Äntligen, så händer det något!

image

Godmorgon, fina och vackra du. Klockan är sju och jag har varit vaken en timme nu. Jag och Mr.Monster tog en dust och för tillfället känns det bättre. Det är fruktansvärt jobbigt på morgonen och det är inte alls roligt. Något som jag också börjat reagera väldigt starkt på är de lite senare kvällarna. Som igår till exempel. Jag har börjat pärla igen, så glöm inte att kolla in galleriet för där lägger jag upp foton. Beskrivning av armbanden finns också såklart.
Nu tillbaka till ämnet kvällar igen. Jo, jag satt och pärlade tillsammans med Sandra, som också älskar det. Plötsligt började högra stumpen värka och det gör den ofta men då har du vanligtvis utsatt den för kyla. Kyla brukar trigga igång just den smärtan. Så jag satte på mig mina tubar, det är gjort i ungefär samma material som bandage, fast dessa är runda. När jag hade trätt på dem så gick smärtan tillbaka, för att återvända trots att jag har de på mig. Sen försökte jag ändra ställning i rullstolen mängder med gånger men monster hade bestämt sig. Det enda som hjälper riktigt bra mot denna kärlsmärtan är att krypa upp i sängen och sträcka ut. Saken är den att jag hmar hittat ett mönster på ett armband som är förbaskat snyggt. Lite mer avancerat än att bara göra ränder. Har jag väl börjat så är det sååå svårt att sluta. Fast då har Monstret bestämt att jag måste hoppa i sängen. Snacka om kalldusch, jag vill vara uppe men det fungerar inte, det gör för ont. Så med en enorm besvikelse var jag tvungen till att hoppa i sängen. Sen hör jag att de andra tittar på en rolig film och det är ännu värre. Jag känner mig övergiven och väldigt ensam. Jag vill också känna gemenskapen och glädjen över att dela något roligt. Jag avskyr att min kropp bestämmer över mig och min hjärna. Det går inte att komma förbi det hur jag än gör. Frustrerande skulle jag vilja påstå. Jag måste gå och lägga mig, och det är avskyvärt.
Det är nästan alltid den högra stumpen och den stumpen har jag minst ont i. Jag har provat precis allt, sitta och hänga med benet brukar alltid hjälpa när jag har kärlsmärta, men inte ens det hjälper. Det finns heller inget smärtstillande som hjälper. Det är bara sängen.
Men nog om det. Jag har inte bloggat på ett par dagar för på dagarna har jag pärlat, sen när kvällen är kommen så pärlar jag rätt länge, sen kommer smärtan och då är tanken att jag ska blogga i sängen på mobilen. Men då är klockan så mycket att Emil kryper i säng och då lånar han alltid min mobil. Jag är stolt över mig själv för att det äntligen var roligt. De armbanden som är gjorda tar lång tid fast det är enkla mönster. Just nu håller jag dock på med ett mönster som är riktigt roligt och fräckt. Jag hoppas bli färdig med det idag, så ni kan få se det antingen idag eller imorgon.
Denna veckan börjar alla möten och passa massor med tider igen. Det är lätt att missa något nu när det är så många. Det är bara idag det är ledigt, sen är det dags igen. Idag ska här städas. Inte jag direkt då. Jag får göra det jag kan. Sen är det dags för Sandra och Paddy att åka hem. Vi har haft det riktigt trevligt, vädret har dock inte varit det bästa men vi har försökt hitta på lite roliga saker med barnen ändå.
Jaha, detta inlägget blir inte så långt. Jag ska berätta om armbanden. Det gröna är gjort i tekniken peoyte, det är tjeckiska glaspärlor som vi har använt. Knäppet på båda är samma, utan nickel. Det gröna kostar 120 och det andra som är mindre kostar 80 kronor. Vill ni fråga mer eller är intresserade av att köpa så kan ni skicka ett sms eller ringa. Ni når mig på Facebook också. Det nummer jag nås på är 0721-674721 och jag har lagt upp foton och till försäljning på sidan En liten önskan. Varje peng som kommer in kommer oavkortat gå till det. Alltså En liten önskan.
Jag avslutar inlägget här och glöm nu inte att titta på armbanden. Jag kramar er alla, skickar iväg de vanliga energibollarna för er som behöver. Sköt om er nu så hörs vi snart igen ❤ ❤ ❤

Mycket kan bli för stort….

image

Hej, du fina. Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag har suttit sköldvakt, till den fina sköldpaddan på fotografiet. Inte nog med det, för ägaren lyfte upp han i mitt knä så jag kunde kela med honom. Nu vet jag inte om det blev så mycket kelande, för jag höll nog mest i skalet och studerade honom. De är otroligt starka och kraftfulla måste jag säga. Han har två klor på varje framben och med dem tryckte han emot för att ta sig fram, även när jag hade honom i knät. Vilken häftig upplevelse!  Jag var på urkasst humör innan och genomsvettig för jag försökte hjälpa till här hemma. Jag tog disken och den var ganska så stor för vi är många. Men det mötet gjorde mig på strålande humör. Det är ju inte så ofta jag stöter på en sköldpadda och ska jag vara ärlig så var det första gången jag höll i en. Jag älskar djur och de gör mig på gott humör. Det enda jag absolut inte fixar är spindlar i alla former, ormar har jag också respekt för. Sen när Plattan var säkert överlämnad till sin ägare, kunde jag dessutom känna mig stolt för att jag hade fixat disken.

