Idag möts vi här istället.

  

Hej fina, du….Ja Anledningen att jag gör ett inlägg i denna bloggen plötsligt är att jag vill att du ska kunna lyssna på musiken samtidigt som jag skriver om den. Det är jätteviktigt för att du ska få en känsla av vad det är jag beskriver. WordPress stödjer inte det utan då måste jag uppgradera till Premium och det har jag inte råd med för tillfället. 
Den första låten hörde jag första gången när jag satt i taxin på väg till Hässleholm. Det blev kärlek i första ögonkastet, jag föll pladask….Så när jag kom hem till Stavfre där jag bodde då så lyssnade jag igen och igen, igen och igen. Tårarna ramlade hela tiden för denna texten passade mig. Det var precis som om jag trodde att låten skulle ta mig därifrån. Jag mådde så dåligt psykiskt, så ensam och ärligt trodde jag att enda vägen var att dö. Men denna låten gav mig ändå ett hopp. Jag kan inte höra den idag utan att tänka på allt jag har gått igenom. Det finns inte ord för det som har hänt. Amputerad innan jag fyllt 45 år och dessutom så blev jag tvungen till att bo utan min familj på ett boende avsett för gamla människor. Inte så konstigt att jag mådde dåligt. Jag skriver ner texten också så förstår ni varför jag trodde den kunde ta mig därifrån.

Nights
Wait at the door
And they threaten to tear me apart
Quiet
Dangerous silence is running
Away with my heart
So I
Listen and cling to the sound of a voice in the dark

Won´t you sing for me songbird
Sing for the lonely ones
Sing me away from here
With words for the broken
You can fly where I cannot fly
Sing for me songbird si…….ng

Lights
Outside the lights no one knows
How I fight in my sleep
And I
I have to believe every note in your throat will be sweet

Won´t you sing for me songbird
Sing for the lonely ones

Sing me away from here with words
for the broken
You can fly where I cannot fly
Sing for me songbird si…..ng

It isn´t fair
To always lean
To be such a weight on your fragile wings
Come lift me up
You always do
When you…u..u…   Aaha 
Would you ohoho  Ohoooo
Sing me away from here
With words for the broken
You can fly where I cannot fly
Sing for me songbird si..i..i..i.ng


Nästa låt, Elvis. Denna låten kan jag inte spela utan att tänka på vår äldsta dotter. Hon är idag 25 år och stolt mamma till Cornelia längst ner till vänster och sen till lilla Caspian. När Caroline växte upp till tonåring så var hon ingen lätt tjej att ha att göra med och mer än en gång så gjorde hon mig och Kent väldigt oroliga. Jag hade många mardrömmar som var så otäcka, där jag hittade henne i en mörk gränd, blodig, knappt andandes. Det var så fruktansvärt jobbigt att vakna med en känsla av avsked. Så ett tag när jag hörde denna låten, sprutade tårarna ner för kinderna. Caroline älskar denna låten, eller älskade, jag vet inte om det stämmer fortfarande. Men varje gång jag hör denna låten så tänker jag enbart på henne. Idag är jag mäkta stolt över henne. Hon är flitig och skötsam. Kommer ofta på besök hos oss så vi får träffa våra älskade barnbarn. Jag älskar dig Carro ❤


Detta är vår andra tös och naturligtvis så är det henne, Patrik  som jag tänker på när jag hör Dead by April, Losing You. Det var en gång när vi bodde i huset i Knislinge som jag slutade använda morfin för jag ville helt enkelt inte använda det mer. Vad som händer när man slutar tvärt med det går inte att beskriva. Det måste man ha upplevt. Det är så smärtsamt, det går inte med ord förklara vad jag gick igenom. Morfin är lika med narkotika. Så det jag upplevde var stark abstinens och jag var så sjuk. Trodde ett tag jag skulle dö. Sen när värsta smärtan släppte så kom alla känslorna. Då menar jag verkligen ALLA!!!! Alla känslor som jag inte känt innan för att morfinet la sig som ett lock, kom plötsligt tillbaka. Helt plötsligt kunde jag gråta igen, skratta, vara arg….Detta kunde bli väldigt konstigt då jag ena minuten skrattade för att sen sekunden efter börja stortjuta. Då ibland när jag var som mest upprörd så spelade de denna för mig, då började jag bli smått arg istället. Arg över att livet var så orättvist emot mig. Låten lät mig få utlopp för det jag kände för stunden.
Idag bor såklart de för sig själva i Näsum. Två underbara barn har de. Anton och Stefanie, bilden nere till höger. Det är Patrik, Paddy, som är på bilden längst ner till höger. Dessa två kan vi fråga om vad som helst och de ställer upp. De hjälper till exempel oss jättemycket med Emil. Emil älskar att vara hos Sandra och Paddy för att de hittar på så mycket roliga saker. Skulle vi inte ha tillräckligt med pengar så hjälper de alltid till om de kan. De är underbara föräldrar och de är också ödmjuka inför livet. Jag älskar er, Sandra…

