Fy fasen, säger jag bara….

image

Hej fina, söta du.
Det är mitt i natten och jag har så sjukt ont. Monstret har aldrig varit så aggressivt som nu. Det håller i min stump så intensivt så att bara flytta den en millimeter sänder ilningar längs hela kroppen. Monstret blänger på mig med sina gula, fula och genomträngande gluggar. Saliven rinner längs monstrets öppna gap. Jag ser in i ögonen och det ända jag ser är ren och skär ondska. Jag blundar och vet med ens att det kommer göra fruktansvärt ont när dess tänder sluter sig runt min redan ömma stump. När bettet kommer så håller jag på att svimma av smärta. Jag räcker mig efter knappen på smärtpumpen och jag vet att det för tillfället är det enda sättet att lindra smärtan om aldrig så lite. Jag trycker in knappen och hör det välkända surrandet. Monstret slänger en blick på mig men tvingas tillfälligt att släppa taget om stumpen. Jag kan för närvarande inte känna någon större skillnad. Jag försöker röra stumpen en pytteliten bit men det sänder direkt signaler om enorm smärta och jag inser att det inte är möjligt att flytta den ännu. Tårarna ramlar i jämn strid nerför kinderna och det jävla monstret hånflinar. Jag lovar att en dag ska jag vinna. Helvetets skit också! ! Jag orkar inte mer! Nu måste jag vänta i en halvtimme innan jag kan trycka nästa gång. Det vet monstret om och jag förstår att jag har förlorat ännu en kamp. Fast jag är envis så jag väntar tålmodigt tills halvtimmen har gått. Det äckliga otyget har festat på min smärta och jag kan se i dess ögon och blodiga mungipor att fanskapet har haft en trevlig stund. Sakta för jag mina fingrar mot knappen och nu kan jag se panik och rädsla i monstrets ögon. Jag trycker på knappen och plötsligt börjar monstret krypa ihop till en boll. Ha! Skrattar bäst som skrattar sist!! Det känns som en vinst även om det inte är det. Det är inte så mycket som krävs för att jag ska må bättre. Äntligen är smärtan uthärdlig. Jag kommer fixa det denna gången med. Jag ber en stilla bön för att detta ska vara sista gången som jag möter det fruktansvärda monstret i en kamp mot smärtan. Samtidigt som jag ber så inser jag det omöjliga i min bön, men strunt samma. Det känns bättre just nu och det är allt jag begär. Små, små stunder av smärtfria och lyckliga stunder. Jag samlar på de stunderna och en dag har jag samlat tillräckligt. Den dagen är jag lyckligast i världen. Jag måste tro att den dagen kommer för annars blir livet outhärdligt. Fast det sägs ju faktiskt att med tron kan man förflytta berg.

image

Jag, Mia, önskar en fortsatt trevlig natt.
(Fotografiet längst upp är en bild på stumpen utan vaddet och hylsan. Jag fick chansen att lufta stumpen och jag njöt i fulla drag. Som du ser så verkar det som läkaren har öppnat det mycket längre upp. Skulle det vara så är såret mycket längre och därmed blir ju ärret mycket längre. Jag håller tummarna för att det inte är så)
Dåså, får jag väl försöka sova en stund till. Smärtan finns fortfarande kvar, men den är något mindre, ett tryck till så kanske sömnen infinner sig igen.
Trots den tidiga, eller den sena, timmen så sänder jag iväg kärlek i form av en kram till dig. Hoppas att inlägget inte var alldeles för jobbigt att läsa. Vi hörs snart igen.

One thought on “Fy fasen, säger jag bara….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s