Var är alla mina minnen??

 

Godmorgon, allra finaste du….

Jag börjar med bilden på texten, men misströsta inte, för jag har en del nya foton. De delas antingen längst ner eller så följer de texten. Anledningen till att jag inte bloggade igår var att jag var helt slut. Det märks minsann att vi inte har små barn längre. Vi passade Caspian också mellan fredag-lördag och sedan var ju Anton här.. Jag kan lugnt säga att Anton är ingen sömntuta, nej han är uppe med tuppen. Den minste gossen vaknade vid 5 och käkade välling, sen somnade han om igen…Sedan bytte vi barn under dagen så nu har vi Stephanie istället för Anton.

rosor

Detta är något jag funderar på. Var gömmer hjärnan 15 år någonstans? Det bör ju vara ganska mycket som har hänt. Hur i katten får det plats?

Anton och Caspian

 

Visst är de fina? Mina små gossar. Helt underbara. Den minste prinsen bjuder på många skratt nu då han är i den åldern när han gillar att vi skrattar. Spillevink nummer ett.

Som sagt var så skulle jag ha bloggat igår kväll men jag hade varit igång exakt hela dagen med att städa och att agera barnvakt. När Caroline och Johan kom så var jag ganska mör. När de tog över så gick jag och Kent till Willys och handlade. Sen gjorde Kent maten och de stannade och åt middag. Trevligt…

Stephanie mådde inget vidare igår kväll, hon var jättevarm, så hon sov mest hela tiden. Det kan ju behövas när man har så hög feber. Sen vaknade hon till när det febernedsättande hjälpte. Hon härjade rundor en stund och lekte. Till sist så blev hon trött igen och ville ringa till Sandra, när hon sen pratade med henne så brast hon ut i tårar, hon hade hemlängtan. Så det får bli hemgång för henne idag och då ska det bara vara vi tre…ganska skönt..

Från att bara ha haft ont i skinkan så har det angripit hela stumpen. Jag har så fruktansvärt ont. Jag vänder och vrider mig i rullstolen för att hitta en plats som det känns bättre på. Det är lönlöst för jag vet att det är kärlen som blivit ännu sämre. Frågan är om jag klarar av att vänta till imorgon med att söka vård eller jag blir tvungen till att göra det idag. Det spelar absolut ingen roll ens om jag har benet hängande, det brukar lätta på smärtan, det hjälper inte ett dugg. För dig som inte har upplevt kärlsmärta så är det som mjölksyra, det är mjölksyra rättare sagt. Eftersom blodet inte får tillräckligt med syre när det är stopp. Så jag har ständig smärta från skinkan och neråt, jag håller på att bli galen. Jag avskyr att det alltid är något som ska strula. Varför får jag inte vara frisk? Så frisk det går att vara med mina problem menar jag då. Sen är risken när jag söker hjälp att de säger att de inte kan hjälpa mig utan jag får ha det så här….Nej, jag är måttligt road av denna situationen, det måste jag säga.

jag

Jag drog livets nitlott

 

Klockan ringer ut och dagen den är slut. Det är fredag idag och därmed så är skolveckan också kommen till sitt slut. Alla är glada, muntra och volymen ute i korridoren är hög. Jag tittar bort ifrån den glada skaran och fäster blicken på mitt, orange och fula plåtskåp. Snart är jag där och lägger in böckerna, tar mina ytterkläder och sen är jag på väg hem. Så här långt är allt bra…Men mitt liv är inte som andras. Jag går sista året på högstadiet, mitt namn är Maria och mina föräldrar är alkoholister.

Mitt hem är fullt av gråt, ilska och aggressivitet. Kanske inte direkt när jag kommer hem ifrån skolan. Det är inte förrän pappa kommer hem med de hemska påsarna som allt accelererar och situationen går ur styr. Det enda jag kan hoppas på är att jag har någon vän som förbarmar sig över mig, eller så får jag höra med någon av mina syskon om de har plats för mig under helgen. För hemma tänker jag inte vara. Rädslan över att det kan inträffa är överväldigande. Tänk om det inte finns någon som kan hjälpa mig denna helgen, vad blir det av mig då?

