Nej, nu får det vara nog…

Michelle18

Här har du lilltösen utan den så kallade c-pappen

Hej finaste….

Ja, jag vet inte vad jag ska säga,  det har varit så oändligt mycket annat som jag har gjort. Jag ville visa alla mina fotografier i album, så fina som möjligt för att du skulle få en trevlig upplevelse. Det har visat sig vara rena mardrömmen. Jag har hämtat hem det ena programet efter det andra, så kallade tillägg, widgets eller moduler om man vill, och det ena har varit sämre än det andra. Så nu ger jag upp, nu får det vara nog. Jag får helt enkelt redigera mina foton där jag brukar och sen använda det som redan finns och som jag vet fungerar. Det har tagit mängder med timmar som sen har visat sig vara helt i onödan. Jag blir så arg. Det enda jag tänker göra är att lägga upp viden som jag har filmat på Michelle och sen har jag en video med Hedda som också är rolig. Jag skriver när de är tillgängliga, för de måste jag lägga upp på min nya blogg då det inte går att lägga upp videos här på denna sidan. Det är en av anledningarna till att jag har startat den andra.

Tösen på fotografiet känner du igen vid detta laget. Michelle, vår kämpe. Hon väger idag 922 gram och nästa vägning kanske hon är över det magiska strecket 1 kilo. Nu har hon inte den så kallade C-pappen längre, utan vanlig grimma. Visserligen så får hon tillbaka C-pappen lite då och då, det tar några dagar till innan hon blir av med den på heltid. De har kunnat öka hennes mat och numera så sondmatas hon med spruta. Innan så hade hon matdropp. Det börjar väl även bli dags för värmesäng också, hon verkar till att kunna hålla temperaturen ganska bra själv nu och då är det dags att släppa kuvösen. Så hon gör en mängd olika framsteg. Hon dippar fortfarande ibland, men det blir längre mellan gångerna. När jag tänker efter så vilken resa det har varit, den är inte över ännu, men ändå. Jag är så stolt över den familjen. Både Anton och Stephanie också. De har inte haft det så enkelt, det har varit tufft för dem med, men sällan har de bråkat för den sakens skull. Det har inte varit jobbigt att passa dem, visst har det funnits gånger då jag mer än gärna skulle vilja vara barnbarnfri, men nu har det varit som det har och klart ställer vi upp när det behövs. Jag har dessutom kommit väldigt nära Anton. Jag menar att numera är det godnatt, jag älskar dig mormor. Innan så var han försiktig med att till exempel komma fram och kramas. Det är inte så märkligt då jag har legat mer på sjukhus än vad jag har varit hemma. Så nu är du uppdaterad vad det gäller Michelle, tror jag. Kommer jag  på något mer så kommer det i nästa inlägg.

Burgerking

Ja, som du ser så har vi gjort ett besök här också förra veckan…Alla barnen gillar det, medan vi vuxna är lite skeptiska. Jag tycker det finns annat som är godare, men vad gör man inte för sina barn..Vi älskar ju dem.Vi var en runda på stan också. Jag köpte faktiskt en klänning och en kofta till mig själv, kryss i taket, skulle jag vilja säga. Sen dagen efter gick jag och Kent själva en runda och då hittade jag en jacka och ett par byxor till Emil. Jackan får vi såklart lämna tillbaka, för den var för liten och den fanns inte i större storlekar, så typiskt när jag för en gångs skull hittar en tuff och snygg jacka. Så det får bli att fortsätta att leta vårjacka till honom. Jag kan säga att jag njöt oerhört varenda gång vi var i stan. Jag känner att jag uträttar något då.

