Då var det onsdag igen..

Ängel med bokstaven B
Jag har fångat en ängel…

Hej finaste. Bilden på ängeln är en beställning som jag fick och innan jag var nöjd med mönstret så höll jag på att bli gråhårig. Sedan var det tvunget att det fanns med en personlig sak och därför blev det en skylt med B, som jag sydde ihop med pärlorna så det skulle se ut som en kedja. Tänk vad man kan åstadkomma med pärlor egentligen. Till dig som har beställt den, jag hoppas att du gillar den. Jag skickar iväg ett mejl till dig också, min vän.

Hur lever livet med er då? Jag kan säga att det känns som jag lever nära avgrunden. Inte en dag nu utan tårar. Jag orkar inte mer. Vad hjälper det när jag reder ut ett problem i ena ändan för att få igen dubbelt i andra. Just att sitta i rullstol har slagit mig hårdare än någonsin den närmsta tiden. Jag kan inte för mitt liv acceptera att det ska vara så svårt. Det är inte det minsta rättvist. Är det så här livet ska vara. Sitta här och glo på väggarna. Ja, det gör jag väl inte i och för sig men jag känner mig instängd. Jag kommer inte någonstans tack vare mina problem. Jag vill ut, jag saknar skogen, naturen, ja hela livet utomhus. Åka på en weekend och bara finnas. Ströva runt och titta på vad man vill. Fast just nu känns det som en omöjlighet. Vi har ingen bil och jag kan inte ta färdtjänst dit. Buss och tåg kan fungera men inte för långt, för vad gör jag om det behövs ett toabesök. Det går ju inte…Så mitt vemod är stort. Jag känner mig så jävla ensam. Fast att Kent finns här så är jag ändå ensam. De problemen jag har är så svåra att förklara. Det är när på omöjligt. Min smärta kan jag inte dela, inte heller hur jobbigt det är med till exempel överflyttningarna. Bara att tappa en sak på golvet gör mig gråtfärdig, jag kan ju inte ens ta upp det. Jag hatar att behöva så mycket hjälp. Nej, det är banne mig inte rättvist. Det jag dock ser fram emot är advent. Jag kan se hur det kommer se ut här hemma när det är pyntat och jag kan se mig själv må mycket bättre. Då har vi dessutom råd att till och med ta en fika på stan, gå och shoppa lite. Det känns som jag kommer må mycket bättre då. Jag hoppas att det verkligen är så också. Vår ekonomi knäcker mig, jag vet inte hur jag ska lösa det, vad ska jag ta mig till egentligen. Det är lite mer än en vecka kvar men jag vet ärligt inte vad vi ska äta den tiden, jag har inte en aning. Vi väntar på ett annat besked också, och än så länge har jag inte fått något riktigt besked. Det verkar gå mot det positiva hållet men jag har trott det innan också och blivit djupt besviken. Kan jag åtminstone få veta det så kanske jag kan andas ut lite och då blir det lättare att reda ut allt annat också.

Det blir ett något kortare inlägg idag men det tar jag igen en annan dag. Mängder med kramar sänder jag till dig. Energibollarna studsar din väg. Vi hörs snart igen ❤ ❤ ❤

Då var det helg igen..(varnar för starkt foto idag)

ros
Det ser ut som en marsipanros…

Hej finaste hjärtat. Då var det dags för helg igen och som vanligt så går det så fort att jag inte hinner med. Detta fotot tog Kent därför att den har på något vis blivit tjockare, så nu ser det ut som en marsipanros. Den trotsar verkligen allt. I somras så klippte vi ner busken totalt eftersom vi skulle han andra blommor i den rabatten men den har varit envis och den har hängt kvar. Det har varit så många knoppar på den att det inte går att räkna. Varje gång så blommar knopparna oavsett väder. Jag har sett den ligga ner efter blåst och regn men den har rest sig igen. Det är minsann något att efterlikna. Vilken livsvilja!! Nu har vi slutat klippa den, nu får den vara ifred.

