Ibland blir det för mycket…

hjärta och robot

Ja, kära, fina du, vilken dag detta blev.  Jag får ta en sak i taget för att jag är fortfarande totalt matt. Ibland blir det bara för mycket! När det händer så blir jag helt paralyserad och då fixar jag absolut ingenting. Detta hände idag, men som sagt en dag i taget. Jag är nu redo att berätta om mitt värsta minne någonsin och det finns inte ens med i Nitlotten, för det är något jag undviker prata om. Ja, helst skulle jag vilja bara glömma att det ens har hänt, men det har hänt och jag är skyldig till att det hände. Tro mig när jag säger, att jag har inte förlåtit mig själv och vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer att göra det. När jag gick på behandlingen i Trelleborg för en del år sedan, så var jag tvungen att prata om det och de som jobbade där, sa hela tiden att jag var tvungen att släppa det och att det inte var mitt fel. Fast jag kunde inte ta det åt mig. Varje gång jag pratar om det så ser jag bilderna framför mig och oftast försöker jag stänga ner. Klarar jag att undvika det så slipper jag bilderna. Fast  som sagt så spelar ingenting av det någon roll, jag är redan dömd. Dömd i min egen rättegång. Jag var enskild domare och jury också. Jag tror inte ens att det kommer hjälpa att skriva om det, men jag måste göra ett försök. Det här minnet har gjort så att jag låser mig helt vid vissa tillfällen. Det har också gjort att jag många gånger har agerat felaktigt och det kommer jag att förklara efter jag har berättat om själva händelsen. Du ska veta att jag är så ledsen, aldrig någonsin skulle jag ha gjort detta med flit. Jag hoppas att du förstår det och kan förlåta mig. Förlåt älskade du ❤ ❤ ❤

Ja, det finns väl inte mycket mer att göra än att sätta igång känslostormen då. Vi bodde i Skivarp, det var en marklägenhet. Emil var runt 6månader. Ungarna hade hållit på att springa ut och in. Det hade varit mycket tjafs, så jag var trött och irriterad. Det är ingen ursäkt och det vet jag. Jag skulle göra en flaska välling till Emil och Kent var inne och duschade. Jag bar Emil med ena armen och gjorde vällingen med den andre, han satt liksom på min höft. Då kommer ungarna in ytterligare en gång och skriker, jag vänder mig hastigt om och ska säga till dem på skarpen, samtidigt som jag gör den rörelsen så sprätter Emil till och jag tappar taget….plötsligt ligger han på golvet. Jag rusar fram till honom, samtidigt som jag hela tiden skriker…hjälp!!! Jag tappade honom…jag tappade honom…jag tappade honom.  sSkräcken jag kände blev till full panik när han inte skrek. Det borde han ju göra. När jag nu tar upp honom så ser jag att en bula på huvudet växer och jag inser ganska snabbt att han har en blödning i skallen. Nu blir allt lite suddigt för här får jag en fruktansvärd panik…Jag rusar in till Kent och skriker, skriker, skriker….Hjälp, Kent jag tappade honom, han dör, han dör…Samtidigt försöker jag få någon att ringa 112, Kent tar över Emil, tror jag, och jag ringer 112, men jag fixar inte att prata med dem och plötsligt är grannen där. Hon har hört mig skrika. Hon tar över luren och pratar med dem. Jag springer runt och skriker av rädsla, ibland ställer jag mig hukad och bara försöker få luft…jag tycker att allt tar en evighet, fast det gör nog egentligen inte det. Hela tiden har jag koll på hur Emil mår, nu har han börjat skrika. Så lever gör han ju, men jag är helt övertygad om att han kommer dö vilket ögonblick som helst. Det är jag som är mördaren i så fall. Jag har tagit livet av mitt kärleksbarn, vår sladdis, allas Emil, som är så älskad av alla, jag har dödat honom. Fast det har jag inte gjort, han andas. Han verkar inte må bra och jag kan inte sluta skrika och kan inte lugna ner mig. Det är inte förrän ambulansen kommer jag kan ta mig i kragen och faktiskt lugna ner mig något. Jag får åka in tillsammans med Emil och vi åker till Lund. När vi är där så blir han ganska snabbt röntgad och resultatet kommer också ganska snabbt. Jo, då där är en blödning, han har fått en fraktur på skallbenet, det är bara en spricka. Så blödningen är tydligen mellan skallbenet och huvudet, det finns inget som trycker på hjärnan. Läkaren säger till mig att det bara var otur, att barn i regel klarade av sådana fall utan någon skada, han menade att Emil hade landat olyckligt.. Jag kunde inte ta åt mig den informationen, det var ju mitt fel att Emil förmodligen hade ont. Vi fick stanna under natten och dagen efter så fick vi åka hem. Jag skämdes som en hund, vågade inte titta på någon. Jag hade tappat vår son i golvet. En bra förälder gör inte det. Hans bula försvann mer och mer för varje dag och till sist var den ett minne blott. Fast jag glömde inte, tro inte det. Sen efter något år så uppmärksammade vi att fontanellen på den sidan växte inte ihop som de andra gjorde och vi fick åka till Lund och göra en röntgen. Vi fick beskedet på att det hade inte läkt som det skulle och att han behövde opereras. Fan, fan….vad hade jag gjort. Nu skulle han dessutom behöva lida ännu mer för att jag var så jävla dum och klumpig. Vi fick en tid för operation och vi träffade, vad jag tror, den bästa neurokirurgen som fanns. Jag samma uppfattning ännu, nu är det Antons doktor. Jag litade på honom till etthundratio procent men var skraj som bara den inför operationen. Dagen kom och Emil sövdes. Operationen skulle bara ta en timme eller två…timmarna gick och ingen Emil. Vi blev så oroliga att till sist så ringde personalen från avdelningen och frågade varför det dröjde så. I det ögonblicket var han klar och vi kunde gå in och träffa honom. Där med ett stort paket på huvudet var vår lilla Emil, ansiktet hade redan börjat svullna, så det såg värre ut än vad det var. Läkaren kom in och berättade att det hade varit mycket värre än vad han trodde. Han hade fått ta hjärnhinna ifrån andra ställen för det hade aldrig växt ut någon ny där det borde och sedan hade de fått lägga bencement och till sist en platta. Eftersom nu Emil fortfarande var i växande tillstånd så var vi beredda på att det blev en operation till för att lägga in titanplattor för det var det enda som skulle hålla på riktigt. Men för tillfället var det bra….Efter denna operationen var det som fan for i Emil, han klättrade formligen på väggarna. Direkt efter operationen var han igång, det var som inget hade hänt. Dagen efter fick läkaren säga till att måste försöka lugna ner sig, men istället fick han en specialformad hjälm som han skulle ha inomhus. Vilken buse! Han har verkligen fått rätt namn, det vill jag lova.