Igår fyllde Emil 14 år och vi hade ett litet kalas. Jag bakade smörgåstårtor för det ville Emil ha…Jag kan säga att det är tråkigt att göra dem, speciellt dekorera dem. Tror någon att det är snabbmat så kan jag säga, det är det inte. Det tar en evighet, känns det som, innan de är klara. Sen måste jag hålla med om att det är riktigt gott att äta. Verkligen mumsigt. Det brukar inte bli långvarigt här hemma. Det äts till frukost, lunch och mellanmål…..hahaha, nej, riktigt så illa är det inte, men det brukar gå åt väldigt fort. Emil blev nöjd och glad över dagen i alla fall och även presenterna var han nöjd med. Min syster Louise kommer ikväll för att gratulera honom. Jag kan liksom inte förstå vad tiden tar vägen. När det var fredag så kändes det som att det hade varit fredag dagen innan. Helgen svepte bara förbi, det gick så fort. I lördags så delade vi på oss, som sagt så gick jag och Kent till staden och resterande gick till tivoliparken för lek och glass. Oturligt nog så skadade Emil sig och fick gå hem tidigare. Han fastnade tydligen med foten och vred den för att komma loss, tydligen vred han snett så foten svullnade upp rejält och han hade svårt för att stödja på den. Så vi har haft en haltande Emil här i helgen. Det var något bättre igår. Sedan på kvällen så tog Sandra och Paddy honom på bio. Det verkar som att Emil är nöjd med sin helg och det är alla tiders. Är han nöjd så är jag nöjd…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det var smörgåstårtorna och sötnosen Caspian…Han är för söt…han har lärt sig att när han skriker och vi skriker tillbaka så kan han fortsätta i evigheter. Som sagt så är han alltid glad och alltid hungrig. Han äter mer än sin storasyster…haha. Det är en himla tur att det är på det hållet och inte tvärtom, för det är inget roligt alls. Caroline var sådan när hon var liten. Fick vi i henne det lilla minsta så var vi glada, hon var hopplös. Sen Sandra var raka motsatsen. Hon åt verkligen allt.

Min egen hälsa då, tja, inte mår jag bra precis. Just idag och även igår så har jag varit genomförkyld och det är värdelöst. Jag avskyr att vara så täppt i näsan att jag inte kan andas, det är inte skoj. Så fort Alvedonen har slutat verka så kommer febern tillbaka. När det gäller det andra så har jag varit och tagit prover nu men inte fått något svar ännu, jag går som på nålar. Helst av vill jag glömma att det ens finns, men nu är det där och då får jag ta det när jag får reda på vad det är. Värsta mardrömmen är ändå att de inte hittar något, för jag vet att det är något. Då är det bättre att de hittar vad det är och att det är totalt ofarligt och att det går att medicinera så mitt hår kommer tillbaka. Visst är det skönt att ha tappat i vikt, men så länge jag inte vet varför, så kan jag inte njuta av det. Dock måste jag säga att det var skojigt för första gången på mängder av år att handla något nytt till mig själv. Jag har gått ner fyra storlekar. Det finns fortfarande många kilo att ta av, men det känns skönt att blivit av med det jag har.

Så fina du, nu tänker jag avsluta inlägget för idag. Det finns säker mer jag skulle kunna berätta om men jag kände att det var bättre att skriva ett inlägg än att fortsätta fundera över vad jag ska ha med i inlägget. Jag kommer nog lägga upp filmklippen idag men naturligtvis så skriver jag jag då, så att du kan titta på dem. Nedanför så är fotografierna på Michelle som jag skulle göra ett album av, men nu får det bli som det blir. Du kan ju se bilderna och njuta av dem ändå….Sköt nu om dig, så hörs vi snart igen. Jag sänder iväg mängder med kramar och även en och annan energiboll om du behöver det…<3 ❤ ❤

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det är mycket nu..

