Då gick den åt helvete!

image

Godmorgon allra finaste.
Vad sägs om de fina tofflorna med Minions på?  Sandra, vad tycker du?  Det finns även mössa, handledsvärmare och halsduk. Jag tycker verkligen att de är fräcka.
Idag blev jag väckt av att min tröja var blöt. Först fattade jag ingenting, sen trodde jag att det var saft och att jag hade somnat med glaset i handen. Jag skulle leta upp glaset när jag såg porten. Det var fullt med vit, äcklig sörja under plasten. Det var bara att ringa på sköterskan. Hon gjorde rent och satte ny omläggning, sen provade hon att spruta in koksalt och direkt sköljdes jag av en mycket obehaglig känsla och jag kunde smaka koksalten. Det är jättesvårt att förklara men jag kan konstatera att nu har porten lagt ner och att det kanske blir att operera in en ny. I förrgår när jag hade varit på kärlmottagningen så var jag så lycklig över att det hade varit så enkelt. Att jag aldrig lär mig!  Ja, det får bli som det blir.
Jag funderar mycket över det som är förgånget och inser att jag måste släppa taget. Kapitulera. Denna dagen är helt ny. Den är som ett oskrivet blad, redo att fyllas med det jag vill. Jag kan inte fylla mitt tomma ark med det som redan är förbi. Det måste vara förbjudet. Att tänka bakåt gör mig inget gott. Nu gäller det att samla ihop alla korn av lycka, hälsa och kärlek som livet bjuder på. Det som innan har legat och grott ska inte få växa sig starkare. Att vara bitter, ledsen och besviken över det som är förbi, gör ingen lyckligare. Det är nu dags att släppa taget om de personer som skadat mig. Kapitulera inför det och inte låta den makten fortsätta styra mig. Jag är den jag är av en anledning. Mina föräldrar och livet som var då har skapat det jag är idag. Mängder med frågor som jag har, kommer aldrig bli besvarade och därför är det dags att släppa taget. Kapitulera och förstå att jag får leva utan de svaren.
Det enda som gäller är att sätta blicken mot horisonten och vandra vägen framåt. De som inte vill slå följe med mig behöver inte det. Jag måste börja sortera och prioritera det rätta. Aldrig någonsin kommer jag att gå baklänges. Alla steg som tas är steg framåt. Jag måste acceptera livet och bejaka det. Fortsätta samla guldkornen och ta vara på varje stund av lycka. Jag ska ta mig vidare.

Det är lite jobbigt just nu. Varje gång jag har gjort ett ingrepp så blir jag lite ledsen. Speciellt när kroppen inte mår bättre. Då är det svårt att blicka framåt och det är just det jag måste lära mig. Ta dagen som den kommer,  ibland timme för timme. Nu minsann är det dags för frukost och sen ska jag vila en stund. Jag hoppas att det kommer kännas bättre att sitta uppe idag. Jag skickar iväg kramar i massor till dig. Jag tackar också allra ödmjukast för att du är här och läser min blogg. Vi hörs snart igen

Det är skit!!

image

Hej finaste, älskade du.
Idag har dagen varit evigheter lång. Jag har mått skit exakt hela dagen. Jag har försökt virka. På fotografiet ser du resultatet. Jag ändrade på mönstret och jag känner mig mycket mer nöjd med den basketskon.

image

Som du ser så har jag även gjort ett märke. Skon är inte stor men det är många moment och det är därför den tar tid att göra. Jag somnade i mellanåt. Ibland var det omöjligt att hålla ögonen öppna. Samtidigt så har jag haft så oerhört ont. När jag somnade hände det någon olycka, som att jag spillde ut kaffe över mig själv och sängen. Jag tappade virknålen, kammen, garnnystan……ja, allt möjligt. Sen har jag svettats som en gris utan att jag vet varför. Det har iallafall gjort mig förbannat irriterad och gnällig. Nu har jag dessutom kärlsmärtor i högra stumpen.
Läkaren som opererade mig vill att jag har kompressionshylsan över helgen och in på nästa vecka. Jag har aldrig haft den så länge. Nu ska bara smärtan backa tillbaka så blir tillvaron nog enklare.
Jag har försökt vila i omgångar men såklart har det inte fungerat något vidare. Jag hoppas att jag får sova bättre inatt. Sömn är jätteviktigt. När jag mår så här uselt får jag en extrem hemlängtan. Jag längtar efter att krypa ihop i min säng med de vanliga ljuden runt omkring mig. När det är så här tyst kan jag inte sova. Jag är van vid att det är lite ljud i rummet när jag vilar. På natten är det tyst såklart
Nu ska jag ringa på hjälp och få lite hjälp med att rätta till i sängen. Den är knölig eftersom jag inte kan ligga eller sitta stilla
Jag skickar iväg kramar och energibollar till dig. Vi hörs snart igen.