Ja, dessa tankar var fruktansvärda. Helt horribla enligt min mening. Jag är numera vuxen, jag heter fortfarande Maria och mina föräldrar är avlidna. Mitt liv från den tiden fram till nu har verkligen bjudit på mängder med traumatiska upplevelser. Min ålder är 45 år i skrivande stund och nu är jag handikappad. Japp, jag sitter i rullstol. Inget i mitt liv har varit enkelt, jag har fått kämpa igenom mycket. Trots allt, så är jag ändå positiv och lycklig, jag är gift. Ja, jag har en underbar man som jag gifte mig med den 1 juni, 1989 och det var många som sa till mig att det kommer aldrig att hålla mellan er för ni känner inte varandra. Vi har lärt känna varandra under tidens gång och såklart finns det bråk ibland, det hade varit osunt annars. Min man betyder livet för mig och han har funnits till hands varje gång det har behövts. Det kan jag säga, att det har behövts då jag har tillbringat mer tid på sjukhus än hemma de sista åren. Jag är kärlsjuk, utan diagnos.

Tillsammans har vi fått 4 helt underbara barn. Vi har 2 flickor och 2 pojkar, 4 totalt olika personligheter som vi är så stolta över. Flickorna har i sin tur bildat egna familjer och det innebär såklart att vi är väldigt stolta morföräldrar.

Fast nu så måste jag ta en sak i taget. Det är inte helt enkelt att beskriva, förklara och berätta om mitt liv. Det är lite komplicerat eftersom jag inte minns något av min barndom. En barndom som är helt borta. Jag har förlorat ungefär 16 år av mitt liv. Kan du föreställa dig hur det känns?? Tänk dig att du en dag vaknar och är 16 år äldre, men du vet inte hur det gick till. Precis så är det för mig. Det sorgliga är att det finns minnesfragment och de är inte ett dugg trevliga. Sen finns det saker som jag ser på ett fotografi, som borde ha gjort mig överlycklig, som också är gömt någonstans. Vad är det som har hänt?

Ja, du finaste….Skulle jag skriva en bok om mitt liv så är det nog ungefär så jag skulle börja. Fast jag vet inte riktigt om jag är redo för det. Det kanske blir att jag fortsätter på Slaget om Fibbla ett tag till. Jag börjar bli riktigt sugen på att börja skriva igen. Så vi får väl se vad det blir av det.

Min uppdatering av Michelle är, hon har gått ner lite ifrån 585 gram till 540 gram, men det är inget oroväckande. De har lagt henne i respirator igen för att hon var trött. De tog infektionsprover som tack och lov inte visade något. Det kan vara för att de tog ut henne i 2 dagar och höll henne. Hon är så liten att det krävs inte så mycket för att hon ska bli trött. Så nu har hon lite stöttning. Hur länge det blir, vet vi inte. Anton och Stephanie har haft feber båda två och det är därför vi har tagit dem. Det är inte så lyckat att de ens är på PIVA om de inte mår bra. De har ju inte fått ta på Michelle ännu ändå, men varför utmana ödet. Vi har haft vår beskärda del, det vill jag lova. Jag har inte pratat med dem idag, mer än som hastigast när vi bestämde att lilla prinsessan här vill åka hem.

Då blir det barnledigt idag. Jag kanske ska säga barnbarn ledigt istället. Vi kommer ju klart ha ett barn kvar och det är Emil. Han har varit vaken hela natten igen och sover för tillfället. Inget roligt alls.

Nej, minsann. Nu är det dags att köra igång här hemma, så jag avslutar mitt inlägg här. Snälla, söta, rara och älskade du, kommentera den biten jag skrev om nitlotten. Det är super duper viktigt för min del. Jag måste förresten berätta en sak…Vi har blivit en riktigt stor familj här, vi är numera 1500 stycken. Jag kan inte fatta att jag faktiskt har 1500 följare, helt vansinnigt. Jag känner mig så stolt och lycklig. Nu sänder jag ut kramar som är fyllda med kärlek till dig. Tack så jättemycket för att du är här och har läst det jag har skrivit. Jag rullar iväg energibollar och det kan minsann behövas nu när det är så trist och mörkt ute. Du får gärna dela med dig till någon som behöver dem. Vi hörs med all säkerhet snart igen…Jag har lagt in fotona i ett galleri här nedanför…<3 ❤ ❤

Jag ber om ursäkt för vissa foton är suddiga men de måste bara vara med.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

 

 

 

Jag är så trött på detta…..

