Trilla inte baklänges…jag vet att det var evigheter sen

ugglor örhänge

Ugglor som blev sålda på Tradera

Hej du fina…förlåt..Men jag har inte pallat, jag har inte velat lasta dig med alla mina känslor och mina tankar, fast nu har jag abstinens och är tvungen att ge mig ut här. Det finns inget mer att göra än att kasta sig ut, jag behöver det. Måste skriva av mig, bli kvitt lite genom att blogga. Jag tänker att det är egentligen det jag ska göra, blogga om det. Är det sådan någon som inte orkar läsa det så går det bra att låta bli. Det har varit så konstig känslor och tankar. Det är nästan så att jag börjar bli rädd för mig själv. Det är så mörka tankar. Ofta med en släng av döden…när jag väl nått dit så får jag nästan inte luft längre på grund av min ångest. Då mår jag riktigt skit. Jag börjar undra vad fasiken det är som händer…Är det normalt att fundera så mycket. När jag var yngre så kände jag mig odödlig, nej skämt åsido, det var inget jag funderade över alls. Inte som nu. Det går ju inte en dag då jag inte funderar över min framtid. Jag är fruktansvärt orolig varje dag och mer än en gång per dag så tittar jag bakåt. Det jag har varit med om är otroligt egentligen. Vilket liv jag har levt. Sen funderar jag lite till bakåt och landar då på min barndom som inte är något att hänga i julgranen, mest för att den i min mening inte existerar. Ja den finns ju men det är inget jag kommer ihåg. Det som är det läskiga är att barndomen har format mig som människa och jag har inte en aning om hur jag blev uppfostrad. Jag vet ju inte. Jag kan idag ångra lite att jag inte pratade och frågade mamma mer innan hon gick bort. Nu har jag ingen chans till att få reda på vad som är sant. Kanske är det den känslan som triggar igång detta mystiska mående? Jag brukar säga till Kent att jag inte kan sätta fingret på varför jag mår så här och det är verkligen dagens sanning. Jag har ju inte listat ut det ännu. Ibland när Emil sitter i soffan för att spela något av sina spel, så sitter jag och Kent i hobbyrummet och lyssnar på en bok, samtidigt som jag pärlar, då kan den äckliga känslan dyka upp utan förvarning. Är det kanske känslan av att något fattas?? Det är ju inte så länge det bara varit vi tre…Alltså jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det den förbannade barndomen som spökar?? Jag har till exempel tappat massor i vikt och jag fortsätter att tappa, det är ju inte så att jag har rasat i vikt utan det har gått långsamt. Tror du att jag är glad över det?? Nej då går jag och tänker att jag förmodligen är dödligt sjuk istället. Det är fanimej inte normalt med mina tankar. Hade jag bara kunnat förstå dom så hade jag kunnat hjälpa mig själv. Då hade jag kunnat ta på mina känslor och känna dem som de ska kännas. Nu tittar jag mig jagat omkring utan att veta varför jag känner mig jagad. Det borde om jag nu får vara frisk finnas mängder med år kvar, så varför är jag då så orolig. Jag borde göra något mer med mina dagar istället. Det skulle kanske skjuta undan en del oro. Jag har börjat skriva på en av mina böcker igen och det gör mig lycklig. Till och med så lycklig så jag kan känna den välkända klacken i hjärtat, du vet den som känns när man är så lycklig så man tror att man ska spricka, den känslan. Det vet jag varför jag känner i allafall. Det finns mängder med saker i mitt liv som gör mig så lycklig. Det borde vara självklart att leva för att vara så lycklig Men nej, då måste jag sätta mig på mig själv så jag ska må lite sämre till…Det är förbjudet att vara lycklig, det vet du väl. Då kan onda saker hända. Det är precis så det brukar vara. Mitt liv borde bli en film. De flesta skulle nog tro att det är påhittat, men nej det är så jag har levt. Min familj har också varit delaktiga såklart, men mina känslor och mina sjukdomar är bara mina. De går inte att dela med sig av…det hade jag inte gjort ändå. Om det är någon som ibland tycker att jag är sur, vresig eller för ledsen så är det bara att prova att gå i mina fotspår och testa på, så kanske fler personer skulle förstå att det är minsann inte alltid så enkelt att behålla mitt glada humör. För oftast är det faktiskt så att jag har väldigt lätt för skratt, jag skojar ofta och är glad och positiv. Det är väl säkert en del till att jag fullkomligt HATAR!!!! att inte få lov att må så bra som jag vill. Det ska alltid stoppas någonstans. Det kanske blir lite bättre med hjälp av den boken jag skriver, för jag har lärt mig att få utlopp för mina känslor och mitt mående med hjälp av text. Det behöver verkligen inte vara en sanningsenlig bok, utan jag kan låta en karaktär ta den starka sidan och någon annan ta den svaga och sen kan jag använda den karaktären som jag behöver. Jag ska dela med mig av vilken bok och sådant lite senare. Jag känner bara att jag behöver behålla den för mig själv för stunden och anledningen är att jag inte har bestämt vilken väg boken ska gå ännu. Det förstår du bättre sedan när jag är redo att dela med mig. Så om jag nu sammanfattar det jag har skrivit så mår jag nog inte så bra nu min fina vän. Det kommer säkert en tid snart då jag får må lite bättre igen. Så nu känner jag att blogga är ett måste för att få utlopp för en del skräp som behöver komma ut. Sedan behöver jag den för att inte känna mig så ensam i min vandring. Dessutom så vill jag dela med mig av boken som jag nu skriver på, även om det tar några dagar till. Sen måste jag ju säga att jag har saknat dig fruktansvärt mycket och insett att även nu när jag mår så lustigt så måste jag få skriva. Känner du att det blir för jobbigt så måste jag tyvärr be dig lämna bloggen, för härinne måste jag få vara mig själv, få vara Mia…Dåså nu när vi har klargjort det så måste jag ju dela med mig av mina alster som är gjorda i mellantid. De finns i galleriet längst ner.

