Lite längre inlägg idag

Hej, finaste…idag blir det ett lite längre inlägg för det är så mycket jag vill berätta. Det blir lite annorlunda med fotografierna också. För jag skulle gärna vilja dela med mig av en text som jag skrivit….Feel free to steel it…Ja, du får absolut ta texten om du vill. Det går bra att kopiera hela bilden så du även med texten. Texten är tillägnad mina barn och mina barnbarn, mina änglar….Ja välkommen hit…

Ängel på äng

 

Då var det lördag och vad gör man bäst en lördag, då? Jo, städar. Det har vi faktiskt gjort också och det känns jätteskönt att kommit så här långt. Det är Emils rum kvar och jag kan säga en sak, där ser ut som kriget!!! Vi har förberett Emil på att han måste hjälpa till att städa imorgon. När vi väl fått i ordning på hans rum så är det helt okej här hemma igen. Då trivs jag som fisken i vatten för jag avskyr att ha det stökigt. Även om det inte ligger på prioritet nummer 1 längre så vill jag ändå ha det rent och snyggt omkring mig.  Så jag har gjort vad jag kunnat och det innebär att jag har diskat. Plockat en del i vardagsrummet och torkat det bordet. Så lite kan jag fortfarande.

Jag pratade med Sandra innan idag och hon mådde inte så bra. Hon tycker att allt är jobbigt och hon kände sig nere. Det är inte alls så märkligt. Jag vet hur jag mådde och det måste få finnas så kallade ”blue” dagar. Att gråta är att läka, det måste man få göra. Det de går igenom är jobbigt och inget man önskar ens sin värsta ovän. Jag pratade en stund med henne och gav henne lite tips och råd. Jag poängterade också hur viktigt det är att faktiskt tillåta sig att vara ledsen. Du blir ju inte svagare för det utan tvärtom. Nu har hon hela familjen där och de små grynen hade varit extra jobbiga också idag och det är klart att det då brister.

Då kan jag också passa på att gratulera Paddy, som fyller år idag. Jag hoppas att du får en jättebra dag, trots er situation. Du får en present av oss sedan. Eller kanske inte….haha…Jo, då en present ska du få. Ta nu hand om varandra för det behöver ni allihopa. Så länge så får du en fin bild av mig i allafall. Grattis Paddy!!

gul ros.jpg

Jag tänkte stanna kvar hos denna fina familjen lite till. Michelle kämpar vidare. Det finns en möjlighet att hon behöver kopplas till respiratorn igen och jag förstår att Sandra tycker det är jobbigt, men det är ju något som måste göras om hon inte fixar att andas ut all kolmonoxid själv. De vill ju bara hennes bästa, det vill ju klart Sandra också. Sen hade hon bajsat så mycket så hon gick ner ifrån 500 gram till 470 gram, så matsmältningen fungerar precis som den ska. Hon får ganska mycket mer redan mot vad hon fick innan. Sen var hennes blod surt och det är något som ska vara vanligt med för tidigt födda barn. De är inte oroliga för henne. Såklart oroar jag mig också, men jag måste förlita mig på att det de säger stämmer, de är ändå experterna.

Steffi

Om du läser detta, Sandra, vilket jag tror, så vet du att dessa dagarna kommer att komma och gå. Jag älskar dig massor, det hoppas jag att du vet. Du är en kämpe, du också och din familj. Vi finns här allihopa för er, det vet du. Jag hoppas, hjärtat, att du får en mycket bättre dag imorgon. En ny dag, med nya tag, eller hur?

Då tänkte jag lämna den familjen och gå vidare med nästa sak på listan…haha, det låter något va? Nej, men skämt och allvar. Nästa sak är i allra högsta grad allvarligt. Jag skulle vilja göra dig som läser detta uppmärksam på en grupp, som har hjälpt många och fortsätter i de fotspåren utan att tröttna. Det är en grupp på Facebook som heter, Give your heart, och de ägnar sin tid till att oförtröttligt hjälpa människor som har det svårt. Det är en beundransvärd insats som gör stor skillnad för många personer. Därför tänkte jag dela deras länk här om du känner att du vill ta dig en titt på deras grupp. Give your heart

heart

Give your heart.gifJaha nu var jag tillbaka…..har du saknat mig. Såklart inte, då du inte vet att jag ens varit här ifrån. Jag valde att följa med och handla idag. Inte en mängd minusgrader och då fixar jag det. Frisk luft gör susen minsann. Nu hade jag inte varit ute på evigheter känns det som. Alla minusgrader gör att jag får så ont stumparna att jag inte fixar det. Den smärtan är inget jag utsätter mig för frivilligt. Inte om det går att undvika och det gör det ju.