image

Hedda har blivit riktigt modig när det gäller vår nyaste familjemedlem. Innan vågade hon inte sig i närheten av Caspian men som ni ser så vågar hon snart titta på honom. Jag har aldrig sett en hund vara så försiktig. Vi har även försökt hålla fram Caspian så hon ska få nosa, men icke sa nicke. Inte ens när vi godkänner det går hon fram. Visst ska hunden veta att den står lägre i rang men hon är så försiktig så det är inte klokt. Hon är så fin och duktig vår Hedda. Hon är världens finaste och klokaste hund. Hedda är så omtyckt av alla våra barn och barnbarn. Det glädjer mig mycket.
Kaoset idag berodde på att först ringde Jocke och bjöd in sig själv, Linnea och Alice på middag. Sen kom Caroline och frågade ifall hon också kunde äta hemma. Jaha, innan var vi sju, sen i verkligheten var vi tio som åt middag, en hund som studsade rundor, en liten vit hund som mest tyckte att allt var jobbigt och sen en söt, liten och glad bebis. Ibland undrar jag hur mina tankar går? Det hade varit bättre att dela upp dem och sen hinna med alla på ett bra sätt, men nejdå, istället utsätter jag mig för stress och en del oro över att Alice skulle glömma att det fanns en liten bebis och hoppa upp i fåtöljen när det satt någon med honom i famnen. Sen stressad över att barnbarnen och Emil springer ifrån hans rum och in i hobbyrummet, samtidigt som de skriker pang! Pang! ….vidare då står Kent och försöker steka biffar. Ibland lullar någon av våra barn ut i köket till honom, antingen för att kolla läget eller ta vatten och då kan Kent få rent fnatt och då höjer han rösten, nästan skriker; Det är ju konstigt, varenda gång jag ska laga mat så ska ni springa i vägen!! Alla som inte är där småfnittrar, samtidigt så kan jag förstå honom. Det är ganska mycket mat som ska serveras.
Sen får Alice inte vara på uteplatsen eftersom hon faktiskt kan hoppa över staketet och då förstår jag att vederbörande håller på att kissa på sig. Det hade nog jag också gjort om en stor, svart och skällande hund hade kommit emot mig. Sen är saken den att Hedda är van vid att springa ut och in. Hon följer antingen mig eller Kent. Så varje gång någon skulle ut och röka, så var blicken fastnålad vid dörren.
Så jag måste ge mig en klapp på axeln idag för att jag faktiskt stannade uppe utan vila, diskade och dessutom fixade jag all kaosen. När alla utom Sandra, Paddy och deras barn hade åkt, då tyckte jag att här blev riktigt lugnt. Innan dess hade jag känt att det var stimmigt med bara de här, men jag har ändrat åsikt om det nu…..haha.
Så nu har jag lagt mig i sängen, delvis för att blogga och sen blir det lite spelande tills ögonen går i kors. Då kan jag somna med ett leende på läpparna över en bra dag överlag, trots mitt handikapp. Alltså går det att ha roligt och inte ta så allvarligt på allt. En viktig lärdom för mig i mitt letande efter Mia.
Jag glömde att jag har varit och handlat också. Se där, jag har ju varit riktigt duktig idag.
Nu däremot så tänkte jag avsluta inlägget med en del nya perspektiv. Jag kramar om er alla och tackar igen för ert tålamod. Som jag har skrivit så många gånger förr så är ni läsare en mycket stor drivkraft och det är jag tacksam för. Sköt om er nu och mys för det är ju fredagsmys. Vi hörs snart igen. Jag har rullat iväg energibollar också till er som behöver lite extra. ❤ ❤ ❤