Godmorgon, finaste du….Idag, min vän, är jag så trött. Jag fick hoppa upp klockan tre i natt. Jag hade möte med monster nr 1. För det är precis så det är, monstret är vinnaren i alla lopp. Ibland får monstret njuta länge som i natt, då fick han känna sig som vinnare väldigt länge. Det smärtstillande ville inte hjälpa hela vägen ut. Det gör så ont i min ena skinka, det känns som att jag sitter på sandpapper. Efter ett tag när monstret rivit med sina klor upp och ner, så känns det som det är öppna sår. Det är något nytt som har börjat. Det började för ungefär tre dagar sedan och jag har aldrig upplevt något liknande. Jag tror att det är kärlsmärta eftersom det blir fem jävligt när jag är sittandes. Skulle det vara kärlen, vet jag inte vad jag tar mig till. Då får jag lära mig att leva med den smärtan och så ont som det gör, så tror jag inte att jag fixar det. Jag är så jävla trött på smärta. Varför slutar det bara inte?  Nej för så fort jag mår något bättre så ska jag tryckas ner igen. Så jag krigade med monster många timmar. Det är i stort sett bara en timme sedan som de glödande, gula och ilskna ögonen stängdes och monstret morrade stilla, för att sedan lägga sig till ro. Jag vet att vi kommer ses snart igen.
Anton vaknade tidigt som vanligt och det innebär ingen vila nu när Emil har gått till skolan. Jag får väl väcka maken min och be honom om hjälp.

image
En trött donna...

Här är en till som är trött. Hon sätter sig nedanför mig och stirrar på mig och varje gång jag rör rullstolen så kutar hon in i sovrummet, haha, precis som hon tänker, jamen kom nu och lägg dig då. Efter några rundor ger hon upp och går in till sin favorit och lägger sig. Favoriten är fortfarande Kent, det gör inget. Han är lika fäst vid henne.

