Jag är så trött på detta…..

Godmorgon, finaste du….Idag, min vän, är jag så trött. Jag fick hoppa upp klockan tre i natt. Jag hade möte med monster nr 1. För det är precis så det är, monstret är vinnaren i alla lopp. Ibland får monstret njuta länge som i natt, då fick han känna sig som vinnare väldigt länge. Det smärtstillande ville inte hjälpa hela vägen ut. Det gör så ont i min ena skinka, det känns som att jag sitter på sandpapper. Efter ett tag när monstret rivit med sina klor upp och ner, så känns det som det är öppna sår. Det är något nytt som har börjat. Det började för ungefär tre dagar sedan och jag har aldrig upplevt något liknande. Jag tror att det är kärlsmärta eftersom det blir fem jävligt när jag är sittandes. Skulle det vara kärlen, vet jag inte vad jag tar mig till. Då får jag lära mig att leva med den smärtan och så ont som det gör, så tror jag inte att jag fixar det. Jag är så jävla trött på smärta. Varför slutar det bara inte?  Nej för så fort jag mår något bättre så ska jag tryckas ner igen. Så jag krigade med monster många timmar. Det är i stort sett bara en timme sedan som de glödande, gula och ilskna ögonen stängdes och monstret morrade stilla, för att sedan lägga sig till ro. Jag vet att vi kommer ses snart igen.
Anton vaknade tidigt som vanligt och det innebär ingen vila nu när Emil har gått till skolan. Jag får väl väcka maken min och be honom om hjälp.

image
En trött donna...

Här är en till som är trött. Hon sätter sig nedanför mig och stirrar på mig och varje gång jag rör rullstolen så kutar hon in i sovrummet, haha, precis som hon tänker, jamen kom nu och lägg dig då. Efter några rundor ger hon upp och går in till sin favorit och lägger sig. Favoriten är fortfarande Kent, det gör inget. Han är lika fäst vid henne.