Fy fasen, säger jag bara….

image

Hej fina, söta du.
Det är mitt i natten och jag har så sjukt ont. Monstret har aldrig varit så aggressivt som nu. Det håller i min stump så intensivt så att bara flytta den en millimeter sänder ilningar längs hela kroppen. Monstret blänger på mig med sina gula, fula och genomträngande gluggar. Saliven rinner längs monstrets öppna gap. Jag ser in i ögonen och det ända jag ser är ren och skär ondska. Jag blundar och vet med ens att det kommer göra fruktansvärt ont när dess tänder sluter sig runt min redan ömma stump. När bettet kommer så håller jag på att svimma av smärta. Jag räcker mig efter knappen på smärtpumpen och jag vet att det för tillfället är det enda sättet att lindra smärtan om aldrig så lite. Jag trycker in knappen och hör det välkända surrandet. Monstret slänger en blick på mig men tvingas tillfälligt att släppa taget om stumpen. Jag kan för närvarande inte känna någon större skillnad. Jag försöker röra stumpen en pytteliten bit men det sänder direkt signaler om enorm smärta och jag inser att det inte är möjligt att flytta den ännu. Tårarna ramlar i jämn strid nerför kinderna och det jävla monstret hånflinar. Jag lovar att en dag ska jag vinna. Helvetets skit också! ! Jag orkar inte mer! Nu måste jag vänta i en halvtimme innan jag kan trycka nästa gång. Det vet monstret om och jag förstår att jag har förlorat ännu en kamp. Fast jag är envis så jag väntar tålmodigt tills halvtimmen har gått. Det äckliga otyget har festat på min smärta och jag kan se i dess ögon och blodiga mungipor att fanskapet har haft en trevlig stund. Sakta för jag mina fingrar mot knappen och nu kan jag se panik och rädsla i monstrets ögon. Jag trycker på knappen och plötsligt börjar monstret krypa ihop till en boll. Ha! Skrattar bäst som skrattar sist!! Det känns som en vinst även om det inte är det. Det är inte så mycket som krävs för att jag ska må bättre. Äntligen är smärtan uthärdlig. Jag kommer fixa det denna gången med. Jag ber en stilla bön för att detta ska vara sista gången som jag möter det fruktansvärda monstret i en kamp mot smärtan. Samtidigt som jag ber så inser jag det omöjliga i min bön, men strunt samma. Det känns bättre just nu och det är allt jag begär. Små, små stunder av smärtfria och lyckliga stunder. Jag samlar på de stunderna och en dag har jag samlat tillräckligt. Den dagen är jag lyckligast i världen. Jag måste tro att den dagen kommer för annars blir livet outhärdligt. Fast det sägs ju faktiskt att med tron kan man förflytta berg.

image

Jag, Mia, önskar en fortsatt trevlig natt.
(Fotografiet längst upp är en bild på stumpen utan vaddet och hylsan. Jag fick chansen att lufta stumpen och jag njöt i fulla drag. Som du ser så verkar det som läkaren har öppnat det mycket längre upp. Skulle det vara så är såret mycket längre och därmed blir ju ärret mycket längre. Jag håller tummarna för att det inte är så)
Dåså, får jag väl försöka sova en stund till. Smärtan finns fortfarande kvar, men den är något mindre, ett tryck till så kanske sömnen infinner sig igen.
Trots den tidiga, eller den sena, timmen så sänder jag iväg kärlek i form av en kram till dig. Hoppas att inlägget inte var alldeles för jobbigt att läsa. Vi hörs snart igen.