Orkar inte med alla dessa papper….

gråta

Precis det finns inga tårar kvar att gråta…

Jag kämpar för att hålla mig vaken. Kroppen skriker. GÅ OCH LÄGG DIG!!!! Huvudet värker och varje cell i kroppen kämpar för att jag ska gå och lägga mig. Då förlorar jag ännu en kamp. Kampen om friskheten och livet. Jag vill verkligen inte ligga och sova bort mitt liv men vad ska jag göra när tröttheten är så stor?? Den enda tanken som finns är att det skulle vara skönt att sova. Efter jag har gjort det och vaknar så kommer det någon form av ångest. Ångest över att jag har förbrukat ett par timmar helt i onödan. Eller har jag?? Kanske det är ett måste att sova så här mycket för att överleva, jag kanske behöver det för min energi skull. Jag vet snart varken ut eller in.

Vi har varit på smärtmottagningen och fixat en mängd olika saker. Nya recept och tro det eller ej men min läkare skrev ut de lugnande också eftersom psykvården inte vill veta av mig. Det var första och sista gången i hennes arbetsliv hon har gjort det. Det talar mycket för min läkare. Sen berättade jag att det fortfarande inte var taget ett beslut i personlig assistent och då blev hon förbannad på riktigt. Jag förklarade att det inte hade kommit in något läkarutlåtande, trots att jag hade sagt till på vårdplaneringen. Då sa min läkare, att nu är det nog. Hon skrev läkarutlåtandet och kommer dessutom ringa min LSS-Handläggare. Det är kanske detta som behövs. Vi går snart på knäna både Kent och jag. Det ligger fortfarande en ansökan om bilstöd som inte är ifylld. Jag måste ansöka om färdtjänst igen. Jag ska söka om handikappersättning, det är inte heller gjort, Parkeringstillståndet ska sökas. Jag orkar inte ta tag i allt, det är för mycket bara. Jag vet att det finns mycket pengar att hämta, bara jag ansöker, men det är inte så lätt. Det måste in läkarintyg till varje ansökan, och det är olika intyg för varje ansökan. Så jag får väl flörta med min läkare men nu har han semester till den 6 juli och hur mycket tror ni att han har att göra när han kommer ifrån semestern. Det är ju detta jag säger, det drabbar fanimej alltid mig. Är det så konstigt att jag ibland inte orkar utan vill ge upp. Nej, enligt mig är det ett under att jag ens lever. Visst är jag stark och orkar med det mesta, men detta är mig övermäktigt. Jag vet inte om jag orkar sitta och fylla i dessa blanketter också. Varenda vecka hittar jag något papper som måste iväg. så det går verkligen i ett. När stoppar det?? Tänk om man hade kunnat skriva i alla dessa papper via internet, så jäkla smidigt det hade varit. Nejdå istället ska vi slösa på moder jord och skicka de pappershållet. Jag känner mig till och med säkrare med att skicka de via nätet än med posten. Jag vet inte om det är någon som blir nyfiken och öppnar min post. Inte för att jag tror det, men byråkratin är rent käpp rakt åt helvete. Det är alldeles för mycket papper.

Nu kan jag säga att huvudet har vunnit över kroppen. Jag måste gå och lägga mig en stund för annars somnar jag i rullstolen och det är ingen hit. Många kramar på er alla och sköt nu om er, så hörs vi snart igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s