image
Sorgliga tankar och känslor

Med denna bilden ska jag fördjupa mig i ett minne som är väldigt skuldbelagt. Du vet ju att jag fick ett delirium när jag låg inne för bukspottkörtelinflammation, pust det var ett långt ord, det började ganska omgående när jag hade blivit inlagd. Det trappades upp dag för dag, väldigt otäckt då jag faktiskt trodde att jag höll på att förlora förståndet. Så här i efterhand fattar jag inte varför jag inte talade om det för personalen. Jag visste inte ens vad ett delirium var. Jag kände mycket skam så det var kanske därför jag inte sa något. Det med skammen kommer efterhand bli mycket värre, men det visste jag inte då.
Jag hade druckit från morgon till kväll i ett par månader. Det var dessutom ren vodka jag hällde i mig. Jag var väldigt noggrann med att det inte skulle märkas utåt. Jag blev specialist på att ljuga. Min omgivning märkte inte att jag faktiskt drack varenda dag. Nu ska jag berätta något som jag skäms så mycket för. Döm inte mig, snälla. Det var nämligen så att jag kunde inte sluta dricka för då blev jag abstinens, skakade och det kändes som jag höll på att dö. Därför var jag tvungen att dricka lite hela tiden för att hålla det på en jämn nivå. Det i sig tog upp nästan hela min tid. Jag jobbade då och jag var inte nykter när jag jobbade. Det är något jag skäms så fruktansvärt över. Tyvärr inget jag kan göra ogjort. Huvudsaken är att jag tog mitt förnuft till fånga och det skedde när jag skulle tillfriskna ifrån min bukspottkörtelinflammation. När jag kände mig redo så gick jag ju till akuten för missbrukare och där blev jag inlåst. Nu hade jag en enorm otur för jag drabbades av komplikationer som dessutom höll på att kosta mig livet. I stort sett alla organ blev smittade. Gallan opererade de bort. En bit av levern dog, men jag tror att det kanske hade med mitt drickande att göra. Hela magen fylldes med var som de dränerande från en olika håll. Jag fick beskedet att jag hade 50 procent till att överleva. Jag bestämde mig för att leva. Jag gav järnet och kämpade som aldrig förr. Jag hade redan bestämt mig för att nu fick det vara slut med drickandet. Jag är glad över att jag inte hade hållit på att dricka längre än vad jag hade gjort. Sen finns det personer som kan dricka mängder med år utan att drabbas av någon sjukdom. Det var min skyddsängel som hjälpte mig. Jag gick ner ungefär 30 kilo under denna tiden. Snacka om snabb bantning. Nej skämt åsido, hade jag inte varit överviktig så hade jag nog inte överlevt. Jag kunde använda min dotters kläder och hon hade storlek 34-36. Det var inte snyggt. Jag hade gått ner för mycket. Men som sagt, så hade jag bestämt mig för att leva. Det var en fruktansvärt tuff tid. Det dröjde ganska lång tid innan jag kunde komma hem fullt ut. När jag kom hem så fanns där andra saker att ta itu med. Eftersom jag hade fått deliriumet så hade sjukvården lämnat in en anmälan till socialtjänsten. Ännu mer skuld. Jag fick även veta att dagis också hade lämnat in en anmälan och det var för att jag hade luktat alkohol en gång när jag hämtade Emil. Jag skämdes så jag höll på att ! Vad var det jag hade sysslat med? Jag var sjuk och det var jag tvungen att acceptera. Det har jag nog inte gjort ännu. Jag glömde förresten att berätta att den natten då deliriumet slog till på riktigt fick personalen ringa hem till Kent och ställa frågan ifall jag drack och hade gjort det ett tag. Tack och lov så svarade han ja. Jag har fått reda på i efterhand att det tillståndet kan vara dödligt.
Den behandlingen jag påbörjade blev inte avslutad. Det var inte förrän senare som jag gick den behandlingen. Vi bodde kvar i samma lägenhet vi hade flyttat till ifrån Skivarp. När jag drack så hade jag en granne som sålde vodkan till mig och även öl köpte jag. Kent tyckte också att det kunde vara gott med en öl eller två, och det var på helgerna eftersom han jobbade. När jag fick vara hemma så började jag med att försöka reda ut det jag hade ställt till med. Barnen fick gå i en grupp där de träffade andra barn med samma problematik. Själv hade jag mängder med andra problem som hade uppstått tack vare mitt drickande. Bland annat så var ekonomin i botten och vi låg efter med hyran. Jag försökte månad efter månad få ihop