När det gäller min stump och såret så är vi inne på något som jag faktiskt vet. Såret är just nu så svullet och läcker en massa skit. Jag har insett att jag inte kan stanna hemma med det så, för där är någon ny infektion som inte antibiotikan tar och det är inte riktigt bra. Sen har jag så mycket mer ont, det är ett fruktansvärt tryck inuti den. Så ett besök till farbror doktor är nog ett måste. Den högra stumpen mår också skit, det är kärlsmärta. Numera går det inte att sitta hela dagen i rullstolen, för då får jag riktigt ont. Men jag brukar försöka kämpa mig igenom det, dock brukar det inte lyckas utan det blir till sist sängen. Då brukar jag svära och bli på allmänt dåligt humör för att jag inte vill gå och lägga mig. Så typiskt mig…

Nu så tänker jag avsluta detta jätteinlägget för tillfället. Vi ses när vi ses och fram till dess så skänker jag dig så många kramar som du orkar ta emot. Energibollar har jag några över så de kommer också. Sköt nu om dig, min fina vän. Jag hör snart av mig igen. ❤ ❤ ❤

4 thoughts on “Trilla inte baklänges…jag vet att det var evigheter sen

  1. Självklart så ska du skriva precis som du känner för det är din blogg, dina tankar och dina ord. Dina fina örhängen som du har pärlat ihop tycker jag att du kan ta mer betalt för. Tänk så mycket arbete som du har lagt ner på dom. Du är så fantastiskt duktig på att pärla och på att skriva.

    Gilla

    • Jag blir så smickrad, Agneta. Tack så jättemycket. Problemet med priserna är att jag tyvärr inte kommer kunna ta betalt för min tid jag lägger ner. Tur att jag älskar att pärla. Jag får dem inte ens sålda till det låga priset alltid. Så det är inte alla som uppskattar det jag gör. Kramen till dig

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s