Då var det dags för nästa….

image
Det finns inga ord

Finaste, älskade hjärtat. Jag vet inte vad jag ska säga, jag mår så sjukt dåligt och ändå så vet jag att det finns ett par personer som mår ännu sämre. Det finns ingen rättvisa alls här i världen.
Idag ringde Sandra och talade om att hon var på sjukhuset och hon hade för mycket äggvita i urinen och det kanske var havandeskapsförgiftning. Hon har haft ont i magen några dagar nu och jag sa till henne att hon måste söka om det inte gick över. Det gjorde hon alltså. Efter det samtalet var jag ändå inte så orolig, för jag vet att då hade hon fått stanna kvar och de hade försökt ha det under kontroll så jag bad att hon skulle ringa tillbaka när hon visste mer. Efter någon timme ringer hon igen, helt förstörd. Va! Vad är det som händer?  Då ska hon skickas vidare till Lund, för Michelle, som tösen ska heta, var alldeles för liten i magen och navelsträngen var inte heller som den ska vara. Hon hade även fått dubbla sprutor som ska hjälpa Michelles lungor att utvecklas fort. När jag lägger på luren så brister jag ut i gråt. Vad fan, rent ut sagt!!! Varför ska detta behöva drabba min dotter?  Räcker det verkligen med allt annat som vi har fått genomlida?  Kan Gud verkligen inte låta oss vara

ifred

och hitta någon annan att slänga skiten över. Det värsta är att Sandra är bara i vecka 25, plus att tösen i magen är redan 47 procent mindre än vad hon skulle varit.
Efter jag har samlat mig lite så förstår jag att Kent och jag måste ju ta hand om de andra 2 liven så att Paddy kan åka ner till henne och finnas där för henne.
Efter en liten stund igen ringer Sandra och talar om att hon ska åka prio 1 med ambulansen ner till Lund. Det hade hon inte behövt om de inte såg väldigt allvarligt på situationen. Paddy ringer en stund efter och talar om att han är på väg med barnen. Jag känner att jag måste stålsätta mig när de är här. De är alldeles för små för att förstå detta.
Jag sitter framför tv:n utan att ha en aning om vad där visas. När Sandra har kommit till Lund så efter många samtal hit och dit med en massa läkare så bestäms det att tösen ska få stanna kvar i magen. Sen kommer dråpslaget,  Sandra ringer mig och kan inte prata som hon gråter. Då har läkaren sagt att om de tar ut henne så är chansen stor att hon inte överlever, eftersom hon är så liten. Läkaren säger sedan att de inte vet om hon kommer överleva natten i Sandras mage heller. Vad säger jag för att trösta i ett sådant läge. Jag känner att jag håller på att brista själv men tvingar mig själv för hennes skull att försöka hålla mig lugn. Till sist vill hon själv lägga på för att försöka lugna ner sig. Jag lägger på luren och det känns som jag bara vill skrika. Det gör så jävla ont!!!! Inte bara för den lille tösen, utan även för min dotter. Det mest otänkbara i hela världen kan alltså hända. Jag vågar inte ens tänka tanken av rädsla. Det får inte hända!  Vem fan är så grym att utsätta oss för detta också?  Har vi verkligen inte haft nog nu? Det känns som mitt hjärta ska brista och hur mår då inte Sandra och Paddy?  Jag kan säga att till viss del så vet jag hur det känns för jag fick uppleva samma sak när jag bar Emil, men då var jag i vecka 32. Fast då var jag också vettskrämd. Jag fick de där sprutorna och sedan plockade de ut honom. Han var pytteliten, vägde 1050 gram. Jag var så rädd för att han inte skulle överleva. Tiden efter var extremt jobbig då jag slets mellan honom och våra andra barn. Det var ju inte en liten tid vi fick stanna. Målet är att de får stanna tills den dagen då de egentligen skulle kommit.
Såklart kommer vi att ställa upp så mycket vi kan. Hjälpa på alla sätt och vis. Men just nu så ber jag den ena bönen efter den andra för att den lille tösen ska kämpa sig fast. Jag ber till gud att hon fixar det. Jag anser att vi har blivit prövade tillräckligt. Det finns många som glider igenom livet utan en skråma. Den högre makten kan välja någon av dem nu och låta oss få vara ifred nu.
Jag ber även dig som läser idag att be tillsammans med mig för att det går vägen. Jag vet banne mig inte vad jag ska göra annars.
Godnatt finaste, sov gott. Jag skriver någon rad imorgon och håller er som vill uppdaterade. Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s