Mängder med känslor….

image
Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Finaste, finaste du….
Jag vet inte ens vad, var eller hur jag ska börja. Det fullkomligt rasar inombords och sömn är något väldigt avlägset.
Det började i eftermiddags och innan dess var det som vilken dag som helst härinne. Jag virkar och tittar på dumburken. Ibland tar jag mobilen och slänger ett öga på Facebook, Twitter och så vidare. Mina ögon fastnade på en artikel från Kristianstadsbladet och där stod något om ett knivdåd på en högstadieskola i Kristianstad. Såklart öppnar jag den eftersom jag bor i Kristianstad. När jag ser artikeln så ser jag direkt göinge och förstår att det inte gäller Kristianstad, själva staden. Först tänkte jag inte läsa den utan tänkte väl mest, jaha, var det i Broby. Ja, det rör ju inte mig. Fast såklart läste jag den, jag är ju uppväxt i göinge men dock i Knislinge. När jag hade läst artikeln kände jag ett stort obehag och kommenterade faktiskt artikeln och jag brukar inte precis göra det. Men det gjorde mig upprörd och ledsen. Var tog det gamla hederliga slagsmålet vägen, kände jag direkt. Det var det jag skrev också. Sen fortsatte jag med allt det andra jag höll på med, inte så mycket då. Jag kände fortfarande att det var helt galet, helt upp åt väggarna, men jag hade aldrig en tanke på att pojken som blev nedstucken inte skulle få leva och se morgondagen. Det var inte förrän efter en stund jag gick in igen och fick det slaget i ansiktet. Pojken som var 15 år hade avlidit. Alltså, vad FAN!!!! Det finns ju inte. Jag menar, ett barn sticker ner ett annat barn och det tar så illa att den 14-årige pojken nu är en mördare. Mördare? 14 år?  Men hur? Jag kunde känna nackhåren resa sig, samtidigt kände jag en enorm sorg. Hur är det ens möjligt? Jag hade reagerat även om det inte hade varit just Broby. Kanske reagerar jag så starkt eftersom 14 är en ålder jag kan relatera till. Emil blir 14 om en månad. Skulle Emil kunnat göra något sådant?  Det var min nästa fråga till mig själv. Svaret,  NEJ,  NEJ, NEJ!!! Såklart inte. Efter en stund så tänker jag, är det inte vad varje förälder skulle svarat. Jo, jag tror det. Det finns väl ingen förälder som tror att barnet som är deras plötsligt ska bli mördare. Vilken chock! Det bara måste ha varit en så fruktansvärd chock!  Jag har en son som ibland är mörkrädd, han kommer fortfarande och kramar mig, varje dag. Han säger godnatt, jag älskar dig. Han är ett barn. Är det inte så det ska vara? Det är så klart det är. Därför är detta något jag helst skulle vilja glömma, stoppa undan och glömma att det har hänt. Egentligen skulle jag kunna göra det. För det hände ju inte mig eller min familj. Jag hoppas innerligt att du som tänker så, glömmer bort det igen. För vi får aldrig aldrig någonsin acceptera eller strunta i en sådan här sak. Jag vet att det händer otroligt mycket otäcka saker hela tiden, dygnet runt. Jag vet att det inte är rätt att säga att detta är det värsta, det vore orättvist att säga det. Men jag kan inte ta in exakt allt som händer runt omkring i världen. Jag tycker detta är ibland det värsta. För var är man trygg? Jag trodde och jag vill tro att Emil och alla barn var trygga i skolan. För vem tror väl att en klasskamrat ska sticka ner en annan elev? För helvete, de är ju barn!!! Barn leker, barn ska leva, barn ska skratta, barn ska hitta på hyss. Detta är inget hyss, detta är blodigt allvar…Föräldrarna, syskon, ja, precis alla anhöriga, hur hanterar man en sådan här tragedi? Det måste vara precis lika jobbigt för båda parter. Hur mår pojken som gjorde det ikväll?  Jag vet att många tänker, han får skylla sig själv. Jag kan inte tänka så. Han är säkert jätterädd. Jag kan ju inte veta, såklart inte. Men jag vet hur jag eller någon av mina skulle må. Jag kan inte för mitt liv ens föreställa mig hur det skulle vara att vara en del av någon av familjerna. Jag förstår ingenting…jag kommer i alla fall inte glömma denna dagen i första taget. Jag önskar nästan att jag hade struntat i att läsa artikeln. Jag kan inte tända ett ljus härinne men jag hoppas och ber att du tänder ett för mig också. Jag kan bara säga, jag beklagar till båda familjerna även om jag inte känner någon av dem. Men vad jag känner är en helt annan sak.
Jag vet att det är ett extra långt inlägg men jag kan inte sova med så mycket känslor. Ikväll var det en kanon komedi på TV och jag är oerhört tacksam för att jag tittade på filmen för den fick mig att tänka på lite andra saker. Det är så jag måste göra för att kunna somna över huvudet taget. Så det blir en del tittande inatt. Nu ska jag avsluta för denna gången. Nu har det dessutom blivit en ny dag. Ett helt oskrivet blad. Godnatt finaste och sov så gott. Vi hörs snart igen ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s