image
Sorgliga tankar och känslor

Med denna bilden ska jag fördjupa mig i ett minne som är väldigt skuldbelagt. Du vet ju att jag fick ett delirium när jag låg inne för bukspottkörtelinflammation, pust det var ett långt ord, det började ganska omgående när jag hade blivit inlagd. Det trappades upp dag för dag, väldigt otäckt då jag faktiskt trodde att jag höll på att förlora förståndet. Så här i efterhand fattar jag inte varför jag inte talade om det för personalen. Jag visste inte ens vad ett delirium var. Jag kände mycket skam så det var kanske därför jag inte sa något. Det med skammen kommer efterhand bli mycket värre, men det visste jag inte då.
Jag hade druckit från morgon till kväll i ett par månader. Det var dessutom ren vodka jag hällde i mig. Jag var väldigt noggrann med att det inte skulle märkas utåt. Jag blev specialist på att ljuga. Min omgivning märkte inte att jag faktiskt drack varenda dag. Nu ska jag berätta något som jag skäms så mycket för. Döm inte mig, snälla. Det var nämligen så att jag kunde inte sluta dricka för då blev jag abstinens, skakade och det kändes som jag höll på att dö. Därför var jag tvungen att dricka lite hela tiden för att hålla det på en jämn nivå. Det i sig tog upp nästan hela min tid. Jag jobbade då och jag var inte nykter när jag jobbade. Det är något jag skäms så fruktansvärt över. Tyvärr inget jag kan göra ogjort. Huvudsaken är att jag tog mitt förnuft till fånga och det skedde när jag skulle tillfriskna ifrån min bukspottkörtelinflammation. När jag kände mig redo så gick jag ju till akuten för missbrukare och där blev jag inlåst. Nu hade jag en enorm otur för jag drabbades av komplikationer som dessutom höll på att kosta mig livet. I stort sett alla organ blev smittade. Gallan opererade de bort. En bit av levern dog, men jag tror att det kanske hade med mitt drickande att göra. Hela magen fylldes med var som de dränerande från en olika håll. Jag fick beskedet att jag hade 50 procent till att överleva. Jag bestämde mig för att leva. Jag gav järnet och kämpade som aldrig förr. Jag hade redan bestämt mig för att nu fick det vara slut med drickandet. Jag är glad över att jag inte hade hållit på att dricka längre än vad jag hade gjort. Sen finns det personer som kan dricka mängder med år utan att drabbas av någon sjukdom. Det var min skyddsängel som hjälpte mig. Jag gick ner ungefär 30 kilo under denna tiden. Snacka om snabb bantning. Nej skämt åsido, hade jag inte varit överviktig så hade jag nog inte överlevt. Jag kunde använda min dotters kläder och hon hade storlek 34-36. Det var inte snyggt. Jag hade gått ner för mycket. Men som sagt, så hade jag bestämt mig för att leva. Det var en fruktansvärt tuff tid. Det dröjde ganska lång tid innan jag kunde komma hem fullt ut. När jag kom hem så fanns där andra saker att ta itu med. Eftersom jag hade fått deliriumet så hade sjukvården lämnat in en anmälan till socialtjänsten. Ännu mer skuld. Jag fick även veta att dagis också hade lämnat in en anmälan och det var för att jag hade luktat alkohol en gång när jag hämtade Emil. Jag skämdes så jag höll på att ! Vad var det jag hade sysslat med? Jag var sjuk och det var jag tvungen att acceptera. Det har jag nog inte gjort ännu. Jag glömde förresten att berätta att den natten då deliriumet slog till på riktigt fick personalen ringa hem till Kent och ställa frågan ifall jag drack och hade gjort det ett tag. Tack och lov så svarade han ja. Jag har fått reda på i efterhand att det tillståndet kan vara dödligt.
Den behandlingen jag påbörjade blev inte avslutad. Det var inte förrän senare som jag gick den behandlingen. Vi bodde kvar i samma lägenhet vi hade flyttat till ifrån Skivarp. När jag drack så hade jag en granne som sålde vodkan till mig och även öl köpte jag. Kent tyckte också att det kunde vara gott med en öl eller två, och det var på helgerna eftersom han jobbade. När jag fick vara hemma så började jag med att försöka reda ut det jag hade ställt till med. Barnen fick gå i en grupp där de träffade andra barn med samma problematik. Själv hade jag mängder med andra problem som hade uppstått tack vare mitt drickande. Bland annat så var ekonomin i botten och vi låg efter med hyran. Jag försökte månad efter månad få ihop det. Tyvärr fick jag inte det att fungera. Jag kontaktade socialen när vi hade fått brev om uppsägning. De skulle efter en del utredning hjälpa oss att betala in det. Jag flög på små moln, äntligen skulle jag kunna andas. Eller inte. Socialen kontaktade mig och berättade att hyresvärden tänkte vräka oss ändå, av principsak. Jag kände hur jag föll igen, snacka om att dra undan mattan. Jag kunde inte förstå någonting. Var skulle vi ta vägen? Det var 2 månader kvar och i början hade jag inte en tanke på att vi inte skulle hitta en bostad. Socialtjänsten hjälpte också till. För att göra två månader kort. Det hjälpte inte, vi stod utan bostad. Kent tyckte vi kunde åka hem till hans mamma. Farmor hjälpte oss mycket, men mig trampade hon på. Det var mängder med gånger då hon var så fruktansvärt elak mot mig. Det var lika många gånger jag grät. Jag visste precis vad som gjorde henne irriterad och arg och det innebar också att jag ljög för henne så jag skulle slippa ovett. Även Kent undvek att alltid berätta sanningen. Så du kan kanske förstå min reaktion när han föreslog det. Jag glömde berätta att farmor bad mig om ursäkt på dödsbädden för allt ont hon hade gjort. Bättre sent än aldrig och det kändes väldigt bra, för det var en bekräftelse på att jag inte hade inbillat mig.
Jaha, dagen då vi skulle bli hemlösa närmade sig. Vi hade inte packat någonting. Så här i efterhand så förstår jag inte varför. Jag tror att vi någonstans hade ett litet frö om hopp att det skulle lösa sig. Till sist var vi framme vid dagen innan och vi hade ingen lösning. Klockan 10 skulle de komma och byta låset. Vi hade i alla fall svurit på att inte vara där då. Vi beställde pizza för att trösta oss dagen innan. Plötsligt ringde hyresvärden och mitt hopp tändes men det var inte det han ville. Han frågade om vi verkligen var kvar i lägenheten och sen bad han oss fara åt helvete. Efter det samtalet var det precis som jag vaknade upp. Var skulle vi ta vägen? Till sist kommer jag på en idé. När jag ser tillbaka så fattar jag hur naiv den var. Min idé var att vi skulle åka ut till Dalabadet och hyra en stuga. Det var inte ens sommar och det innebar att där inte var öppet. Jag trodde på fullaste allvar att vi kanske skulle få en lägenhet dagen efter och att vi då skulle säga till farmor att vi ville överraska henne. Alltså, hur korkad får man vara. Jag var så rädd för henne att det ända jag kunde tänka på var hur vi skulle kunna lura henne så att hon inte fick veta att vi blivit vräkta. Jag visste hur förbannad hon skulle bli. Så här i efterhand kan jag inte fatta att det var ens prioriterat, det borde alla gånger vara barnen och vi som stod i centrum. Men jag var så kopiöst rädd för henne. Du ska veta att vi var inte de enda som hade respekt för henne och inte heller de enda som undanhöll sanningen. När jag har förstått att jag inte kommer undan utan är tvungen att åka till farmor och berätta sanningen, känns det som mitt liv är slut. Men det finns inget val. Jag får krypa till korset. Väl där så berättar vi vad som hänt. Naturligtvis får jag skulden. Det var bara mitt fel och var hade pengarna tagit vägen. Jag viskade fram, jag vet inte. Amen för helvete, skrek hon! Jag hade inget val mer än att vara undergiven, för barnens skull. Tak över huvudet var ju ett måste. Hon bestämde också att Kent skulle nu ta hand om vår ekonomi. Hela första dagen fick jag ta så mycket skit ifrån henne så jag grät mig till sömn. Jag skämdes och jag kände mig så ensam.
Efter någon månad så får vi då lägenhet och det är där utanför som jag svimmar. Jag tror att det var för att bördan jag hade burit på var på väg att försvinna. Äntligen skulle vi få leva vårt liv. Eftersom det var socialtjänsten som stod på första hands kontraktet. Vi hade ju betalningsanmärkningar och dessutom hade vi blivit vräkta, så ställde de kravet att jag skulle gå på behandlingen. Jag hade inte druckit en droppe efter jag hade slutat. Men det är en annan historia.
Jag hoppas att du inte avskyr mig efter detta jag har berättat.
Jag tänker avsluta detta inlägget här. Jag skriver nog ett till idag så du får veta hur lilla Michelle mår och vad som hänt under dagen.
Kramar i mängder till fina dig. Energibollar kommer din väg. Sköt om dig nu.  ❤ ❤ ❤