Smärta

Det behöver nog ingen närmare förklaring…

Hej, finaste…

Jag har inte en aning vad det är jag går igenom. Mina tankar är ibland så mörka att jag faktiskt blir rädd för mig själv. Drömmarna är likaså. Nu två nätter i rad så har jag drömt att Kent har supit sig så full att jag inte känner igen honom längre. Plötsligt så är våra barn små och jag skickar iväg dem, för jag vill inte att de ska se honom så. Han är aggressiv och väldigt otrevlig. Jag ber till och med om skilsmässa. Vi är hos en annan man, som jag inte känner igen alls. Mannen har en flickvän som jag pratar väldigt mycket med eftersom hon inte heller gillar drickandet. Helt plötsligt så ska de renovera ett rum, pissfulla. Naturligtvis så skadar sig den andra killen och jag tar en cykel och ska hämta hjälp. Ibland har jag ben och ibland inte. Drömmen är hur märklig som helst. Varför drömmer jag nu att Kent dricker så…Det gör mig så fruktansvärt illa. Han skulle aldrig göra så. Sen när jag vaknar så tar det väldigt lång tid innan jag kommer över det. Känslorna försvinner inte riktigt på hela dagen, utan de hänger kvar. Sorgsenheten, ledsamheten är enorm. Vad fan är det jag bär med mig? Kan det vara så äckligt att det är barndomen knackar på dörren. Jag vill verkligen inte veta. Att kroppen har lagt det åt sidan, har en förklaring och jag vill inte veta. Sen kan jag inte påstå att jag inte funderar över det ibland, det vore konstigt annars. Såklart undrar jag. Har jag blivit slagen? Nej, jag tror inte det. Jag tror mer att det handlar om ett barns syn på alkohol. För om jag frågar till exempel Emil om han tycker det är roligt när pappa dricker eller om jag skulle dricka? Svaret är direkt nej, det är inget roligt alls. När vi dricker så känner barnen inte igen personen som helt plötsligt blir totalt förändrad. Jag har sett det så många gånger. och jag kan säga att jag avskyr det också. En person som man tycker väldigt mycket om, kan skrämmas ganska så rejält när spriten ersätter vettet. Det är många gånger som jag har sagt att vissa personer kan inte hantera det och borde verkligen sluta dricka. Därför är jag en av de tråkiga personerna som tycker att Systembolaget är bra. Då kan vi inte köpa det dygnet runt, och förhoppningsvis så har några barn haft nytta av det. Jag lider så med barn som behöver gå igenom den skiten. Själv hade jag ingen vuxen att anförtro mig till. Jag försökte en gång med skolans kurator, men gick därifrån med mina bördor igen. Det var en enorm börda att bära. Jag vågade aldrig ta hem en kompis när det var helg, eller lov. Rädslan var för stor. Jag kunde ju inte ha en aning om de var fulla eller nyktra. För mina föräldrar fanns inget mellanting. Det var antingen eller. De slog upp vodkan i snapsglas, sen drack de det så. Efteråt tog de en klunk läsk. Det var inte så konstigt att de då blev aspackade. Jag hatade mina föräldrar när de hade druckit. Aldrig fick jag vara ifred om jag var hemma…Detta är vad jag kommer ihåg när minnet är tillbaka….Så det jag berättar om är minnen ifrån när jag var runt 16 år och då kunde jag hantera mina föräldrar på ett annat vis, men jag avskydde det såklart fortfarande. En gång när det hade varit för jävligt därhemma, jag kommer inte ihåg vad det var som hade hänt, men de försökte muta mig med ett par skor. Jag kan fortfarande se de framför mig, skinande och röda. Jag hatade dem. De var jättefina, men anledningen till att jag hade fått dem gjorde att jag avskydde dem…Det är svårt att förstå att någon medvetet kan skada sina barn. Fast jag tror ändå att det inte var meningen. Jag måste tro det, för att kunna förlåta. Det är egentligen inte ett medvetet val. Förmodligen är det inget varje människa som dricker funderar så mycket på. Barn tar skada när vuxna dricker, så är det bara. Det går inte att bortse ifrån och det finns inga undantag. Nu menar jag inte när man sitter tillsammans och dricker något glas vin till maten, drinkar i sällskap, öl till det grillade köttet, utan jag menar när konsekvenserna blir för höga. Så pass höga att de skapar ångest dagen efter. För jag har fått lära mig att det inte spelar någon roll hur mycket man dricker, utan det är vilka konsekvenser det blir av drickandet. Så, se dig omkring. Du kommer säkert känna igen någon i det. Till exempel, någon som alltid står ut på en bjudning, dansar på bordet, blir aggressiv, ja det finns mängder med saker, det är ju klart olika från person till person. Det är också ett problem om man ständigt hittar på saker att fira för att dricka. Börjar man skydda sitt drickande är man ute på riktigt farliga vägar. Sen när man börjar ljuga eller gömma sprit då är man där. Det är inte det enklaste att försöka bli frisk sen. Det man har gjort, även om man inte vill, är att skaffat sig en vän. När man är inne i skiten så är spriten en bästa vän. När det sen tas ifrån en, så sörjer man. Man går igenom sorgens alla stadier. Vet du vilka de är? Den första fasen är chock, när något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra. Andra fasen är reaktionsfasen, nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan ”Varför?” upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till ”vardags” och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande – man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression – återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse – en typ av bortträngning – ”det här har inte hänt”.

