Många kloka ord idag

Bonjour, plus beaux que vous, vilket är det samma som, Goddag, finaste du på franska…

Jag har alltid älskat andra språk. Jag kan komma på hur mycket som helst som är mycket finare på till exempel engelska än svenska. Det är mycket mer känslor i engelska. Fast det är min åsikt…

vacker vit ängel

Visst är denna texten en bra påminnelse till mig som alltid vill tänka tillbaka…

Jag känner inte för att dela med mig av ett minne idag…jag har fortfarande fullt upp med det jag delade igår. Jag anstränger mig verkligen för att det minnet ska finna ro…Istället tänkte jag prata om min dröm och lite annat…Ibland känner jag mig som en lärare när jag bloggar. Idag ska vi lära oss detta…..Lite skämt och lite allvar.

I natt hade jag en dröm som var som hämtad ur en skräckfilm fast med personer som jag känner. Det var nyår och alla drack, fast inte jag då. Jag bestämde mig för att lämna det aspackade gänget och åka hem. Vi hade inte så mycket mat hemma så jag fick med mig lite saker ifrån Ina. Dessutom hade hon packat med sig äpplen där bak så att jag kunde göra mängder av äpplekaka och annat. När vi körde hem så hade hon en lastbil i baken hela tiden och på en smal stig så bestämde sig lastbilen för att köra om. Ina kastade sig ur bilen och la sig platt på marken så att hon inte skulle få äpplena i huvudet och därmed ta allvarlig skada, nu är det en dröm och då är allt konstigt och inget av detta skulle kunna hända i verkligheten, samtidigt som hon låg ner så kom tåget och körde över hennes huvud. Jag skrek och skrek, sprang upp till ett hus som låg bredvid. Tänkte låna telefonen eftersom min mobil inte hade någon täckning. Drömmen började inte så, men det som var innan var inte en mardröm, fast det var otäckt det också. Jag drömde nämligen att vi var i ett hus, det var mängder med folk, alla var aspackade, det spyddes till höger och vänster. Ibland var jag i en husvagn, där både mamma och pappa bodde. Första gången jag skulle hem så körde pappa mig. Vi kramades massor vid bilen, sa att vi älskade varandra och att vi alltid skulle finnas där för varandra. Mamma satt i husvagnen och hon var dement. Ja, det var mycket konstigt, precis som det ska vara i en dröm. Nu tar vi oss tillbaka till olyckan.

Jag fick låna telefonen i huset och de som bodde där var kvar hos Ina därute. Jag hade inte en  tanke på att hon levde, utan var helt övertygad om att hon hade blivit en ängel, men när jag kom ut så pratade hon. Hon kunde inte vrida på huvudet för det var nästan avslitet. Hon sa till mig att jag var tvungen att säga åt hennes barn och Kay att hon älskade dem. Det lovade jag, övertygad om att hon inte skulle leva tills ambulansen kom. Ambulansen var häst med vagn och det skulle ta mer än två timmar att bara komma bort från stigen. Jag måste säga att jag var inte riktigt snäll, för jag tänkte att bara de tar henne med sig. Jag ville absolut inte vara nära henne för länge för det var så otäckt. Samtidigt så tog jag mitt förnuft till fånga och tänkte att det gick ju inte. Hon var tvungen att få vård snabbt. Jag tittade på bilen och fattade beslutet att jag kunde köra henne med bilen. Jag har inte ens ett körkort…men men, nöden kräver ingen lag, så sagt och gjort. Fast det var ju vinter också och jag halkade rundor, sen visste jag inte vägen. Jag vände och körde hem till det fulla gänget och det genomäckliga huset de var och söp i. Väl där fick jag tag i hennes man och hennes ena bror, fast ingen kunde köra av dem. Då kom helt plötsligt deras storebror fram och sa att han kunde köra och det är märkligt att han var med i min dröm, för han har vi inte sett på evigheter. Fast han spelade duktig och sa att han minsann kunde köra…Perfekt tänkte jag och skulle lämna över bilen. Hennes man var i upplösningstillstånd, såklart var han rädd att mista Ina. jag trodde jag skulle slippa följa med men jag var tvungen, sa nu storebror. På vägen in så pratade Ina då och då, men sov mest. Det rann blod hela tiden och när som helst så skulle hon dö.