Jaha, då var det var största son. Det finns bara ingen finare son, det lovar jag. När jag hör Johnny Cash på radio eller TV, så finns Jocke på näthinnan. Han har alltid haft lite annorlunda musiksmak. Han såg filmen Walk the Line och sen var han såld. Sen den dagen så lyssnade han på Johnny Cash väldigt mycket och eftersom han bodde hemma så fick jag också äran att lyssna på dessa låtar. Fast den låt han älskar mest är Ring of fire. Jag kan alltid ringa Joakim om jag är ledsen, då vet han hur han ska göra mig glad igen. När Emil föll ihop i kramper så ringde jag honom först. Det enda han sa var, jag kommer med en gång….. och det gjorde han. När han kom så höll han om mig tills jag gråtit klart. Vilken son, va. Han är min nallebjörn och jag älskar honom till månen och tillbaka. 

Då var vi framme vid minstingen. Emil. Redan när han låg i min mage så fick han namnet Emil för han var aldrig stilla. Det skulle visa sig att Emil har ADHD. Som vi får kämpa för denna unge. Redan när han gick på dagis så märkte personalen och även vi då att Emil inte var riktigt som andra barn. Han blev aldrig trött och dessutom var han dagis clown. Varje gång han inte visste vad han skulle göra åt en situation så spelade han clown. Sen från första klass fram till fjärde så kämpade vi för att han skulle få en diagnos. Dessförinnan så får Emil uppleva massor av saker som barn inte ska behöva. Både när det gällde honom själv och mig. Nu har han fått medicin både för sin ADHD och sin epilepsi och det är en vinst, men den var allt annan än gratis. Sen har han fått acceptera att jag legat så fruktansvärt mycket på sjukhus. Nu ska han dessutom klara av att jag inte har några ben. Det känns i mitt hjärta varje gång jag tänker på att allt de andra barnen fick uppleva, har han fått stå utan. Jag vet inte riktigt hur vi ska gottgöra det. Det är inte så lätt. Så mitt hjärta blöder verkligen för honom. Fast vi har sagt att när vi har en bra bil så ska vi prioritera att åka iväg med honom. Bara jag får vara frisk, ja även Emil behöver vara frisk. Så denna låten med Chris Medina får alltid mig att gråta. Det ligger en så sorglig historia bakom den också. För er som inte redan vet så spelade Chris in denna vackra låt till sin flickvän. Hon råkade ut för en olycka, en rattfyllerist körde på henne, så hon fick grova hjärnskador. Innan dess var deras liv fyllt med kärlek och löften. De skulle gifta sig så småningom. Det är just det han sjunger om, hur han inte kan lämna henne nu, för vilken kille skulle han då vara. Hon kommer inte bli frisk igen och behöver hjälp dygnet runt. Tänk så fort livet kan vända. Det får denna låten påminna mig om ibland. Även Emil använder denna låten för att släppa loss lite sorgliga känslor. Han läser förmodligen inte detta jag skriver men om du gör det Emil så ska du veta att jag älskar dig gränslöst. Jag kommer alltid att kämpa för din skull, aldrig någonsin kommer jag ge upp. 

Så det var den sista låten. Det blev ett väldigt annorlunda inlägg idag men jag ville bara förklara hur musiken fungerar för mig. Varje låt är förknippat med ett minne. Ja, inte all musik jag lyssnar på förstås men mycket av den. Så jag vet vad jag ska lyssna på när jag är glad, ledsen, arg eller bara sorgsen.
Alla mina upplevelser är såklart mina. Fast jag har upplevt väldigt mycket i mitt liv. Det är inte så många som ens kommer i närheten. Jag vill tro att det har gjort mig till en bättre människa. Ödmjukheten inför livet är klart förändrad. Jag prioriterar helt annorlunda idag. Det är därför jag blir så upprörd när det gäller vänner till oss, eller förre detta vänner är det bättre att säga. Varför ska man fortsätta vara bitter hela sitt liv? Vad ger det? Inget blir bättre,det kan jag lova. Jag var tvungen att sluta vara bitter på mamma, ingen vann något på det. Det känns skönt att slippa den bittra smaken. 
Vad vet jag, kanske du tänker på mig nästa gång du hör någon av dessa låtarna. Vilken ära det hade varit.
Nu avslutar jag inlägget här. Så ses vi nästa gång på den vanliga bloggen, tror jag i allafall.  Mängder med kramar sänder jag till dig och ett stort tack för att du har orkat vara med mig hela detta inlägget. Detta är viktigt för mig. Du är också viktig. Nu studsar jag iväg några energibollar till dig också, passa på att sno någon, det är bra nu när höstens färger gör sitt inträde. Sköt nu om dig ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s