Var är alla mina minnen??

 

Godmorgon, allra finaste du….

Jag börjar med bilden på texten, men misströsta inte, för jag har en del nya foton. De delas antingen längst ner eller så följer de texten. Anledningen till att jag inte bloggade igår var att jag var helt slut. Det märks minsann att vi inte har små barn längre. Vi passade Caspian också mellan fredag-lördag och sedan var ju Anton här.. Jag kan lugnt säga att Anton är ingen sömntuta, nej han är uppe med tuppen. Den minste gossen vaknade vid 5 och käkade välling, sen somnade han om igen…Sedan bytte vi barn under dagen så nu har vi Stephanie istället för Anton.

rosor

Detta är något jag funderar på. Var gömmer hjärnan 15 år någonstans? Det bör ju vara ganska mycket som har hänt. Hur i katten får det plats?

Anton och Caspian

 

Visst är de fina? Mina små gossar. Helt underbara. Den minste prinsen bjuder på många skratt nu då han är i den åldern när han gillar att vi skrattar. Spillevink nummer ett.

Som sagt var så skulle jag ha bloggat igår kväll men jag hade varit igång exakt hela dagen med att städa och att agera barnvakt. När Caroline och Johan kom så var jag ganska mör. När de tog över så gick jag och Kent till Willys och handlade. Sen gjorde Kent maten och de stannade och åt middag. Trevligt…

Stephanie mådde inget vidare igår kväll, hon var jättevarm, så hon sov mest hela tiden. Det kan ju behövas när man har så hög feber. Sen vaknade hon till när det febernedsättande hjälpte. Hon härjade rundor en stund och lekte. Till sist så blev hon trött igen och ville ringa till Sandra, när hon sen pratade med henne så brast hon ut i tårar, hon hade hemlängtan. Så det får bli hemgång för henne idag och då ska det bara vara vi tre…ganska skönt..

Från att bara ha haft ont i skinkan så har det angripit hela stumpen. Jag har så fruktansvärt ont. Jag vänder och vrider mig i rullstolen för att hitta en plats som det känns bättre på. Det är lönlöst för jag vet att det är kärlen som blivit ännu sämre. Frågan är om jag klarar av att vänta till imorgon med att söka vård eller jag blir tvungen till att göra det idag. Det spelar absolut ingen roll ens om jag har benet hängande, det brukar lätta på smärtan, det hjälper inte ett dugg. För dig som inte har upplevt kärlsmärta så är det som mjölksyra, det är mjölksyra rättare sagt. Eftersom blodet inte får tillräckligt med syre när det är stopp. Så jag har ständig smärta från skinkan och neråt, jag håller på att bli galen. Jag avskyr att det alltid är något som ska strula. Varför får jag inte vara frisk? Så frisk det går att vara med mina problem menar jag då. Sen är risken när jag söker hjälp att de säger att de inte kan hjälpa mig utan jag får ha det så här….Nej, jag är måttligt road av denna situationen, det måste jag säga.

jag

Jag drog livets nitlott

 

Klockan ringer ut och dagen den är slut. Det är fredag idag och därmed så är skolveckan också kommen till sitt slut. Alla är glada, muntra och volymen ute i korridoren är hög. Jag tittar bort ifrån den glada skaran och fäster blicken på mitt, orange och fula plåtskåp. Snart är jag där och lägger in böckerna, tar mina ytterkläder och sen är jag på väg hem. Så här långt är allt bra…Men mitt liv är inte som andras. Jag går sista året på högstadiet, mitt namn är Maria och mina föräldrar är alkoholister.

Mitt hem är fullt av gråt, ilska och aggressivitet. Kanske inte direkt när jag kommer hem ifrån skolan. Det är inte förrän pappa kommer hem med de hemska påsarna som allt accelererar och situationen går ur styr. Det enda jag kan hoppas på är att jag har någon vän som förbarmar sig över mig, eller så får jag höra med någon av mina syskon om de har plats för mig under helgen. För hemma tänker jag inte vara. Rädslan över att det kan inträffa är överväldigande. Tänk om det inte finns någon som kan hjälpa mig denna helgen, vad blir det av mig då?

Ja, dessa tankar var fruktansvärda. Helt horribla enligt min mening. Jag är numera vuxen, jag heter fortfarande Maria och mina föräldrar är avlidna. Mitt liv från den tiden fram till nu har verkligen bjudit på mängder med traumatiska upplevelser. Min ålder är 45 år i skrivande stund och nu är jag handikappad. Japp, jag sitter i rullstol. Inget i mitt liv har varit enkelt, jag har fått kämpa igenom mycket. Trots allt, så är jag ändå positiv och lycklig, jag är gift. Ja, jag har en underbar man som jag gifte mig med den 1 juni, 1989 och det var många som sa till mig att det kommer aldrig att hålla mellan er för ni känner inte varandra. Vi har lärt känna varandra under tidens gång och såklart finns det bråk ibland, det hade varit osunt annars. Min man betyder livet för mig och han har funnits till hands varje gång det har behövts. Det kan jag säga, att det har behövts då jag har tillbringat mer tid på sjukhus än hemma de sista åren. Jag är kärlsjuk, utan diagnos.

