Nu är det dags….

bänk

Hej, finaste du…

Denna bilden gjorde jag idag och mitt svar är väldigt enkelt. Jag skulle välja att prata med pappa. Alla gånger…vi fick aldrig ett avslut. Plötsligt så var han bara borta. Joakim var inte mer än någon månad gammal när han gick bort. Jag var 23 år då. Jag trodde inte att jag själv skulle överleva. Det gjorde så ont. Vi hade varit där dagen innan och han var så glad över huset de nu hyrde. De renoverade det och han stormtrivdes. Dagen efter när den värsta chocken släppt över att det var pappa och inte mamma som var sjuk, ringde jag sjukhuset och jag fick prata med läkaren. Redan då förstod jag att det var allvarligt för annars hade jag inte fått läkaren i luren. Hon bad mig att sätta mig ner…sen sa hon att han låg i respirator, de visste inte om det var en hjärnblödning eller en stroke, men att han förmodligen var hjärndöd..Kan du tänka dig, från den ena dagen till den andra, plötsligt borta. Chocken var enorm. Jag fick Kent att köra mig så fort det gick och sedan fick svärmor hjälpa till lite. Vi fick beskedet att han var hjärndöd och frågan ifall vi ville donera. Vi var inte riktigt snälla, kan jag känna i efterhand, för vi lät mamma ta det beslutet helt själv. Vi hade inte en aning och fakta var att mamma och pappa hade aldrig pratat om det heller. Mamma resonerade som så att pappa älskade att hjälpa alla och att hans vilja skulle nog ha varit att donera. Jag tycker att det beslutet var rätt. Sen fick vi ta avsked av honom medan han var varm, sedan togs han in till operation. Denna tiden på sjukhuset är väldigt suddig. Gråt, skrik och jämrande är tydliga minnen härifrån. Det starkaste minnet är när mamma slänger sig över pappa och skriker, så fruktansvärt. Mitt hjärta höll på att brista. Efter den korta tiden på sjukhuset så fick jag och min bror sova över hos mamma de första dagarna, Hon fixade ingenting, sorgen var för stor. De hade varit gifta i 32 år när han gick bort. Det är lång tid och jag kan inte föreställa mig hur det kändes. Min egen sorg över att mista pappa påverkade mig så djupt att jag kunde inte amma längre. Så om jag bara kunde få en pratstund till med honom så hade det varit så mycket att berätta. Det är synd att den bänken inte finns på riktigt.

Anton

 

Ja, som ni ser till höger så är Anton hos oss igen. Jaja, vi fick vara barnbarn fria i en dag och det är inte fy skam. Han vill inte vara i Lund. Jag förstår att det är jobbigt för de små. Där finns mycket att leka med men känslorna kan kanske bli för mycket ibland. Det är nog inte helt enkelt att greppa denna situationen när man är i hans ålder. Plötsligt så gråter mamma och han undrar varför. Även om de säger varför, så funderar han säkert på hur han kan göra för att det ska bli bättre. Ja, det är ingen lätt sits att vara i. Jag kommer ihåg hur jobbigt jag upplevde det. Jag fick träffa ungarna på helgerna eftersom Kent jobbade och de gick i skolan. Visst har han gjort ett fint foto? Han fick vara med mig när jag la till och grejade med fotot. Nu har vi sagt att han får stanna så länge han själv vill, så får vi väl se hur länge det blir.

Jag kan inte få tummarna loss idag, jag har bara lilla toa och vårt sovrum kvar. Sen får Kent ta golven och fönsterna för det är överkurs för min del. Vi har bestämt att det snart är dags att gå ut och röra på sig, fast det är så tråkigt väder. Frisk luft har inte dödat någon ännu.

En uppdatering ifrån Lund. Idag väger Michelle 614 gram, så nu har vi passerat 600 strecket. Hon har någon infektion men de vet inte riktigt vad ännu, men nu har hon två olika sorters antibiotika i alla fall. Det är positivt att hon går upp i vikt. Hon skrämdes riktigt ordentligt igår….det är tur att vi lever i denna tiden för hade det varit för några år sedan, ganska många år sedan så hade hon förmodligen inte fixat det. Jag kan bara säga att de är fantastiska i Lund. Som Sandra sa, så får hon veta precis allt, både negativt och positivt och det är bra. Men nu är hon stabil igen åtminstone.

Nej minsann, det får bli ett lite kortare inlägg just nu. Vi måste väl bege oss ut i det tradiga vädret. Kram på dig så länge, vi hörs sen igen. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s