Då var det helg igen..(varnar för starkt foto idag)

ros
Det ser ut som en marsipanros…

Hej finaste hjärtat. Då var det dags för helg igen och som vanligt så går det så fort att jag inte hinner med. Detta fotot tog Kent därför att den har på något vis blivit tjockare, så nu ser det ut som en marsipanros. Den trotsar verkligen allt. I somras så klippte vi ner busken totalt eftersom vi skulle han andra blommor i den rabatten men den har varit envis och den har hängt kvar. Det har varit så många knoppar på den att det inte går att räkna. Varje gång så blommar knopparna oavsett väder. Jag har sett den ligga ner efter blåst och regn men den har rest sig igen. Det är minsann något att efterlikna. Vilken livsvilja!! Nu har vi slutat klippa den, nu får den vara ifred.

Jag har känt mig piggare nu i slutet av veckan. Jag känner lite livsglädje igen och jag hoppas att den känslan ska bli starkare. Jag är lite orolig för högra stumpen dock. Nu har jag haft ont varje kväll i minst två veckor och det innebär förmodligen att mina kärl har blivit sämre och det gillar jag inte. Jag är så fruktansvärt rädd för att det ska bli så pass dåligt att jag får amputera högre upp. Det skulle vara ett djävulskt slag. Nu har jag gått ner så mycket i vikt att det är dags att gjuta om båda proteserna och när det är gjort så hoppas jag att det är klar för en lång tid framöver. Det enda som hjälper när den smärtan sätter in är att gå och lägga sig. Vad gör jag då om det börjar komma under dagen? Det finns inget smärtstillande som tar den smärtan och det vet alla doktorer om. Ischemisk smärta ska vara den värsta smärta man kan uppleva och jag är benägen att hålla med. När kärlen inte får syre så gör det så jäkla ont att det går inte att beskriva. Fast det är bara att stå ut med det också.

Ekonomin är fortfarande ett stort problem. Ingen roligt alls och jättesvårt att lösa. Det ska bli så jäkla skönt när detta är över och vi får en drägligare livskvalité. När det gäller min hjälp så kommer jag i helgen göra en ny ansökan om personlig assistans. Jag ångrar så att jag inte läste sjukintyget som min kärlläkare hade skrivit till handikappersättningen för där står det svart på vitt att mina problem är livslånga och att jag inte kommer kunna använda mina proteser någon längre tid på grund av mina kärl. Det står också att jag är tvungen att ha hjälp med toabesök och en mängd andra saker som han har angett, det kommer bli svårt att göra ett avslag med det läkarintyget. Så nu är jag redo att kriga igen. Jag skulle kunna be fler läkare också skriva ett intyg för sen kan jag ju skicka in alla tillsammans så får vi se. Det hade varit annorlunda om mina problem hade försvunnit med amputationerna, det hade jag älskat, för då hade jag ju blivit gående igen. Men tyvärr så fungerar det inte så, fast denna gången ger jag mig inte. I värsta fall får jag gå till tidningarna och be om hjälp. Jag tänker inte förlora en gång till. Någon gång ska jag väl ha medvind i allafall.

Vad ska du hitta på i helgen då? Jag ska sitta och mysa. Det kommer nog bli en del pärlande. Jag är snart klar med en beställning på en tjej som heter Violetta. Jag tror att det är det bästa bokmärket jag har gjort hitintills. Det är ingen tecknad figur och den jag gör ser ganska verklig ut. Det värsta med de stora bokmärkena är att det tar ganska lång tid att göra dem, det är ändå några tusen pärlor som ska sys ihop. Sen efter denna beställningen så har jag en liten idé. Vad det blir får ni veta sen såklart.

såret
Inuti såret så ser du skelettet….Usch ingen trevlig bild.

Anledningen till att jag visar fotot är att du ska förstå varför jag har så jäkla ont. Nu är det dessutom som du ser rött runt om såret och jag har inte en aning om varför. Kanske antibiotikan har gjort sitt, det kanske inte fungerar mer. Jag har ju ändå haft det i ett antal månader. Så är det med all medicin, till sist så blir man resistent i mot de flesta. Så tråkigt. Det är på grund av detta såret som jag inte sätter på mig proteserna. Då tvingas jag att stötta all min tyngd på såret och då svimmar jag av smärta. Sen finns det fler anledningar till varför jag inte har proteserna men såret är största anledningen. Jag lägger själv om det så inte ens det har jag hjälp med. Fast det är väl så det ska vara. Jag orkar i vilket fall som helst inte bråka något mer, det får vara så här.

Nu fina du så avslutar jag detta inlägget. Mina pärlor kräver lite uppmärksamhet. Mängder med kramar skickar jag iväg, ta så många du vill. Du får gärna skicka tillbaka en om du har lust. Energin kommer också som vanligt. Sköt nu om dig så hörs vi snart igen…<3 ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s