Tillsammans har vi fått 4 helt underbara barn. Vi har 2 flickor och 2 pojkar, 4 totalt olika personligheter som vi är så stolta över. Flickorna har i sin tur bildat egna familjer och det innebär såklart att vi är väldigt stolta morföräldrar.

Fast nu så måste jag ta en sak i taget. Det är inte helt enkelt att beskriva, förklara och berätta om mitt liv. Det är lite komplicerat eftersom jag inte minns något av min barndom. En barndom som är helt borta. Jag har förlorat ungefär 16 år av mitt liv. Kan du föreställa dig hur det känns?? Tänk dig att du en dag vaknar och är 16 år äldre, men du vet inte hur det gick till. Precis så är det för mig. Det sorgliga är att det finns minnesfragment och de är inte ett dugg trevliga. Sen finns det saker som jag ser på ett fotografi, som borde ha gjort mig överlycklig, som också är gömt någonstans. Vad är det som har hänt?

Ja, du finaste….Skulle jag skriva en bok om mitt liv så är det nog ungefär så jag skulle börja. Fast jag vet inte riktigt om jag är redo för det. Det kanske blir att jag fortsätter på Slaget om Fibbla ett tag till. Jag börjar bli riktigt sugen på att börja skriva igen. Så vi får väl se vad det blir av det.

Min uppdatering av Michelle är, hon har gått ner lite ifrån 585 gram till 540 gram, men det är inget oroväckande. De har lagt henne i respirator igen för att hon var trött. De tog infektionsprover som tack och lov inte visade något. Det kan vara för att de tog ut henne i 2 dagar och höll henne. Hon är så liten att det krävs inte så mycket för att hon ska bli trött. Så nu har hon lite stöttning. Hur länge det blir, vet vi inte. Anton och Stephanie har haft feber båda två och det är därför vi har tagit dem. Det är inte så lyckat att de ens är på PIVA om de inte mår bra. De har ju inte fått ta på Michelle ännu ändå, men varför utmana ödet. Vi har haft vår beskärda del, det vill jag lova. Jag har inte pratat med dem idag, mer än som hastigast när vi bestämde att lilla prinsessan här vill åka hem.

Då blir det barnledigt idag. Jag kanske ska säga barnbarn ledigt istället. Vi kommer ju klart ha ett barn kvar och det är Emil. Han har varit vaken hela natten igen och sover för tillfället. Inget roligt alls.

Nej, minsann. Nu är det dags att köra igång här hemma, så jag avslutar mitt inlägg här. Snälla, söta, rara och älskade du, kommentera den biten jag skrev om nitlotten. Det är super duper viktigt för min del. Jag måste förresten berätta en sak…Vi har blivit en riktigt stor familj här, vi är numera 1500 stycken. Jag kan inte fatta att jag faktiskt har 1500 följare, helt vansinnigt. Jag känner mig så stolt och lycklig. Nu sänder jag ut kramar som är fyllda med kärlek till dig. Tack så jättemycket för att du är här och har läst det jag har skrivit. Jag rullar iväg energibollar och det kan minsann behövas nu när det är så trist och mörkt ute. Du får gärna dela med dig till någon som behöver dem. Vi hörs med all säkerhet snart igen…Jag har lagt in fotona i ett galleri här nedanför…<3 ❤ ❤

Jag ber om ursäkt för vissa foton är suddiga men de måste bara vara med.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

 

 

 

2 tankar om “Var är alla mina minnen??

  1. Nitlott vill jag läsa mer av. Är det boken du skriver ? Du har säkert redan skrivit om det men jag är lite glömsk av mig. Jag vill definitivt läsa mer . Jag läser mest självbiografiska böcker för människor har så mycket att berätta . Det finns så många intressanta människoöden. Att läsa om en människa som haft en räkmacka i livet kan vara rätt trist. Människor som har haft det jobbigt på olika sätt är mer intressanta tycker jag. Det skulle vara skönt om alla hade ett räkmackeliv men så är det tyvärr inte. Jättesöta barn och vovve på bilderna. Du är fin du med på fotot. Du passar i blont hår. 🙂 KRAM

    Liked by 1 person

    • Tack så jättemycket Agneta för dina fina ord. Nitlotten är inte skriven mer på än det du läste. Jag funderar på att skriva den men jag har inte riktigt bestämt mig. Många kramar till dig. ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s