det. Tyvärr fick jag inte det att fungera. Jag kontaktade socialen när vi hade fått brev om uppsägning. De skulle efter en del utredning hjälpa oss att betala in det. Jag flög på små moln, äntligen skulle jag kunna andas. Eller inte. Socialen kontaktade mig och berättade att hyresvärden tänkte vräka oss ändå, av principsak. Jag kände hur jag föll igen, snacka om att dra undan mattan. Jag kunde inte förstå någonting. Var skulle vi ta vägen? Det var 2 månader kvar och i början hade jag inte en tanke på att vi inte skulle hitta en bostad. Socialtjänsten hjälpte också till. För att göra två månader kort. Det hjälpte inte, vi stod utan bostad. Kent tyckte vi kunde åka hem till hans mamma. Farmor hjälpte oss mycket, men mig trampade hon på. Det var mängder med gånger då hon var så fruktansvärt elak mot mig. Det var lika många gånger jag grät. Jag visste precis vad som gjorde henne irriterad och arg och det innebar också att jag ljög för henne så jag skulle slippa ovett. Även Kent undvek att alltid berätta sanningen. Så du kan kanske förstå min reaktion när han föreslog det. Jag glömde berätta att farmor bad mig om ursäkt på dödsbädden för allt ont hon hade gjort. Bättre sent än aldrig och det kändes väldigt bra, för det var en bekräftelse på att jag inte hade inbillat mig.
Jaha, dagen då vi skulle bli hemlösa närmade sig. Vi hade inte packat någonting. Så här i efterhand så förstår jag inte varför. Jag tror att vi någonstans hade ett litet frö om hopp att det skulle lösa sig. Till sist var vi framme vid dagen innan och vi hade ingen lösning. Klockan 10 skulle de komma och byta låset. Vi hade i alla fall svurit på att inte vara där då. Vi beställde pizza för att trösta oss dagen innan. Plötsligt ringde hyresvärden och mitt hopp tändes men det var inte det han ville. Han frågade om vi verkligen var kvar i lägenheten och sen bad han oss fara åt helvete. Efter det samtalet var det precis som jag vaknade upp. Var skulle vi ta vägen? Till sist kommer jag på en idé. När jag ser tillbaka så fattar jag hur naiv den var. Min idé var att vi skulle åka ut till Dalabadet och hyra en stuga. Det var inte ens sommar och det innebar att där inte var öppet. Jag trodde på fullaste allvar att vi kanske skulle få en lägenhet dagen efter och att vi då skulle säga till farmor att vi ville överraska henne. Alltså, hur korkad får man vara. Jag var så rädd för henne att det ända jag kunde tänka på var hur vi skulle kunna lura henne så att hon inte fick veta att vi blivit vräkta. Jag visste hur förbannad hon skulle bli. Så här i efterhand kan jag inte fatta att det var ens prioriterat, det borde alla gånger vara barnen och vi som stod i centrum. Men jag var så kopiöst rädd för henne. Du ska veta att vi var inte de enda som hade respekt för henne och inte heller de enda som undanhöll sanningen. När jag har förstått att jag inte kommer undan utan är tvungen att åka till farmor och berätta sanningen, känns det som mitt liv är slut. Men det finns inget val. Jag får krypa till korset. Väl där så berättar vi vad som hänt. Naturligtvis får jag skulden. Det var bara mitt fel och var hade pengarna tagit vägen. Jag viskade fram, jag vet inte. Amen för helvete, skrek hon! Jag hade inget val mer än att vara undergiven, för barnens skull. Tak över huvudet var ju ett måste. Hon bestämde också att Kent skulle nu ta hand om vår ekonomi. Hela första dagen fick jag ta så mycket skit ifrån henne så jag grät mig till sömn. Jag skämdes och jag kände mig så ensam.
Efter någon månad så får vi då lägenhet och det är där utanför som jag svimmar. Jag tror att det var för att bördan jag hade burit på var på väg att försvinna. Äntligen skulle vi få leva vårt liv. Eftersom det var socialtjänsten som stod på första hands kontraktet. Vi hade ju betalningsanmärkningar och dessutom hade vi blivit vräkta, så ställde de kravet att jag skulle gå på behandlingen. Jag hade inte druckit en droppe efter jag hade slutat. Men det är en annan historia.
Jag hoppas att du inte avskyr mig efter detta jag har berättat.
Jag tänker avsluta detta inlägget här. Jag skriver nog ett till idag så du får veta hur lilla Michelle mår och vad som hänt under dagen.
Kramar i mängder till fina dig. Energibollar kommer din väg. Sköt om dig nu.  ❤ ❤ ❤

