Det trodde du inte, eller hur?

Höst i Kristianstad

Nu är det höst. Trädens färger är underbara….

Hej min fina vän…det trodde du inte, va? Två dagar i rad…Skämt åsido. Jag behöver dig så väl. Tårarna rasar ner för mina kinder, jag sitter och lyssnar på musik. Jag är både lycklig och ledsen…hur det går ihop. Jag är så välsignad som har en man som Kent. Han gör allt för mig och jag älskar honom så otroligt mycket. Sen är jag så ledsen över hur det har blivit. Hur kunde det bli så fel? När jag inte var så gammal så hade jag inte en aning, då hade vi andra planer. Det känns som allt är förstört. Jag vet, jag har barn och barnbarn. Jag är fruktansvärt tacksam över det, men inte ens det kan få mig att släppa tankarna på tiden som har varit. Det är ju bara så dumt. Jag har verkligen inget att hämta där bak, men ändå så är jag där och rotar. Hela tiden tanken…men tänk om… det kunde varit så här…varför jag? Hade det inte hänt, så hade jag…Hela tiden så hittar jag dit. Sen blir jag förbannad på mig själv, för livet är inte slut. Det finns mycket jag fortfarande kan göra. Fast jag har verkligen fastnat. Vad fasiken gör jag för att komma vidare härifrån?? Jag har banne mig inte en aning. Jag sitter här med mina pärlor och kan inte tänka längre fram än till kvällen. Morgondagen kommer inte förrän imorgon. Jag ser inte framåt…Fast där är en känsla som glädjer mig och det är julpyntet. Så lite glädjedroppar finns det.

Vad är det då som har format mig??Det är barndomen såklart, det måste det vara. Vad har hänt då?? Fick jag pryl? Jag tror inte det..jag vet inte. Var jag med om övergrepp…nej, det var det nog inte..men jag vet inte. Vad är det som var så hemskt att det var värt att lägga i glömska?? Jag vet inte. Jag tycker att jag känner mig själv så väl, att hade det bara varit att de var alkoholister så hade det inte varit så farligt, inte så att jag inte vill minnas. Det måste vara något värre. Asch, jag vet  inte. Jag måste övertala mig själv att se framåt. Jag kan ju inte stanna här, det går bara inte. Jag vill inte leva resten av mitt liv som en slokande blomma, vissen och trött. Nej, det finns inte. Det räcker med de glädjedroppar som finns i vardagen för att jag ska må bra. Så om jag strör de dropparna över den vissnande blomman så lever den upp igen, tror du inte det? Jag måste hitta tillbaka till den tro. Tron på en högre makt, en makt som är visare och större än jag. Den finns, det är jag övertygad om, eller? Sluta nu att vara så sorgsen, torka tårarna lilla Mia, så ska du se att världen ler mot dig….Jag ska, jag lovar…

Tänk om allt hade varit lika enkelt som i sagor…Perfekt..då hade jag varit så lycklig. Fast jag måste säga att när jag hade bloggat igår så var jag lycklig. Du vet så där att det känns som det pyser över, man får liksom dra efter andan och då känns det som man ska spricka av lycka och glädje. När den känslan börjar försvinna så gör jag precis allt för att få tillbaka den, så vill jag leva. Sprickfärdig av lycka..det är min tur nu, tycker du inte det? Allt jag har fått kämpa för, med näbbar och klor för att vara där jag är nu. Det har verkligen varit kampen för livet, som bloggen heter. Det har funnits dagar när jag inte har trott att jag ska överleva men jag har trotsat allt och alla. Jag lever verkligen…Det är det viktigaste av allt, att leva. Så nu måste jag göra resten också…fortsätta leva och det ska jag göra med glädje.

Jag måste ju fortsätta kämpa, jag kan ju inte ge upp nu. Inte efter allt jag har varit med om. Nu bestämmer vi det tillsammans, eller hur?

Stefanie är fortfarande kvar hemma hos oss, det är stort. Hon har inte varit hemifrån så länge någon gång, hon är bara 4 år, så det är inte jättekonstigt. Hon har blivit lite bortskämd, förståss. Lite extra godis, någon småsak, massa kärlek och tid, bara hon här ju…Hon har verkligen haft det mysigt, fått göra lite som hon vill. Jag frågade henne igår, ifall hon hade haft det bra hos mormor och morfar. Hennes svar….det har varit jäättteeebraaa….Då blir man som mormor lycklig, eller hur??

Nu måste jag tyvärr avsluta inlägget. Vi ska ta Steffie till torget och handla pumpa. Sen ska vi karva dem och tända ljus. Bilder kommer nog imorgon. Lika bra att skriva nog. Tack allra finaste du för att du har orkat läsa min delvis ledsna text. Massor av höstkramar sänder jag dig. Lite energibollar får du också ta över. Jag tror att vi hörs imorgon….sköt om dig nu. ❤ ❤ ❤

steffi

En trött Stefanie. Detta är taget igår när hon var så trött. Det är hennes julmust och hon håller hårt i den

4 thoughts on “Det trodde du inte, eller hur?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s