Nu var det kväll…igen.

sunny
Då börjar hösten närma sig…..

Godkväll min fina vän….Då var kvällen kommen och som vanligt så har smärtan gjort sig påmind och det otäcka monstret säger åt mig att det är dags att gå i sängen. Fast nu är det ju så att det vill jag egentligen inte, men det går inte att ignorera smärtan till sist. Så nu tänkte jag skaka av mig mina tankar lite snabbt innan det är dags för bingen. Jag känner mig väldigt irriterad för små saker och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Visst brukar jag både vara sur och irriterad ibland men då vet jag oftast varför. Nu har jag inte en aning. Emil behöver inte säga så mycket innan jag flyger i luften. Han prövar verkligen mitt tålamod. Det är den ena saken efter den andra, ständigt hittar han på saker som triggar igång mig. Sen nu när jag har ont så kallsvettas jag och då är det mycket enklare att bli förbannad. Jag är innerligt trött på att svettas. Ibland svettas jag så mycket att det inte går att avgöra om jag har duschat, det känns inte helt friskt vill jag lova. Samtidigt så tror jag inte att det är något fel på mig, för det har och är ganska kvalmigt ute och då behövs inte mycket innan jag blir totalt genomblöt. Ikväll var det lite kyligare ute och det ska konstateras att vi trampar stadigt mot hösten. Det gör inte mig något, för hösten är en av mina favoriter. Jag älskar att tända ljusen, ta en bra bok tillsammans med en god kopp te och krypa ihop under en pläd. Helst ska vinden vina runt knutarna, då är jag lyckligare än någonsin. Det kommer många fina dagar på hösten också. Jag sa det till Kent igår att jag saknar skogen. Det är inte lika enkelt nu när jag sitter i rullstol. Fast sen jag var i Hässleholm igår är jag fast besluten över att jag ska fasiken gå igen. Jag ger mig inte!! Det skulle vara så skönt, kunna gå runt i lägenheten och damma lite. Bara saken att kunna ta en mugg i skåpet utan hjälp skulle vara en högvinst. Jag kräver inte så mycket, för det mesta brukar jag ju vara på gott humör men nu vet i katten varför det inte vill sig riktigt. Det blir kanske bättre tills imorgon. Hoppas gör jag ju.

Imorgon måste vi ut till Maxi och göra lite inköp, sen är det dags att städa. Det känns redan som om dagen imorgon kommer innebära slit och släp. Min kondition är urusel, så det räcker att jag diskar för svettningarna ska komma igång. Det enda som hjälper är att fortsätta så blir konditionen bättre och bättre. Samma sak gäller nu när jag ska börja använda proteserna igen, sakta men säkert. Mina muskler är inte så starka nedanför svanken längre, däremot så har jag aldrig varit så stark i mina armar som nu. Inget konstigt med det, egentligen, jag lyfter mig själv mängder med gånger på en dag. Vill du prova hur jag har det så prova att ta av dig byxor och underkläder när du sitter på toa utan att sätta ner fötterna. Sen när du gjort det så kan du prova att sätta på dem igen. Det tog väldigt lång tid för mig innan det satt klockrent, nu tänker jag inte på det längre utan nu bara gör jag. Sen varje överflyttning måste jag använda min kraft till att lyfta över mig själv ifrån rullstol till säng, eller ifrån rullstol till toastol. Numera gör jag inte de överflyttningarna när jag är själv, eftersom jag har ramlat en gång. Det är inget roligt alls och inget roligt för de som ska hjälpa mig upp heller, det är en del vikt som ska tas upp ifrån golvet. Det är så retfullt att jag inte kan hjälpa till alls utan jag känner mig verkligen som en säck potatis.

Nu är det snart dags att lämna tillbaka Alice och det ska bli skönt. Det har varit mycket för stackars Kent som har varit tvungen att ta dem en och en. Alice gillar absolut ingenting som finns utomhus. Det går inte att ta ut henne utan munkorg och sen studsar hon upp och ner, ibland även fram och tillbaka. Nej, hon är ingen ängel när hon är ute och går. Hedda brukar förvisso dra lite när vi är ute och går, men jämfört mot Alice så är hon skitlätt. Ikväll hjälpte jag faktiskt Kent och tog Hedda. Vi hade lite problem, Hedda och jag, i början, men vi lärde oss lite knep på vägen, så nu kan jag ta ut henne på en kort runda om det behövs. När Alice har åkt hem så är nog Kent den som kommer vara gladast. Fast när hon är inomhus så är hon en mycket härlig och glad vovve. Hon älskar att mysa. Det gör ju klart Hedda också. Nu är det mest Hedda som sätter igång Alice, det är precis som hon inte kan låta bli. Ibland blir det bara för mycket och då får de ta en time-out precis som små barn. Det är till och med så illa att de faktiskt hoppar i våra sängar och då får de en skarp tillsägelse och åker ner. Då brukar de tjura en stund, men sen är det full fart igen. Hedda har fått för sig att hon måste skydda mig när jag har gått och lagt mig och då hoppar hon upp på min mage och lägger sig över min hals. Det är inte ett bra sätt att skydda mig på, kan jag säga, för risken är att hon kväver mig istället….haha. Hon är för go, vår Hedda. Jag älskar henne mer och mer för varje dag som går. Hon har inneburit så mycket glädje redan i mitt liv, jag skulle aldrig vilja vara utan henne, det är en sak som är säker.

Nu fina du så är det dags att avsluta detta, lite sena inlägg. Godnatt önskar jag dig och kramar sänder jag iväg, så du får så många du vill ha. Sänd gärna en tillbaka. Energibollarna har jag slängt ut och du vet vad som krävs för att fånga en. Sköt nu om dig och titta gärna in igen när du har tid, lust och ork. Jag finns här för dig och du finns här för mig. Vi hörs alldeles strax igen. ❤ ❤ ❤

3 reaktioner på ”Nu var det kväll…igen.

  1. agneta blomberg

    Djur är underbara men även dom kan lyckas att ta energi ibland. Jag hade katter i 17 år och dom gav mig mycket kärlek och glädje. Jag har varit volontär på ett katthem i 4 år. Jag städade och gosade. Inte så lätt att städa med katter springandes runt benen.
    Jag skickar en kram tillbaka.

    Liked by 1 person

  2. Hej! Jag måste fråga dig om du har blivit sämre för det är så länge sen du skrev sist? Jag blir så orolig för dig att det hänt dig eller familjen någonting. Jag kollar varenda dag på din blogg om du skriver någonting då det är så roligt att följa dig, men jag blev så ledsen när du skrev att du inte fick någon personlig assistent för det hade du verkligen behövt.
    Ja här har jag sån värk varenda dag med min fibromyalgi och tar en dag i taget. Idag har jag haft det extra jobbigt men vet inte varför då jag känner mig så himla orolig och nervös och tycker inte någonting är roligt. Men jag ser framemot att jag kommer ut några timmar och skall arbeta frivilligt på kyrkans secondhandaffär vi har här i stan-
    Många kramar från Britt-Marie

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s