Nattens tårar

image

Hej du fina. Mitt i natten är det och jag ligger i sängen och tårarna bara rinner. Det vill inte sluta. Jag är så trött på smärtan. Jag är så trött på att vara utan mina ben. Jag är så ledsen över att jag har drabbats av så mycket. Det borde vara en självklarhet för alla att kunna vara lyckliga utan behöva forcera fram det. Varje dag, varje timme, ja faktiskt varenda minut blir jag påmind om att jag är inte som alla andra. Jag önskar att jag fick vara normal en dag eller två. Jag skulle gå i skogen bland olika snår, kanske plocka lite svamp. Jag skulle i alla fall vandra i skogen. Dagen efter, om jag fick två dagar, så skulle jag simma och simma. Bara ligga i vattnet och känna mig tyngdlös och sen skulle jag gå ut och cykla. När jag sedan hittade det perfekta stället skulle jag slå upp ett tält, göra en brasa att laga mat på. Kanske är det en fisk jag fångat själv.
Skulle jag kunna få två dagar varje år, så hade det aldrig varit ett problem. Nu måste jag istället börjar om, lära om och acceptera att det finns vissa saker som jag inte kommer klara av och det gör mig så ledsen. Det är så mycket jag har missat som var tänkt att göra nu. Säkert går det göra mycket av det men det kommer aldrig vara smärtfritt, det kommer kräva minutiös planering och det minsta som går snett så får jag vända hem igen .
Dessa sista dagarna har jag kunnat hantera min ångest och jag är jag så glad för, det är ett jättekliv i rätt riktning. Kan jag lära mig att kontrollera ångesten, har jag lärt mig mängder. Jag som trodde att jag hade en otrolig självinsikt och trodde jag visste allt om mig själv. Ja där ser man. Det har säkert en del i att jag mår så mycket bättre, jag trodde jag kände mig själv väldigt väl. Snacka om att vända hela världen upp och ner.
Inatt gråter jag lite över min förlorade barndom, det är så många år, det är svårt att greppa Det är ju i alla fall 14 år som är bortsuddade ur mitt liv. 14 år där jag faktiskt levt, det är bara så att jag inte vet om det. Vilken var min favoritfärg? Gillade jag måla?  Tyckte jag om mat,? Vad var favoritmaten?  Jag kan hålla på att fråga hur mycket som helst för jag kommer aldrig få veta. Jag kommer aldrig bli hel för det fattas en för stor bit. Ibland låtsas jag att vi är en lycklig familj som sitter och äter kvällsmat och berättar om våra dagar. Hur det har varit. Då förnimmer jag en känsla av gemenskap som är svår att uppnå. Jag har präglat min egen familj så i alla fall och de kommer ihåg våra gemensamma stunder, tack och lov.
Nu är det dags att avsluta detta inlägget och säga en gång till, tack för att du finns med mig och orkar lyssna. Kramar om dig hårt. Vi hörs när vi hörs. Godnatt ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s