Förändringar….

caspian
Mormors prins
Grötmun
Mormors fina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hallå, du fina…

Börjar med ett par foto på Caspian, nyfödd och nu…Vilken skillnad det är. Tiden springer verkligen iväg och det går alldeles för fort. För mig som inte ens vågar tänka på framtiden är det fyllt med ångest…Det är inget att göra något åt, det är bara att acceptera. Du ska veta att jag just nu avskyr jag ordet acceptera. För det är så mycket jag måste acceptera, tänk om jag inte vill det då. Det är inte allt som är lika lätt att acceptera.

Idag mår jag inget vidare psykiskt, egentligen vet jag inte varför. Jag känner mig håglös, det är en mängd samtal som jag verkligen behöver göra men jag får inte tummarna loss. Allt känns så hopplöst, på något sätt. Ingen lycka i närheten, finner jag. Ber en stilla bön att det är enbart idag och att detta nu inte är början på en period. För det avskyr jag mer än ordet acceptera. Varför ska det vara så förbaskat svårt tt komma loss och göra någonting? Tar jag och plockar lite till så är det ju klart sen, men nej, då ska jag allra helst dra ut på det i ett par dagar. Det skojiga med det är att efter någon dag så kan jag ju börja om igen. Lustigt va? Nej, verkligen inte. Vad fasiken är det med mig som inte bara kan rycka upp mig lite grann och faktiskt börja. För har jag bara börjat så brukar lusten komma efter en stund och jag tycker det är roligt igen. Jag har sådan självinsikt. Det hade varit mycket bättre om jag faktiskt kunde lura mig själv. Men, nej då, för då måste jag vara så förbaskat prydlig och ordentlig, ärlighet varar längst. Jag har lust att säga till mig själv, skit ner dig, alltså. Sluta vara så skenhelig, det hjälper ingen och framförallt inte mig själv. Lite mer jävlar anamma är att önska. Ibland skulle det vara bra. Rätt så ofta påminner jag mig själv med att det bästa sättet att göra sig själv illa är att tvinga sig själv till saker jag inte vill. Jag kan tvinga min kropp att städa, fast hela kroppen skriker nej. Det gör ont, men jag får gjort det som behövs. Efteråt mår jag piss, men det hör inte till saken. Idag går inte ens det, jag orkar inte tvinga mig själv, jag orkar inte helt enkelt. Denna dagen är verkligen skit och jag har satt mig på mig själv, inte illa va?

 

Så var det reklam…

GI-boxen – färdiglagad smalmat direkt till dörren!
Deras mat är framtagen och anpassad för att underlätta för dig som vill äta enligt GI-metoden. Deras program är enkelt, praktiskt och snabbt. De erbjuder dig tio goda måltider, fulla av nyttigheter och smak, som kan hjälpa dig att hålla en näringsmässigt balanserad kost och göra vardagen lite enklare. Så länge du vill prenumerera på GI-boxen får du varannan vecka 20 färdiglagade luncher och middagar som är både goda och som följer livsmedelsverkets näringsrekommendationer för en god hälsa. Och bäst av allt: De kommer hem till dig med maten!

Klicka på bilden, så får du veta mer….

Slut på reklam…

Sandra ringde idag och berättade att Michelle väger nu 640 gram och är mycket piggare. Hennes sänka har sjunkit ifrån 7 till 2, så hon svarar bra på antibiotikan. Hon är verkligen en kämpe. Jag blir glad över att höra de dagliga uppdateringarna och det känns väldigt viktigt. Jag längtar så mycket tills jag får se henne på riktig och inte enbart på fotografi. Anton är fortfarande kvar hos oss. Igår kväll så frågade jag honom om han ville åka tillbaka till Lund. Svaret var, jag saknar mamma och pappa, men jag vill vara kvar här. Samma svar fick jag i eftermiddags. En sak är given i alla fall och det är att Anton trivs hos oss. Vi har sagt att han får stanna så länge han vill och det får han. Det är inte så att han är svinjobbig på något sätt alls. Här hemma beter han sig som en ängel. Bråkar ingenting. Förutom igår, då Emil och han blev osams över vem som skulle duka! Det är precis som den reklamen där de kivar om vem som ska diska…Ja, det var lite roligt. Bråka om vem som ska duka. Vi fick medla och sen hjälptes de åt. Emil ville nog egentligen bara vika servetterna, för dagen innan talade jag om för honom hur glad jag blir när han vill hjälpa till och berömde dukningen mycket. Så han ville förmodligen göra mig glad. Det gillar jag.