Projicering – någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor – separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Tredje fasen är bearbetningsfasen och där accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.

Sista och fjärde fasen är nyorienteringen. Där klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Dessa faserna går man igenom när man ska leva som nykter och det är jobbigt. Själv kände jag inte igen mig själv. Det var precis som jag stod utanför och såg på mig själv.

Nej, nu ska jag släppa det ämnet och gå vidare…

Morgonmys

Här är min dag i stort sett. Jag bytte omslagsbild på Facebook idag och det blev mitt liv i bilder, väldigt kort då. Men jag är nöjd i alla fall…

Var du inne och kikade på den gamla bloggen? Hit ska du gå om du vill dit Välkommen till mitt hjärta.

Vill du bli medlem i gruppen Dela skaparglädjen så är det hit du ska Dela Skaparglädjen

Vill du ta dig en titt på bloggen som är under konstruktion, ja då ska du hit Kampen för livet (nya)

Idag så känns det som jag skulle kunna sitta här evigheter och skriva. Det är då jag egentligen skulle skriva på min bok, fast nu har jag ju folk här, så då måste jag avsluta. Så nu tänkte jag inte skriva mer i detta inlägget. Jag får umgås med familjen lite nu. Jag sänder iväg massa kramar till dig som har tittat in och energibollarna känner du till vid detta laget. Du vet säkert också hur du ska använda dem. Sköt nu om dig denna underbara lördag. Du och jag hörs imorgon igen…<3 ❤ ❤

 

 

 

Trött, trött och trött…

wp-1455912699369.jpeg

Jocke, Alice och Stephanie i en fåtölj..Lite trångt kanske

Jaha, säger jag igen, då var det fredag. Veckan har i vanlig ordning bara flugit iväg. Vart vet jag banne mig inte, men fort har det gått. Jag tittar i bakspegeln och funderar, vad har jag egentligen gjort i veckan? Ingenting är svaret, absolut ingenting. Jag blir så trött på mig själv ibland. Varför har jag låtit en hel vecka smita förbi utan att göra något vettigt. Alltså, jag vet inte vad det är med mig längre. Jag har ingen lust till någonting, inte ens att handarbeta. Jag måste göra vissa saker klara men jag finner ingen glädje i det alls. Jag som brukar bli glad varje gång jag rör en virknål eller sticka. Jag har inte ens vågat röra pärlorna eftersom jag vet hur beroende jag blir. När jag väl har börjat, så kan jag liksom inte sluta. Fast nu tror jag inte det skulle vara några problem alls, för jag vill ändå inte. Det är kanske så att jag är orolig över mitt tillstånd, men jag tycker ändå inte att jag känner det så. I så fall är jag orolig utan att veta om det själv och det skulle ju vara märkligt. Nej, inte en aning har jag. Jag städar och hjälper till med det jag kan, sen sitter jag mest framför datorn eller eventuellt TV:n. Men jag känner ingen glädje. Jag brukar vara ganska glad och positiv, men nu får jag verkligen anstränga mig för att vara glad och trevlig. Jag vet om att jag fräser mer åt alla också, det är ett klart varningstecken. Men jag vet inte vad varningen gäller…Är det inte konstigt?

Säkert har en del hunnit ifatt mig och det är jobbigt. Jag har många tankar och känslor som inte är bra, det vet jag. Det är ändå inte likt mig att bara lägga ner, liksom. Alltid har jag hittat något litet glädjeämne som kan göra mig lycklig. Nu har jag inga glädjeämnen heller. Jag kan sitta och fundera över varför jag känner mig så konstig och kanske jag bör gå och lägga mig och vila. Sova är inte heller skojigt. Drömmarna är så konstiga och läskiga. Är jag kanske deprimerad? Borde jag inte veta det? Vad tror du?