Var tar tiden vägen?

bakgrund antik

 

Hejsan, finaste du…

Idag känner jag mig trasig, inte vet jag varför det bara är så. Trasigt. Då har jag svårt för att le och för att må bra överhuvudet taget. Det bränner i min mage och hals. Jag vet att magkatarren är på väg att förvärras. Oftast beror det på att jag är orolig över något. Jag funderar över vad det kan vara och jag har ingen aning. Visst finns det alltid saker att oroa sig över, men jag har ändå lärt mig att sortera. Jag fick en dekal när jag avslutade behandlingen och på den stod det Keep it Simple. Det är precis vad jag bör lära mig, men det är inte så enkelt. Jag är så inkörd på den vägen att allt är krångligt. Tänk så väl de lärde känna mig. Fast jag är ju inte svår att tyda precis.

Vad händer idag? Just nu så har vi Sandra med familj här och det känns skönt att träffa henne. Bara att få se henne, får mig att må lite bättre, så här på en trasig dag. Jag avskyr dessa dagarna när jag känner mig så trasig. Det finns liksom inget som är roligt. Kanske blir det bättre under dagen.

Jag tänkte jag skulle berätta om ett minne för längesedan som kunde ha slutat mycket värre än vad det gjorde. Jag var väl ungefär 15-16 år och jag skulle gå hem ifrån min syster. Den närmsta vägen var genom skogen. Då kom jag ut framför vårt hus. Vi bodde i det nybyggda huset uppe på väster i Knislinge. Som vanligt så var jag inte speciellt rädd, fastän det hade börjat mörkna. Jag var ganska tuff på den tiden, inte alls så feg som jag är nu. Delvis är det denna händelsen som gjorde att jag blev lite försiktigare. Jag hade kommit halvvägs ungefär, när jag hör ljud strax bakom mig. Det har dykt upp en man där. Min första tanke var, vad fasiken kom han ifrån? Jag kände ingen rädsla med en gång. Det var väl någon som hade valt samma väg  som jag. Efter att jag hade tagit ett par steg till så förstod jag att han måste ha gömt sig någonstans längs vägen. Hade han väntat på mig? Jag förstod hur orimligt det var. Nu kändes det som han plötsligt kom närmare. Jag vände mig om och tänkte att om jag står stilla så måste han gå förbi mig och då kunde jag bli trygg igen. Sagt och gjort, jag stannade. Fast det gjorde jag bara i någon sekund. Hans ögon naglade fast mig och uttrycket i hans ansikte var ilska. Nu blev jag riktigt rädd och jag hade bara tanken på att fly i huvudet. Det var precis vad jag gjorde, jag sprang för livet. Han sprang efter och ett par gånger så rörde han vid min rygg. Tack och lov så var det inte så långt kvar innan jag var hemma. När skogen tog slut och jag såg vårt hus, fick jag nya krafter. Men det visade sig att när jag kom ut ur skogen så stannade han och vände om. Väl inne i trygghet, gick tankarna och känslorna igång. Jag berättade såklart för mor och far. Pappa ringde till polisen och berättade. Polisen körde dit och gick i skogen men de hittade aldrig honom. Fast nu vågade jag inte gå den vägen själv mer. Efter ett par veckor så grep de en man som hade blottat sig för några tjejer och han hade visst våldtagit någon innan också. Jag tackar min lycklig stjärna över att jag kom undan med enbart förskräckelsen. Sen när jag gick där i fortsättningen så höll jag koll på varenda sten och träd där man kunde gömma sig. Tack och lov, så råkade jag inte ut för något mer.

Det är inte ett minne som jag funderar över direkt. Det jag kan tänka på ibland är att jag hade en enorm tur, vad hade hänt om han hade fått tag i mig? Sen var det tur att han blev gripen.

Uppdatering ifrån Lund är att hon kämpar på. Som jag sa till Sandra så ska vi vara glada över att det inte finns mer att säga för tillfället, för då mår hon ju bra. Vilken liten tuffing hon är.

Anton ska stanna hos oss inatt och det kommer Emil att gilla. Han gillar att umgås med Anton. Förmodligen för att båda är pojkar. Jag har haft äran att plocka upp Emil från sängen hela vägen och jag är så rädd för att försova mig så när jag vaknar på natten av smärtan, går jag upp och blir uppe tills Emil ska till skolan. Alltså jag kan säga att jag blir så förbannad på mig själv. För när han har gått till skolan så måste jag vila. Det blir en sovstund som faktiskt kan vara ändå fram till elva….Jaha, då har ju halva förmiddagen gått åt fanders. Idag måste vi bara städa, trots att vi har barnbarnen här. Det blir ju roligt att sätta upp nya gardiner, tänkte eventuellt köpa blommor att sätta på bordet. Så nu har vi lila sammetsgardiner i vardagsrummet och lila gardiner i köket. Ja, vi får väl se vad det blir av det…Vi kanske inte städar färdigt. Det verkar vara melodin här hemma nu för tiden. Varenda dag så har vi sagt att vi ska städa men varje dag så har något annat kommit i mellan, så det har inte blivit av. Som sagt så prioriterar jag andra saker här i livet nu. När jag sitter gammal och ensam så kommer jag bara att ångra om jag städade bort tiden med mina barn och barnbarn. Det gäller att fånga ögonblicken…mitt Carpe Diem.

fåglar blå

Känner ni igen scenariot? Saken att säga ordet nej. Det är svårt. Säger man väl nej,så kommer alltid frågan varför, men aldrig är det någon som frågar varför du säger ja. Det fick jag också lära mig på behandlingen. Kraften och modet att säga nej. Tyvärr är det inget jag har lärt mig ännu. Det är svårt och det kräver träning.

Nu så har jag inget mer att säga. Förlåt för att jag inte hann med att blogga igår men det tog sådan tid när jag hittade nya fonts som jag ville ha. Sen satt jag och somnade framför datorn, då insåg jag att det inte gick att skriva klart inlägget. Men nu blev det idag istället. Bättre sent än aldrig. Sköt om dig nu, så hör vi snart igen. Kramar fyllda med kärlek kommer din väg. Behöver du lite extra energi så kommer det också din väg. ❤ ❤ ❤