Jag har känt mig piggare nu i slutet av veckan. Jag känner lite livsglädje igen och jag hoppas att den känslan ska bli starkare. Jag är lite orolig för högra stumpen dock. Nu har jag haft ont varje kväll i minst två veckor och det innebär förmodligen att mina kärl har blivit sämre och det gillar jag inte. Jag är så fruktansvärt rädd för att det ska bli så pass dåligt att jag får amputera högre upp. Det skulle vara ett djävulskt slag. Nu har jag gått ner så mycket i vikt att det är dags att gjuta om båda proteserna och när det är gjort så hoppas jag att det är klar för en lång tid framöver. Det enda som hjälper när den smärtan sätter in är att gå och lägga sig. Vad gör jag då om det börjar komma under dagen? Det finns inget smärtstillande som tar den smärtan och det vet alla doktorer om. Ischemisk smärta ska vara den värsta smärta man kan uppleva och jag är benägen att hålla med. När kärlen inte får syre så gör det så jäkla ont att det går inte att beskriva. Fast det är bara att stå ut med det också.

Ekonomin är fortfarande ett stort problem. Ingen roligt alls och jättesvårt att lösa. Det ska bli så jäkla skönt när detta är över och vi får en drägligare livskvalité. När det gäller min hjälp så kommer jag i helgen göra en ny ansökan om personlig assistans. Jag ångrar så att jag inte läste sjukintyget som min kärlläkare hade skrivit till handikappersättningen för där står det svart på vitt att mina problem är livslånga och att jag inte kommer kunna använda mina proteser någon längre tid på grund av mina kärl. Det står också att jag är tvungen att ha hjälp med toabesök och en mängd andra saker som han har angett, det kommer bli svårt att göra ett avslag med det läkarintyget. Så nu är jag redo att kriga igen. Jag skulle kunna be fler läkare också skriva ett intyg för sen kan jag ju skicka in alla tillsammans så får vi se. Det hade varit annorlunda om mina problem hade försvunnit med amputationerna, det hade jag älskat, för då hade jag ju blivit gående igen. Men tyvärr så fungerar det inte så, fast denna gången ger jag mig inte. I värsta fall får jag gå till tidningarna och be om hjälp. Jag tänker inte förlora en gång till. Någon gång ska jag väl ha medvind i allafall.

Vad ska du hitta på i helgen då? Jag ska sitta och mysa. Det kommer nog bli en del pärlande. Jag är snart klar med en beställning på en tjej som heter Violetta. Jag tror att det är det bästa bokmärket jag har gjort hitintills. Det är ingen tecknad figur och den jag gör ser ganska verklig ut. Det värsta med de stora bokmärkena är att det tar ganska lång tid att göra dem, det är ändå några tusen pärlor som ska sys ihop. Sen efter denna beställningen så har jag en liten idé. Vad det blir får ni veta sen såklart.

såret
Inuti såret så ser du skelettet….Usch ingen trevlig bild.

Anledningen till att jag visar fotot är att du ska förstå varför jag har så jäkla ont. Nu är det dessutom som du ser rött runt om såret och jag har inte en aning om varför. Kanske antibiotikan har gjort sitt, det kanske inte fungerar mer. Jag har ju ändå haft det i ett antal månader. Så är det med all medicin, till sist så blir man resistent i mot de flesta. Så tråkigt. Det är på grund av detta såret som jag inte sätter på mig proteserna. Då tvingas jag att stötta all min tyngd på såret och då svimmar jag av smärta. Sen finns det fler anledningar till varför jag inte har proteserna men såret är största anledningen. Jag lägger själv om det så inte ens det har jag hjälp med. Fast det är väl så det ska vara. Jag orkar i vilket fall som helst inte bråka något mer, det får vara så här.

Nu fina du så avslutar jag detta inlägget. Mina pärlor kräver lite uppmärksamhet. Mängder med kramar skickar jag iväg, ta så många du vill. Du får gärna skicka tillbaka en om du har lust. Energin kommer också som vanligt. Sköt nu om dig så hörs vi snart igen…<3 ❤ ❤

Halva veckan är redan gången och jag mår skit…

droppar och hjärtan
Jag mår inget vidare, alltså..

