Tankarna för mig bakåt i tiden

söt katt

Gulligare än gulligast

Hallå allra sötaste du. Idag valde jag att bli hemma på utflykten, kände att kroppen började säga ifrån och då är det bäst att lyssna. I mitt sökande efter mig själv, så gick jag tillbaka tills dagen jag blev amputerad. Det känns som evigheter sen men det är egentligen inte det. Det var i mars och när jag läser inlägget så är det precis som jag bara gjort ett pyttelitet ingrepp, men jag har ju fasiken plockat bort ett ben. Sen trodde jag att det skulle bli enklare än vad det blev. Plötsligt så blev allt svårare och tuffare än någonsin. Jag stod inför hinder som var invecklade och svåra att lösa. Dessutom krävdes det både styrka och mod. Inför fullbordat fakta stod jag mig slätt. Allting östes över mig och plötsligt skulle jag åka hem ifrån Hässleholm för att fortsätta hemma. Jag säger bara, inget kunde förbereda mig på vad jag mötte när jag kom hem. Hinder efter hinder stötte jag på och till sist tappade jag sugen. Hur skulle jag orka ta mig igenom denna röran, allt kändes kaosartat. Tills sist så föll jag. Då föll jag hårt. Det fanns liksom inte någonstans jag kunde greppa tag och stanna upp. Jag försökte göra det mesta själv. Proteserna satt på från morgon till kväll. Tårarna sprutade ibland när jag skulle resa mig och gå på toaletten. Tårarna som någon aldrig såg eller hörde, men som fanns där. Ilskan som byggdes upp inom mig över orättvisan i det som hade hänt mig, blev enbart värre och varenda gång någon frågade hur jag mådde, så svarade jag, att det är bra. Fast det var långt ifrån bra. Det märkliga är att jag lät det hända, jag orkade inte utreda varför ilskan pockade på, det fick hända helt enkelt. Sen kom det andra känslor ovanpå det, oro, ledsamhet över att nu var jag handikappad på riktigt, det fanns mängder med känslor som trängde sig på. Det kokade över helt enkelt, jag kunde inte hantera det längre. Att falla så hårt som jag gjorde var fruktansvärt otäckt och bara mörkret i sig skapade rädsla som blev ångest. Jag fick inte luft längre, det kändes som jag skulle dö. Nu tror jag att det har vänt men nu vågar jag inte lova något längre. Jag är ute varje dag, om det så bara är att följa med och köpa mjölk, gå ut med Hedda men något händer varje dag. Det måste jag fortsätta med om inte det ska vända igen. För tillfället ser jag mer positivt än negativt och det är jättestort för mig. Det finns inga tankar på att, asch, vad då? Jag har ju bara plockat bort ett ben. Numera försöker jag se verkligheten i ögonen och inte ljuga för mig själv. Allt blir enklare då, vissa saker är svåra men det får jag acceptera det och jag kämpa med just det hindret. Får jag nu personlig assistent så kommer det att underlätta massor, framför allt för Kent. Jag vet att de flesta som har amputerat båda sina ben inte behöver den hjälpen men i mitt fall så är kärlen precis lika sjuka som de var innan och gör precis lika ont som innan. Skillnaden är att jag slipper smärtan ifrån döende delar, för den går inte att klara av själv. Så de som är amputerade och kan använda proteser, behöver kanske inte lika mycket hjälp. För hade jag kunnat använda mina proteser så hade jag inte behövt personlig assistent. Sen har jag fler än mig själv att tänka på också. Nu när jag börjat följa med på lite upptåg så mår Emil klart bättre än innan. Visst har jag dagar då det inte fungerar att jag hänger på, men eftersom jag är med på det mesta så tycker han det är okej. Så min medicin är inte bara att se framåt utan även se bakåt, tänka på vad som hänt, vad jag har gått igenom…..Det kommer ta tid och det får vara så.

Från allt till inget så har Emil börjat träna parcour utomhus självmant, vi stöttar honom helhjärtat såklart. Paddy har hängt med honom och tränat kondition med honom. Nu har jag ringt till en ledare och den riktiga träningen startar i september. Jag hoppas intresset håller i sig såklart, för han behöver en aktivitet och han behöver det för sin balans och motorik. Så jag hänger med när han tränar, bara som stöd då, för nog skulle det vara roligt om jag började träna parcour jag också. Nej jag sitter säkert i min rullstol och njuter av att vara utomhus.

Jag har peppat mig själv hela veckan. Nu ska det hända. Jag ska börja tillverka armbanden. De pengarna jag får in på dem ska gå helt till En liten önskan, så hoppas jag att där finns någon som ska önska något så jag kan få hjälpa till. Sen ska jag göra ett snöre/halsband till min mobil. Eftersom jag sitter med den i knät så är det ofta den åker i golvet och därför har jag börjat lägga den ifrån mig. Sen ringer den och då kan det vara ett viktigt samtal ifrån någon myndighet och då missar jag samtalet, höjdaren är när det då är hemligt nummer för då kan jag inte ringa tillbaka, så nu får det bli ett fegissnöre så den kan hänga med mig. Saken är bara att den måste vara något snygg för jag vill inte känna mig tantig, det är viktigt. Fotografi utlovas, såklart. Jag hade bjudit på många fler foton om jag hade haft snöret innan, men det är aldrig försent.

Nu fina du, så är det dags att sluta detta inlägget. Jag vill inte du ska tröttna på mig. Jag kramar om er allihopa hårt och känner en så enorm tacksamhet för att ni har haft tålamod med mig. De vanliga energibollarna rullar iväg och ni vet hur det fungerar. Sköt nu om er denna fantastiska torsdag, så hörs vi strax igen. ❤ ❤ ❤

2 thoughts on “Tankarna för mig bakåt i tiden

  1. Hej mia förstår bara en del av det du går igenom då jag bara kapat av 1 ben än.alla hinder man stöter på hemma gjorde mig helt psykiskt knäckt o upp på d få veta att en kille varit otrogen medans man låg på sjukhuset .men den ilskan jag kände vände jag till mig för att orka kämpa… nu har det friska benet börja krångla med sår igen men än e d någorlunda under kontroll.. hoppas vi snart ses igen massa energi kramar till dig!!💜💜💜

    Liked by 1 person

    • Hej mitt hjärta. Även om du kapat ett ben så vet jag att du förstår vilka hinder jag pratar om. Tur att du fick reda på vilken han var i alla fall. Vi pratade ju en del känslor på sjukhuset. Jag brukar läsa dina inlägg på Facebook. Jag sänder en stilla bön till dig så du slipper amputera ditt andra ben. Tack för dina kramar. Jag kramar om dig hårt. Saknar dig, så vi måste träffas. ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s