Det dröjde ett tag innan vi kände att det pulserade i bakhuvudet på honom, det visade sig att där var öppet igen, operationen var misslyckad. Det dröjde ett tag innan det var dags igen. Den operationen gick bättre och höll längre också. Det blev ytterligare en operation och förhoppningsvis så stannar det där. Allt det här är jag skuld till. Hade jag inte tappat honom så hade han aldrig behövt gå igenom detta. Jag hatar mig själv för vad jag har gjort. Sen har han ställt till det själv också ibland, han har haft en hjärnskakning, när han ställde sig barfota i vasken och ramlade baklänges ner i våra stenplattor, vi visste inte ens han var på toa. Han hoppade i största poolen på Lalandia, utan att kunna simma, Kent hämtade honom med en gång på botten, Emil asgarvade när han kom upp….ja, jag kan fortsätta i evigheter, för den killen har varit med om så otroligt mycket. Nu har han fått epilepsin och innan dess diagnosen ADHD, som mycket möjligt kan vara mitt fel båda två. Det är ingen som vet att det är så men jag tar det på mig också.

Så nu har jag delat något som många inte vet om. Jag hoppas nu att detta minnet ska göra mindre ont för varje dag, för jag orkar inte bära det själv längre. Hoppas att du inte hatar mig nu. Jag hatar för oss båda, det lovar jag.

Angående det andra som hände idag. Paddy ringde oss i eftermiddags på väg till Lund, han sa att det var oroligt nu, Sandra fick inte gå in till Michelle och det stod fullt med doktorer runt hennes säng. När jag fick beskedet så höll jag på att gå i bitar. Det får bara inte hända….tänkte jag, inte nu. Allt har ju gått så bra…Vi la på och jag ringde Sandra för att försöka säga några lugnande ord. Det var inte det enklaste när jag själv var i upplösningstillstånd. Efter pratat med henne en stund så la vi på med löftet att hon skulle ringa så fort hon visste något. När vi lagt på så fick jag ett annat upprörande samtal och det kan jag inte berätta här….men det blev för mycket. Jag låste  mig själv och kunde inte göra någonting. Vi väntade på samtalet ifrån Sandra, till sist kom det och jag vågade knappt svara i mobilen. Det var ingen fara, de hade bara flyttat nålen ifrån navelartären till hennes arm…pust..det var över. Hon hade dessutom gått upp till 530 gram idag, liten men stark. Hon är en kämpe vår lilla Michelle…Imorgon ska vi passa Anton för han lyssnar inte på sina föräldrar för tillfället…det kan ju vara så att han mår dåligt men inte förstår varför. Det är inte alltid lätt att vara liten…Så är det med det.

Nu blev det det ett långt inlägg ändå. Idag var det tvunget. Minnet om Emil var jag tvungen att berätta på det viset. Det hade inte fungerat annars. För övrigt har vi varit på ett möte och sedan ikväll var vi på stan och käkade faktiskt på Burger King, så det så. Du får mängder med kramar av mig och som sagt hoppas jag att du fortsätter komma hit, trots det du har läst här idag. Jag lovar att komma tillbaka. Energibollarna studsar härifrån i denna stund så saknar du som jag energi, hugg tag i ett par, dela gärna med dig av dem till någon annan som behöver. Sköt om dig nu, fina du. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 reaktioner på ”Ibland blir det för mycket…

  1. Eva-Marie Svensson

    Det var en olycka….och nu när du berättat ska du släppa det…..Universum har förstått det och ber dig släppa det….Man gör så gott man kan…..olyckor händer alla….skönt att det är bra med lilla prinsessan…..Kärlek till er alla..❤

    Liked by 1 person

    1. Åhh, du är så omtänksam, trots att du har det så tufft själv. Jag kan mycket väl förstå hur det känns att få vänta så många månader på något som är så viktigt. Hur menar de att du ska fixa det under tiden? Fattar de inte att du mår bra, eller? Jag hatar att systemet är så krasst. Det måste gå fortare än så, det är inte meningen att personer ska behöva gå så länge utan att få hjälp. Jag tycker så synd om dig. Jag skickar mängder med styrkekramar. Sköt om dig så gott det går ❤ ❤ ❤

      Gilla

    1. Jag vet egentligen att det var en olycka och hade det hänt någon annan så hade jag också sagt det, men nu var det jag som tappade honom och jag dömer mig själv. Hoppas att nu när jag har ventilerat det så kommer det bli bättre. Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s