Godkväll allra finaste….Då har halva veckan redan gått och jag märker ingen förändring i mitt mående. Det känns som om jag lyckas förflytta mig ett par steg framåt så står det något eller någon där framme och klipper till mig och det är dags att börja om. Ekonomin är riktigt tuff denna månaden också, sen ska det bli bättre. Varför i helvete ska allt vara så svårt. Emils medicin ska också hämtas och det är svindyra mediciner. Sen hade det varit bra om vi hade haft pengar till mat, jacka till Emil, nya skor, klippning…ja den förbannade listan kan göras hur lång som helst. Allt detta bara för att jag har blivit handikappad. Hade jag fått vara frisk så hade vi aldrig haft dessa problemen. Jag orkar inte kämpa mer, varje morgon när jag vaknar så krävs det mängder med energi för att ens orka gå upp ur sängen. Vad är meningen liksom? Varje dag ska man gå och ha ont i magen för om det ordnar sig eller inte? Aldrig någonsin har vi haft det så dåligt som vi har det nu. Mat har vi alltid haft. Det är inte klokt att vi inte har råd med någonting. Jag orkar bara inte mer nu….Det värsta är att jag vill inte lämna Emil i sticket, inte våra andra barn och inte heller våra barnbarn. Sen älskar jag Kent för mycket också, så jag måste helt enkelt ordna det så ingen behöver gå hungrig. Nej, det är för jävligt rent ut sagt att bara för att jag går och blir riktigt sjuk så ska vi ha det på detta viset. Tack vare att mamma och pappa inte lever längre så har vi inte någon direkt att vända oss till nu när det krisar på riktigt. Vad ska jag göra? Var ska jag hitta lösningen någonstans? Jag håller på med en beställning som redan är betald, den är alldeles strax klar men det verkar inte vara någon som är intresserad av det heller längre. Så nu börjar jag tycka det är lönlöst att pärla också. Jag kan ju inte göra massor av saker och sen inte ha någon användning av dem…Boken då? Nej, det lär väl inte bli något det heller. Det är ingen som vill läsa det skräpet jag skriver, så var finns anledningen till att fortsätta. Som ni märker så har jag redan börjat ge upp. Det finns ingenting som är roligt längre. Jag mer eller mindre släpar mig igenom dagarna, enbart för att få tiden att gå. Hade vi nu kunnat unna oss något roligt eller bara något gott så hade tillvaron kanske varit enklare, men nu….ingenting.

Såret försöker jag lägga om själv och det är så svullet…antagligen en infektion, men jag pallar inte ta tag i det, jag orkar inte åka in och kolla. Det finns ingen mening med det ändå, de säger väl bara att det går över och att såret läker ihop så småningom. Så det är lika bra att stanna hemma. Det hade varit lite skojigt att kunna använda proteserna men det går inte för delvis har jag tappat för mycket i vikt så de ramlar av mig om jag skulle försöka använda dem och sen gör det helt enkelt för ont. Jag har provat. Sen gör det mig vansinnig över att vi inte har en bil, ska vi handla julklapparna på Willys hemma eller Coop, jag skulle vilja åka ut till Rusta eller Jysk, det finns mängder med ställen men det är inte så lätt att få mig sig sakerna på en buss. Nej, just nu så ter sig livet inte så roligt. Det blir förmodligen bättre men jag kan inte se det för tillfället. Det är för långt iväg. Jag har liksom ingen väg ur det. Jag vet inte hur jag ska lösa det?

Innan så längtade jag till advent, jag brukar tycka det är roligt och mysigt att sätta upp pyntet men även det känns så avlägset och det är inte roligt när jag inte kan köpa nya ljus ens. Usch vad tråkig jag är nu. Jag vet om det men det är inte så enkelt att bryta det….

Jag ska göra mina beställningar klara så får jag se sen om jag kan hitta på något som fler än jag gillar. Det är verkligen värdelöst att må så här. Varje morgon när jag vaknar så hoppas jag att energin och glädjen ska vara tillbaka, men nej då. Som sagt, ordnar jag upp något i ena sidan så drar någon undan mattan på andra sidan och det gör att allt känns hopplöst. Sen har jag försökt hålla kontakt med mina vänner men nu har jag inte orken till det heller. Det löser sig kanske, vad vet jag? Just det, jag vet ingenting.

Nu ska jag återgå till mitt pärlande så min beställning blir klar. Jag sänder iväg de vanliga kramarna till dig, du får ta så många du orkar. Jag har ingen nytta av energibollarna så de skickar jag så långt näsan räcker och hoppas att du har bättre användning för dem. Vi hörs snart igen.