I mörkret….

 

jag förr
Något rund
jag idag
Lite smalare nu

 

 

 

 

 

 

 

Hej, du finaste…

Det är mörkt och jag sitter i min rullstol, tittar ut genom det mörka fönstret. Vinden viner runt knuten och gör ett tjutande ljud, regnet smattrar på rutan, ljudet är nästan sövande. Jag tittar ut men är så långt bort i mina egna tankar att det som finns på andra sidan av rutan blir osynligt. Det känns vemodigt och mina tankar flyger fritt. Hur kan jag ha missat så mycket? Tiden är numera min fiende. Alla år som har passerat, det har gått så fort. Jag borde ha presterat mer, borde tagit hand om tiden mer och passat på att njuta av vad livet har att erbjuda. Istället sitter jag här i rullstolen. Det finns mängder med saker som jag inte kan göra mer, allt det enkla som jag tog för givet. Att acceptera en så stor förändring har tagit energi som skulle behövts till annat. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle bli så livsomvändande att sitta i rullstol.

Ännu kommer dagarna tätt då jag förbannar, mitt i mina ögon sett, enkla liv. Vardag eller helg, det spelar ingen roll. Jag sitter fast här. Be om hjälp är svårt, det tar emot. Enkla moment som vilken som helst klarar av, men inte jag.

Annorlunda? Visst, jag är inte som andra, även jag är unik. Dock upplever jag mig själv inte som unik på ett bra sätt. Ibland känner jag mig som en belastning. Frustrationen över att inte ens klara de mest simpla momenten är väldigt stor. Aldrig att jag kommer vänja mig vid det. Det är inget jag kan se nu i alla fall. Varför prioriterade jag inte annorlunda, som nu? Där det viktiga här i livet blev vinnaren.Det hade nog förändrat en del. Men ödet ville annorlunda och detta var min lott. Förmodligen hade livet sett ut precis som nu. Den finns en anledning till allt som sker. Mitt öde var med all säkerhet redan skrivet när jag var född. Ingenting jag  för idag kan förändra det förflutna, det är passé, över och förbi. Jag har fortfarande möjligheten att förändra nuet. Även min framtid kan i liten mån förändras. Viktigast är min inställning till livet. Att förbli positiv och se varje förändring som en möjlighet  är en av pusselbitarna för en lycklig framtid. Att ta vara på varje förändring och göra om den till den ny del av livet. Framtiden skrämmer mig, om jag ska vara ärlig. Att inte kunna se över krönet, att inte ens få en skymt av vad som väntar är en hisnande känsla. Dock är det dubbelt för vem vill egentligen veta vad som ska hända? Framtiden kan bära med sig mycket, och allt behöver inte vara lyckorus. När livet drabbar en med massiv kraft gäller det att stå stadigt. När den värsta stormen har blåst förbi, så har det med all säkerhet blivit en del skavanker, sårade egon, tårdränkta kinder, leenden och skratt. Kvar står man med nya erfarenheter, mer kunskap, nya insikter, kanske andra värderingar och eventuellt andra prioriteringar, och allt det beror på olika förändringar som har accepterat. Så förändringar som sker, negativa eller positiva, för med sig erfarenheter om livet.

Jag har nu rullat bort från fönstret. Ljuset har sakta gjort sitt inträde. Jag kan inte låta bli att fundera över vad denna dagen ska föra med sig.

Emil kom upp i tid och frukosten jag serverade är uppäten. Nu är han mätt, klädd och på ett strålande humör. Det känns bra.

Anton sitter tålmodigt, väntar och räknar minuterna till Emil ska gå till skolan, för då har han blivit lovad datorn. Kent har fått sovmorgon, det enda jag har behövt hjälp med är Emils mediciner, ta ner kakaon och sockret. Emil ville hemgjord, varm och vispad chokladmjölk. Jag är av samma åsikt, att det är  mycket godare än vanlig o`boy. I samma stund som drycken når munnen, kommer minnen från det förflutna. Inga olyckliga minnen, utan lycka. Jag ser mig själv sittandes i snön. Framdukat framför mig står en termos som är fylld med chokladmjölk. Det finns även en burk och i den hittar jag mackor med ost. Jag tar en smörgås, viker ihop den så att den ska passa i muggen, där jag har slagit upp chokladmjölk. Sen doppar jag den i den rykande, heta och goda drycken. Genast sprids värmen i kroppen och jag känner fullständig lycka. Platsen är Åke backe. Där tillbringade jag, tillsammans med vänner, många timmar under vintern. Extra mysigt blev det då när mamma skickade med fika. Sedan när jag blev vuxen och våra barn var små, fanns det inte en chans att de skulle äta frukost utan dricka hemmagjord chokladmjölk. De minns det fortfarande och kan bli lite barnsliga och vilja ha det när de ser Emil få det. Det är väl så det är, jag kan fortfarande känna smaken av viss mat mamma gjorde när jag bodde hemma. Så där finns minnesfragment. Jag kan också komma på mig själv att tänka, jag måste ringa mamma och fråga om receptet på….sen kommer jag på att hon inte är i livet längre. Hon är ju en ängel nu.

mamma

Hon är saknad. Jag trodde som sagt att jag hade sörjt klart, men så var inte fallet.

Eftersom jag skrev bloggen i morse och hade glömt trycka på publish, så är det nu eftermiddag. Emil är hemkommen ifrån skolan. Anton har verkligen utnyttjat tiden att använda datorn. Paddy var här en runda och sa hej. Uppdatering angående lilla tösen….hon har fel på sin ena hjärtklaff och därmed har hon samlat vätska i lungorna. Nu ska det medicineras och jag hoppas att hon slipper opereras. Skulle det bli operation så tar vi det då.

Lite nytt angående mig själv. Jag tror att jag har nämnt något om det innan, jag berättar igen, jag tappar hår. Från början så tänkte jag att det kanske var slitet, sen klippte jag mig, men det hjälpte inte. Idag fick jag en idé, om jag kunde ta ögonbrynen lika lätt så måste det vara galet. Sagt och gjort, jag rullade in på toa och jadå, det var inga problem att dra av dem. Därmed så tog jag pincetten och plockade mina ögonbryn, utan någon smärta. Väldigt skönt men lika mycket oroväckande. Så nu har jag viktnedgången plus att jag med andra ord har rikligt håravfall. Något säger mig att det är inte som det ska vara. Därför måste jag imorgon söka läkarvård. Ja, jag säger då det. Så fort det ordnar sig i ena ändan, så drar någon i mattkanten i andra ändan. Är jag orolig? Ja, det är jag. Jag är rädd….

Nu, fina du, så vet du vad jag ska säga…just det, jag tänker avsluta detta inlägget här. ber om ursäkt för att det är lite rörigt, men jag ville inte radera det jag skrev tidigt i morse, det var viktiga känslor som jag kände just då. Vi hörs alla gånger alldeles strax igen, tills dess så vill jag att du tar hand om dig själv, skäm bort dig själv. Få någon annan att le. Jag sänder ut kramar till dig, och om du har gjort av med energi i onödan och ändå vill orka hela dagen, så räddar jag dig med mina energibollar. Behöver inte du den så finns det kanske någon annan som vill ha en. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s