Alltså var kommer sådana här drömmar ifrån? Nu när jag tänker på drömmen idag så finns det inget i den som skulle kunna vara sant och det är inte otäckt alls. Fast drömmen var otäck när jag drömde den. Varför var mamma och pappa med? Sen fattar jag inte varför jag drömde att alla var i ett hus där det bodde alkoholister som dessutom hade förstört hela huset. Det fanns sopor i alla rummen upp på väggarna och allt var liksom grått. Jag försökte städa men det var omöjligt, sen helt plötsligt kom jag på att jag inte hade tagit medicinen och därför kände jag mig snurrig…Ja i alla fall så vaknade jag innan Ina han bli ängel, så jag vet inte hur det hade slutat. Helt galet var det i alla fall.

blom

Ja, jag vet att det kan vara lite tjatigt med de kloka orden. Jag har fastnat lite på det, för det är så roligt att ta texten någonstans, göra om den helt och hållet, hitta en fin bild där jag skriver in texten som jag vill, sätter på en ram och gör lite specialeffekter och vips så är det något helt nytt. Crazy, va? Jag har inga nya fotografier heller så det är därför också. Jag tycker att mina inlägg ser knasiga ut utan bilder och det är väl klart för att jag är van, så är det i alla fall.

Jag har funderat väldigt mycket på det här med boken. Jag får många kommentarer om att jag ska skriva en bok. Tänk om det inte finns fler som vill läsa det jag skriver då, vilken flopp! Är jag redo att ta risken att bli ratad när jag skickar in den till ett förlag? Tja, jag vet faktiskt inte riktigt. Att jag älskar att skriva vet alla, men jag behöver mer än älska det. Det måste vara bra också. Samtidigt så har jag drömmar som alla andra, det skulle vara häftigt att få ha lite extra pengar. Det är ju ingen risk att jag vinner dem med vår otur, då är enda chansen att tjäna dem själv. Inte för att jag tror det, men det enda sättet som finns kvar då är att skriva en bok som blir publicerad och gillad, för då vet jag att det kommer in en del pengar….Asch, jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra…Jag har alldeles för mycket fantasi, det är nog så.

När jag började skriva detta inlägget idag så hade jag också tankar på att fördjupa mig i delar av mitt liv så att du fick veta mer om mig. Komma mig närmare, so to say…Visst står allt med i Nitlotten, tja, kanske inte allt, men mycket har jag fått med och jag kommer minsann ihåg att den enda tanken jag hade var att slutföra Nitlotten så att du skulle kunna läsa den. Därför har jag bara dragit allt rätt upp och ner, utan att berätta om detaljer och så vidare. Nu när jag sitter här så känns det konstigt. Vad ska jag välja att berätta mer om? Det finns så många saker som jag skäms för och det är jag inte redo för ännu. Kanske tonåren? Nej, jag vet faktiskt inte. Jag måste fundera lite på det, innan jag kastar mig in i något jag inte orkar slutföra…Inlägget som jag trodde skulle bli jättekort, tenderar nu att bli ganska långt i alla fall. Det känns inte som jag har fått med något av vikt, att det mest är babbel idag…Jaha, det får kanske vara så för fortfarande har jag mina tankar på minnet igår och det är jobbigt att känna efter. Vad jag kan göra är att uppdatera att Michelle mår bra, hon har gått ner 10 gram, men det är inte mycket precis. Annars är allt lugnt i Lund också. Paddy hade ett möte på skolan igår och det ordnade sig med utskrivningen så att de får Sandras CSN igen. Tack och lov, säger jag bara.

Det hade varit skönt om jag hade kunnat stoppa in barnen i en bubbla och inget ont hade kunnat komma åt dem. Jag avskyr när våra barn far illa på något vis alls. Jag reagerar oftast väldigt starkt. Jag vill beskydda dem, fast det går ju inte alltid. De måste lära av sina egna misstag, hur jobbigt det än är. Fast jag har blivit bättre, men är inte riktigt bra ännu. Det tar nog ett tag till.

Jag avslutar mitt inlägg här idag…jag får hitta på vad jag vill berätta om, så återkommer jag. Det gör jag ändå. Tack, allra finaste vän, för att du var här för mig idag. Jag måste ju berätta att jag numera har över 1330 följare och det kommer nya varje dag. Jag är väldigt stolt över min blogg. Jag är stolt över dig. Det är ju din förtjänst också att jag skriver. Jag tror inte, jag vet inte säkert, men jag tror inte att jag hade fortsatt blogga om det inte var någon som läste det alls.

Som sagt, vi hörs snart igen. Skickar iväg mängder med kramar och du tar så många du vill ha. Detsamma gäller energibollarna. Behöver du mer än en, ta två, ta tre ch ge bort en till någon annan stackare som sitter utan energi. Sköt om dig nu, du fina, fina vän ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s