4 reaktioner på ”Jag är så trött på detta…..

  1. Lena

    Hej söta fina Mia! Ska hålla mig lite kort för jag måste sova snart. Skriver mer en annan dag. Ville bara säga att jag fick en sådan aha-upplevelse i detta inlägg. Nu förstår jag varför du är så otroligt hård mot dig själv. Jag funderade så i ditt förra inlägg över att du inte kunde ta in att ändelsen med Emil var en olycka. Att sådana olyckor händer i hem i Sverige varje dag. Sedan hade ni en förskräcklig otur med hur det utvecklades. Fast det var ju inte ditt fel. Det var en olyckshändelse, något som drabbar alla föräldrar. Nu jag har har låst detta om hur din svärmor betedde sig mot dig, då tror jag att det är förklaringen till att du dömer dig själv så hårt och dessutom tror att andra ska döma dig. Jag skulle aldrig komma på tanken och tycka att du är en dålig människa. Du är otroligt tålig, en förebild och en hjälte. Så sa jag det igen. Kram Lena

    Liked by 1 person

    1. Tack så jättemycket fina Lena. Javisst är det jobbigt att alltid vilja vara alla till lags. Jag vet att jag är duktig på att döma mig själv. Det sitter liksom fast, ett beteende som är väldigt svårt att lägga locket på. Det gör många gånger att jag lider mer än nödvändigt. Tack än en gång för att du alltid finns där för mig. Kramar i massor till dig ❤

      Gilla

  2. Hej! Vilka vackra tavlor du gjort och satt text i så tänkvärda ord. Du är verkligen duktig på att skriva och måste vara skönt för dig att kunna skriva av sig för det tror kan hjälpa dig. Jag tycker också mycket om att skriva men skriver endast för mig själv men jag skulle gärna också lite som du kanske så småningom skriva en bok om allt tråkigt som hänt oss sen vår son träffade en sambo och som du kanske jag skrivit tidigare inte får träffa hela deras familj. Vi får se om vi kan åka ner i sommar eller när jag orkar psykisk att åtminstone få träffa vår son någonstans, vi behöver ju inte komma hem till deras hem. Usch vad detta är tråkigt och jag längtar så enormt efter vår son och är tror jag extra svårt när man endast har 1 barn. Nej nu skall jag inte skriva om mina tråkigheter för du har det mycket värre än mig.
    Just nu är jag ensam hemma då min man är på ishockey och då sitter jag lite vid datan och kan du tänka dig jag har köpt en målarbok för vuxna så nu sitter jag där och målar lite och kan koppla av lite. Tyvärr så orkar jag inte handarbeta på grund av min värk och det saknar jag väldigt mycker då jag älskade att sticka.
    Ha nu det så bra du kan min bloggvän.
    Kram från Bittan

    Liked by 1 person

    1. Tack så mycket Bittan. Jag tror att det är för jag älskar att skriva. Efter en tid så blir man på något vis kunnigare på att skriva. Jag lider verkligen med dig. Själv skulle jag aldrig klara mig utan något av mina barn. Vad är det för sambo han har? Finns det egentligen någon mening med det? Jag menar, säger din son något. Usch, stackars dig, säger jag bara. Många styrkekramar skickar jag dig. Hoppas verkligen att det löser sig. ❤ ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s