska vara en oas där man kan sitta från morgon till kväll och avnjuta en bra bok, en god kopp kaffe, middag. Det skulle vara en lisa för själen. Så igår fick jag en idé, jag skriver till sofias änglar, för jag har ju ändå varit med om en del och jag ska tyvärr vara med om mer. Men så känner jag ändå att det kanske inte är tillräckligt. Det är kanske så att det är någon annan som ska skriva det. Jag vet inte, men det var en idé som blev till en dröm. Jag kanske får ett ryck och skriver i alla fall. De som har deltagit har haft det mycket värre än jag så det är nog inte tillräckligt.

De senaste dagarna har jag smort in mina stumpar och nu börjar jag kunna ta i dem utan att känna ren äckel, och det är ju positivt. Det är ett måste att jag förlikar mig med dem och jag någonsin ska blir riktigt frisk och acceptera det som hänt. Likaväl blir jag inte riktigt lika arg när rullstolen fastnar, jag suckar, tar nya tag och löser problemet. Det gjorde jag inte innan utan då slet jag ut mig, totalt svettig och döförbannad över att rullstolen inte fattade vad den skulle göra. Trots allt är det ju jag som kör den. Men toalettstolen är ett helvete att köra, den är svintung. Det har jag tagit upp med min biståndshandläggare. Hon kommer nästa vecka så vi kan diskutera anhörigbidrag. Som vi inte hade en aning om. Det visade sig att om Kent hjälper mig istället för hemtjänst så har jag rätt till anhörigbidrag som jag får dela ut till de som hjälper mig. Lustigt, va! Varför berättar de inte sådant vid till exempel vårdplaneringen, Nej, då måste man själv ta reda på allt angående sådana saker. Vi räknade att jag behöver hjälp vid 16 tillfällen per dag och det är ofta ännu mer. Det gäller ju nätterna också. Så hur de ska lösa det utan personlig assistent vill jag ju veta. Sen hade min LSS handläggare inte fått in ett läkarutlåtande, så det måste jag också fixa i veckan. Det är fasiken inte konstig man går under. Sen har jag blanketter till bilstöd och till handikappersättning som jag också har rätt till men då ska man skriva i dessa blanketter också och dessutom behöver man läkarintyg till det också. Sen måste jag söka om färdtjänst, och det visste jag inte heller, plus att bostadsbidraget måste sökas om. Så det känns ibland som jag har ett heltidsarbete bara med papper som ska fixas. Nu när jag mår så här kasst är det ännu svårare att ta itu med det. Men jag måste för vår ekonomis skull. Så snart ska jag göra det också, ska bara palla först….Nu avslutar jag mitt inlägg och jag ska försöka bli bättre på att uppdatera bloggen. Jag vet inte varför jag inte har skrivit, det är ju det viktigaste i mitt liv. Jag tror lite beror på en del smällar jag åkte på förra veckan har med det att göra, men det är ju min blogg och min livlina. Den behövs för min överlevnad. Det är ju kampen för livet.

Kramar i massor till er, jag älskar er obeskrivligt, tack för ni finns hos mig. Vill någon ha en energiboll så ta för er. Sköt nu för katten om er själva och var rädda om er. Så hörs vi svart igen ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s