Jag tänker inte bli så långrandig ikväll, för jag är trött…det sa jag nog innan. Vi har gäster ikväll, Jocke, Linnea och Alice. De ska nanna över här och sen har jag barnbarnen också här, Anton och Stephanie då. Kent hade gjort en så god räkröra till oss som vi la på rostat kondisbröd. Det var så underbart gott, en evighet sedan jag käkade räkor. Det smakar ännu bättre då. Medan jag satt och njöt av delikatessen så började jag fundera över om min blogg som är ännu äldre än denna fanns kvar. Såklart att den gjorde. Jag loggade in och där var den. Alla mina inlägg som jag gjorde på sjukhuset innan jag blev amputerad. Varenda liten känsla och tanke har jag präntat ner. Där fanns också mina noveller som jag skrev för att fördriva tiden. Det är någon av dem som jag var med och tävlade med, så där finns recensioner ifrån andra läsare också. Plus att där finns med en del material från boken Slaget om Fibbla, för det vär då när jag började på boken. Jag påbörjade faktiskt den innan jag blev inlagd. Min tå började att dö och det har jag skrivit allt om och till sist gick det inte att vara hemma utan att jag fick uppsöka vård såklart. Det dröjde ju ganska länge innan beslutet blev taget, att det var dags att amputera. När jag var där inne och kikade så kändes det som att komma hem. Det är väl märkligt med internet, att du kan känna dig hemma på en sida. Det är ju bara bilder och text. Men saken är den att texten är skriven i en stund där jag kanske var ledsen, glad, sorgsen..det är liksom jag. Det kändes bra…Så nu tänker jag dela med mig av den till dig också, om du vill förstås. Här är länken Välkommen till mitt hjärta. Kika rundor och vill du kommentera något så gör det, men det hade varit bra om du hade kommenterat detta inlägget här, för jag vet inte om jag kommer vara så mycket mer på Fibbla. Jag har skrivit en helt ny text där och lagt till en bild av mig, så att du vet att det är min blogg och att du har kommit rätt.

Det är inte så mycket bilder idag och anledningen är att jag har inte fotograferat så mycket dessa dagarna, om igen, jag vet inte varför. Det är bara så. Du får nöja dig med text idag.

I morgon så kommer Caroline, Cornelia, Caspian hit på mellomys, och så ska de vara mormorvakt, för att Kent ska ut med vänner och umgås. De är lite rädda för att jag inte ska klara mig själv. Jag hade gjort det, men nu har jag inte sett Cornelia på evigheter så därför gör det ingenting att de är här och håller mig sällskap. Det kan också kännas lite tryggt eftersom jag har båda barnbarnen kvar här då också. De kommer tillbringa helgen här så att Sandra och Paddy kan vara tillsammans på sjukhuset med Michelle. Idag vägde den lilla donnan 870 gram, så hon tar sig. Den lilla kämpen. Hon ska börja få vätskedrivande varje dag nu så att förhoppningsvis ska vätskan i hennes lilla kropp försvinna. För så fort de ska bara byta blöja, så dippar hon och det kan vara det som är problemet. Inget är lätt och enkelt när man är så liten, såklart. Det känns ändå bra att hon väger dubbelt så mycket nu som när hon föddes. Nu är hon ju stabilare också än vad hon var innan. Jag trodde inte heller att det skulle gå helt smärtfritt, det hade varit lustigt. Några bakslag, hade vi nog räknat med. Hon är mormors lilla kämpartös…

Nu finaste du så orkar jag banne mig inte skriva mer…trött..men det visste du ju sen innan. Kramar fyllda med kärlek och vänskap, sänder jag din väg. Energibollarna likaså. Jag hoppas återkomma med friska nya tag i morgon och även fler foton. Så länge får du roa dig med att läsa min äldsta blogg…haha. Sköt nu om dig och tack för att du har funnits vid min sida här idag…Vi, du och jag, hörs imorgon igen. ❤ ❤ ❤