Emil är hemma från skolan, men han var bara hemma och vände, han gick vidare till en kompis. Jocke och Linnéa var här en kvick runda och drack lite kaffe. Jag har fått frågan idag, vad det är med mig? Det är en bra fråga, jag kan inte sätta fingret på vad det är som spökar. Anledningen kan vara att jag håller på att minska mina smärtstillande för att så småningom bli fri från dem helt och hållet. Det är svårt att veta om det kommer att fungera. Tiden får visa vilket. Såklart känner min kropp av att där fattas medicin, men det är inte första dagen utan tredje. Jag har för tillfället ingen aning alls. Vad jag vet är att idag är mitt mående under all kritik. Att må så här blir så jobbigt, jag avskyr verkligen det. Inget som kan pigga upp mig heller. Bara det inte stannar utan försvinner senast till imorgon, så får jag stå ut och familjen får stå ut med mig.

Kent har nu lyckats få Emils rum helt klart och det är så skönt. För någon dag sedan så kunde jag inte ens se golvet i det rummet och det var därför jag ryckte in. Jag tar hjälp av ”tant Eva”, det är en grip, och med hjälp av henne så kan jag plocka upp sakerna ifrån golvet. Det enda som stör mig riktigt mycket är att jag är så klumpig med rullstolen. Var jag än kör så fastnar jag. Emils rum är hopplöst. Där är för mycket möbler helt enkelt. Resten av lägenheten är ganska öppen och det är bra när jag sitter i rullstol.

Jag kanske ska nämna vad jag har förändrat. Jag har skrivit om sidan Vem är Mia? och sedan har jag lagt ut många fotografier på första sidan där det innan visades enbart några bilder. Kika gärna…

Nej, finaste…jag har inte mer att säga för tillfället. Jag ska rulla iväg och dra något gammalt över mig….Nej, jag ska gå och lägga mig. Kramar skickar jag till dig, energibollarna kommer efter. Vi hörs snart igen…

❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

2 reaktioner på ”Förändringar….

  1. Kan säkert vara så att det är spänningar som släpper efter en lång tid av att vara oviss och oroad. Känner igen det att när jag varit orolig, nervös över något en längre tid så känns det otroligt obehagligt när den känslan släpper.man skulle ju tro att det skulle kännas bra men det är biverkningarna av tiden man var på helspänn som yttrar sig på det viset plus att det nog också är så att årstiden spär på det än mer. Att andra säger ”-Det går över, var inte orolig” hjälper ju föga. Tiden får ha sin gång, tyvärr när man vill må bra så fort som möjligt. Hoppas du snart kommer över det och kan börja tänka på det roliga! 🙂

    Liked by 1 person

    1. Hej, John. Du har rätt i mångt och mycket. Att vara orolig, ledsen en lång tid sätter alltid spår. Jag har varit sjuk så länge så jag kommer inte ihåg hur det var och kändes att vara frisk. Ibland blir det övermäktigt bara. Det vore märkligt annars. Att acceptera att plötsligt sitta i rullstol är svårare än vad jag trodde. Det har blivit så att jag delar upp det i bitar, att acceptera. Tack för din kommentar, det är alltid roligt när någon skriver någon rad. Jag har sett dina fantastiska fotografier. Du är duktig. Ha det så bra ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s