Tankarna för mig bakåt i tiden

söt katt

Gulligare än gulligast

Hallå allra sötaste du. Idag valde jag att bli hemma på utflykten, kände att kroppen började säga ifrån och då är det bäst att lyssna. I mitt sökande efter mig själv, så gick jag tillbaka tills dagen jag blev amputerad. Det känns som evigheter sen men det är egentligen inte det. Det var i mars och när jag läser inlägget så är det precis som jag bara gjort ett pyttelitet ingrepp, men jag har ju fasiken plockat bort ett ben. Sen trodde jag att det skulle bli enklare än vad det blev. Plötsligt så blev allt svårare och tuffare än någonsin. Jag stod inför hinder som var invecklade och svåra att lösa. Dessutom krävdes det både styrka och mod. Inför fullbordat fakta stod jag mig slätt. Allting östes över mig och plötsligt skulle jag åka hem ifrån Hässleholm för att fortsätta hemma. Jag säger bara, inget kunde förbereda mig på vad jag mötte när jag kom hem. Hinder efter hinder stötte jag på och till sist tappade jag sugen. Hur skulle jag orka ta mig igenom denna röran, allt kändes kaosartat. Tills sist så föll jag. Då föll jag hårt. Det fanns liksom inte någonstans jag kunde greppa tag och stanna upp. Jag försökte göra det mesta själv. Proteserna satt på från morgon till kväll. Tårarna sprutade ibland när jag skulle resa mig och gå på toaletten. Tårarna som någon aldrig såg eller hörde, men som fanns där. Ilskan som byggdes upp inom mig över orättvisan i det som hade hänt mig, blev enbart värre och varenda gång någon frågade hur jag mådde, så svarade jag, att det är bra. Fast det var långt ifrån bra. Det märkliga är att jag lät det hända, jag orkade inte utreda varför ilskan pockade på, det fick hända helt enkelt. Sen kom det andra känslor ovanpå det, oro, ledsamhet över att nu var jag handikappad på riktigt, det fanns mängder med känslor som trängde sig på. Det kokade över helt enkelt, jag kunde inte hantera det längre. Att falla så hårt som jag gjorde var fruktansvärt otäckt och bara mörkret i sig skapade rädsla som blev ångest. Jag fick inte luft längre, det kändes som jag skulle dö. Nu tror jag att det har vänt men nu vågar jag inte lova något längre. Jag är ute varje dag, om det så bara är att följa med och köpa mjölk, gå ut med Hedda men något händer varje dag. Det måste jag fortsätta med om inte det ska vända igen. För tillfället ser jag mer positivt än negativt och det är jättestort för mig. Det finns inga tankar på att, asch, vad då? Jag har ju bara plockat bort ett ben. Numera försöker jag se verkligheten i ögonen och inte ljuga för mig själv. Allt blir enklare då, vissa saker är svåra men det får jag acceptera det och jag kämpa med just det hindret. Får jag nu personlig assistent så kommer det att underlätta massor, framför allt för Kent. Jag vet att de flesta som har amputerat båda sina ben inte behöver den hjälpen men i mitt fall så är kärlen precis lika sjuka som de var innan och gör precis lika ont som innan. Skillnaden är att jag slipper smärtan ifrån döende delar, för den går inte att klara av själv. Så de som är amputerade och kan använda proteser, behöver kanske inte lika mycket hjälp. För hade jag kunnat använda mina proteser så hade jag inte behövt personlig assistent. Sen har jag fler än mig själv att tänka på också. Nu när jag börjat följa med på lite upptåg så mår Emil klart bättre än innan. Visst har jag dagar då det inte fungerar att jag hänger på, men eftersom jag är med på det mesta så tycker han det är okej. Så min medicin är inte bara att se framåt utan även se bakåt, tänka på vad som hänt, vad jag har gått igenom…..Det kommer ta tid och det får vara så.

Från allt till inget så har Emil börjat träna parcour utomhus självmant, vi stöttar honom helhjärtat såklart. Paddy har hängt med honom och tränat kondition med honom. Nu har jag ringt till en ledare och den riktiga träningen startar i september. Jag hoppas intresset håller i sig såklart, för han behöver en aktivitet och han behöver det för sin balans och motorik. Så jag hänger med när han tränar, bara som stöd då, för nog skulle det vara roligt om jag började träna parcour jag också. Nej jag sitter säkert i min rullstol och njuter av att vara utomhus.

Jag har peppat mig själv hela veckan. Nu ska det hända. Jag ska börja tillverka armbanden. De pengarna jag får in på dem ska gå helt till En liten önskan, så hoppas jag att där finns någon som ska önska något så jag kan få hjälpa till. Sen ska jag göra ett snöre/halsband till min mobil. Eftersom jag sitter med den i knät så är det ofta den åker i golvet och därför har jag börjat lägga den ifrån mig. Sen ringer den och då kan det vara ett viktigt samtal ifrån någon myndighet och då missar jag samtalet, höjdaren är när det då är hemligt nummer för då kan jag inte ringa tillbaka, så nu får det bli ett fegissnöre så den kan hänga med mig. Saken är bara att den måste vara något snygg för jag vill inte känna mig tantig, det är viktigt. Fotografi utlovas, såklart. Jag hade bjudit på många fler foton om jag hade haft snöret innan, men det är aldrig försent.

Nu fina du, så är det dags att sluta detta inlägget. Jag vill inte du ska tröttna på mig. Jag kramar om er allihopa hårt och känner en så enorm tacksamhet för att ni har haft tålamod med mig. De vanliga energibollarna rullar iväg och ni vet hur det fungerar. Sköt nu om er denna fantastiska torsdag, så hörs vi strax igen. ❤ ❤ ❤