Jag har en mängd olika tankar som fortfarande rör sig i huvudet. Jag har nog inte riktigt insett hur ledsen jag faktiskt är över att ha missat jul och nyår. Mer jul än nyår skulle jag vilja säga. När jag låg där på sjukhuset så reflekterade jag över att min operation från början skulle vara en operation på dag-kirurgi, det är ju helt befängt, när jag tänker efter. I stället så blev det en månad. Hade jag haft minsta tveksamhet, så borde jag bett om att de flyttade operationen till efter jul. Nu är det gjort och det går inte att göra ogjort. Det är dessa tankar jag måste låta gå till skroten, för det ger mig inget mer än ledsamheter. Att sluta upp och tänka på det förflutna och i stället koncentrera mig på nuet och framtiden. Varför ska det vara så förbannat svårt att låta bli det? Jag är min egen värsta ovän. Så är det bara.

Igår fick jag en jättefin kommentar av en bloggvän. Hon tycker att jag måste skriva en självbiografi och att jag har ett så händelsefullt liv att det kunde bli mer än en del. Så fint av henne, jag känner mig hedrad. Problemet är inte skrivandet i sig, för det vet du redan att jag älskar att göra, utan problemet är att jag inte kan. Jag är inte tillräckligt smart för att få ihop en bok, som handlar om mitt liv. Jag funderar, vad skulle den innehålla? Jag kommer inte ihåg ett skvatt om min barndom. Mina tonår är inte heller så roliga. När jag väl blir vuxen så blir jag sjuk. Inte ens under hypnos, tror jag, skulle jag kunna komma ihåg när jag låg på sjukhuset och varför. Skulle jag läsa mina journaler så visst hade jag haft när jag var inlagd, men det hade inte varit roligt för läsaren att läsa en bok om mina journaler. Så, det finns inte en möjlighet att jag skulle fixa det. Det är en annan sak med en helt påhittad historia, där behöver jag inte komma ihåg en massa, där gäller det enbart att ha en massa fantasi. Fantasi har jag i mängder och det är därför Slaget om Fibbla kom till. Dock inte avslutad. Då var det saken med tiden igen. Jag kan inte göra alla saker samtidigt. Då skulle jag få göra upp ett schema vilken dag jag skulle pärla, när jag skulle virka eller sticka, och till slut när jag skulle skriva på boken. Med min självinsikt så märker jag redan problemen, det schemat kommer åka all världens väg, innan första veckan ens har gått. Jag handlar efter känslor, och ofta agerar jag väldigt snabbt. Så känner jag inte för att skriva på boken utan jag i stället vill virka, så kommer jag inte att skriva en rad på boken. Det skulle i sin tur ge mig en fruktansvärd ångest över att jag inte kunde följa schemat. Som sagt så är jag min värsta ovän. Kan jag plåga mig själv omedvetet så är det precis det jag gör. Så vad ska jag då göra? Tja, boken om Mia, kommer förmodligen aldrig bli skriven och Slaget om Fibbla får vänta tills jag känner att det är boken som ska min tid. Blir det inte så är det så. Det är nog inte meningen att jag ska bli författare. Tråkigt men sant.

Som jag skrev innan så visste jag att detta inlägget skulle bli längre än vanligt. Jag hoppas att du orkade dig igenom det. Det är okej om du inte orkade. Jag måste i vilket fall som helst, avsluta inlägget här. Ha nu en riktigt mysig lördagskväll. Kramar och även energibollar kommer din väg. Roffa åt dig vad du vill ha. Glöm inte bort att gå in på Give your heart och titta dig omkring. Vi hörs med all säkerhet snart igen. Jag avslutar med en bild av en bit av uteplatsen så här i vintertid. ❤ ❤ ❤

vinter

2 thoughts on “Lite längre inlägg idag

  1. Min älskade mamma 🙂 Både jag och paddy blev glada när vi läste din grattishälsning till paddy :). Jag har en sådan enorm tur att ha just dig som mamma 🙂 när man pratar med dig och mår lite dåligt så säger du de rätta orden för att få en att orka kämpa. Sedan har jag insett att jag hade inte klarat detta utan dig och pappa eller min egna lilla familj. Det är alltid någon av er som får mig att le. Jag vet att du inte har haft det lätt den senaste tiden, men trots det så har du ändå hittat ork till att vara där för både mig, paddy och barnen 🙂 vi är så enormt tacksamma för att du och pappa finns i vårt liv ❤ Älskar både dig och pappa ❤ puss och kram er dotter Sandra

    Liked by 1 person

    • Tack så mycket, älskade dotter. Jag vet att ni har det enormt tufft och jobbigt. Vi skulle aldrig kunna tänka oss något annat än ställa upp när ni genomgår detta. Jag vet hur du mår och det är inte enkelt. Det är lika viktigt att gråta som att skratta, själen läker då. Jag älskar er så mycket och varje dag ber jag för er, Sandra. Du är stark och du kommer klara detta också, jag tvekar inte en sekund över det. Sköt nu om varandra, det behöver ni. Många kramar till er allihopa ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s