Att omfamna livet..

Sommarbild

Sommar sommar sommar…..

Att omfamna livet och ta vara på varje stund är inte så lätt. Vi lever just nu i en orolig tid och har svårt för att ta till oss allt otäckt som händer. Likgiltighet är lika med livsfara. Vi får aldrig se på det som händer omkring oss utan att bry
oss om. Medmänsklighet är så viktig. Ta dig en titt runt omkring dig. Det finns mängder med saker som är helt underbara, jag lovar. För varje underbar sak som du
hittar, bygger du upp din styrka. Den styrkan behövs om inte för din skull, så för andras skull. Vi har många olika åsikter som jag har nämnt innan. Jag tror precis som många andra att media påverkar våra åsikter mycket och det kan aldrig leda till något gott om vi inte kan stå för våra egna värderingar. Som att vissa medier spär på den rädslan vi redan har och gör den större. Rasismen till exempel. Hur många vet
fakta? Det är oftast så att andra ”hänger på” någon som har sin åsikt klar för sig, men kanske inte har alla fakta. Det ser jag som en stor och farlig väg att vandra. Vet du att Hitler gjorde en mängd filmer som visades inför filmerna på biograferna. Där jämförde han judar med råttor, till slut hade de sett den så många gånger att de blev likgiltiga inför den. Naturligtvis fanns det annan propaganda också. Men de vandrade in på likgiltighetens väg och det skulle vara fruktansvärt om vi också var på väg dit. Det kan ju liknas med förr i tidens ”mobbar”, där någon var uppviglare och andra var följare. Vi måste ta reda på fakta innan vi börjar följa. Våga stå upp för sin åsikt är jätteviktigt, men det måste vara din egen åsikt och inte någon annans.

Jaha, vad är det som händer idag då? Jo, det är fredag…tjohoo…Lät jag övertygande, ungefär så. Precis, visst är det fredag men för min del så känns det som vilken dag som helst. Jag har sovit urdåligt, som vanligt. Drömmarna vill verkligen inte låta mig vara ifred.

Vi hade en stuga, dit vi åkte efter jobbet. Mamma och pappa var där och mamma hade precis blivit utskriven ifrån sjukhuset. Jag hade köpt nya gardiner till köket och var mäkta stolt över det. Jag längtade verkligen tills vi var där. Innan vi kom så hade far kört iväg en mängd personer som suttit och festat där hela dagen. Alla var alkoholister. Vi hade Caroline också med oss och en baby som var hennes. Innan under dagen så hade den babyn ramlat ner för trapporna och brutit armen. Jag var där när det hände, otäckt som bara den. Babyn föll och blev alldeles tyst, jag trodde den var död. Jag fick ringa 112. Plötsligt så är vi då i stugan. Där finns mina syskon också. Linnea och Jocke är också där. Linnea har bråkat med någon som jag faktiskt inte vet vem det är, men Robban, min bror, tog henne i kragen och drog henne längs golvet, för hon gick på mig. Han satte henne abrupt på en stol och sedan var hon tyst. Jag vet som sagt inte vem det var. Då byter vi scen till att stå på taket. Linnea står där uppe och babyn har smitit, precis som att det vore en katt, och hon försöker få tag på den, samtidigt som hon skriker på hjälp. Jocke far upp på taket men de hinner inte fånga upp babyn utan den faller ner. Den landar på huvudet i gräset och vi konstaterar att det var nog inte så farligt. Caroline kommer, plockar upp babyn, den skriker och vi pustar ut. Nu byter vi scen igen, till att vara inne i stugan och mamma är nu stupfull och ska visa mig runt. Det är en riktigt stor stuga. När vi kommer upp på ovanvåningen så finns det ett takfönster och därute väntar två män. När vi öppnar fönstret så frågar de om vi har haft nytta av deras pengar, för de hade tagit sina sista pengar istället för att köpa sprit så hade de satt in det till mig och Kent. Jag tackade allra ödmjukast. Nu är jag tillbaka på sjukhuset, de tror inte på mig, att mina kärl är dåliga, så jag får inga proteser. Jag har så ont, så ont. På sängkanten sitter det en demon som har gula, genomträngande, iskalla och väldigt, väldigt läskiga ögon. Demonen stirrar på mig och jag känner att kylan sprids i min kropp. Det finns inget jag kan göra, jag har fryst fast av rädsla. Sakta gör jag mig beredd på att det kommer bli smärtsamt. Demonen hånskrattar, det ekar i salen och jag tappar luften. Sakta sträcker sig två, knotiga, skrynkliga armar mot mig. Jag försöker skrika men det kommer inget ljud. Han tar tag i min ena arm och handen är alldeles iskall. Rädslan jag känner går inte att beskriva, allt blir mörkt. Jag har svimmat. När jag vaknar upp så har jag inga ben, jag vet inte var jag är någonstans. Det är kallt och jag kallar på Kent. Inget svar. Där finns ingen rullstol så jag kan inte ta mig upp. Det känns som det brinner i mina ben. Blodet rinner sakta ur stumparna och nu går det upp för mig

Evil

Ungefär sådana här ögon…usch

att jag ska dö. Eftersom blodet nästan droppar fram så förstår jag att det mesta av blodet redan har runnit ut. Jag känner en enorm sorg, är det så här mitt liv ska sluta. Utan att någon av min familj finns med? Vem är demonen? Jag gråter tyst, känner tårarna rinna ner för kinderna. De bildar små pölar på kudden.  Jag vill inte, jag vill inte…

 

Här vaknar jag och mina kinder är våta. Jag har gråtit på riktigt. Jag kan inte låta bli att undra vem demonen var? Varför ville den göra mig illa? Det sägs att drömmarna står för något viktigt. Är det min rädsla för döden? Varför har mor och far börjat dyka upp i mina drömmar? Farmor är också med, varje natt, hon och jag bråkar alltid och på något vis så får hon hela Kents familj över på sin sida. Det gör mig väldigt ledsen och ensam i drömmen. Jag har då ingen som hjälper mig, helt utlämnad. Är det konstigt att jag sover dåligt? Varför drömmer jag så mycket, det är så obehagligt.

Sandra ringde för en stund sedan och uppdaterade mig angående lilla tösen. Hon väger 640 gram, för hon fick vätskedrivande igår och det fick hon såklart för att det fanns vätska i lungorna. Sen var hennes tarmar väldigt svullna av gas och det hade de också avhjälpt, då tarmarna också tryckte uppåt. Igår fick hon mycket syrgas, 90%, och idag hade de kunnat sänka den mycket. De hade också försökt göra ett ultraljud på hennes hjärta, men det fungerade inte så bra eftersom hon skakar. Anledningen till att hon skakar är hennes respirator. Hon är duktig, vår lilla prinsessa. Jag längtar något så fruktansvärt till första gången jag ska få se henne. Tösen min ❤ ❤ ❤

Anton

Ett tag sedan

Den här lilla killen till vänster är på rymmen. Han har rymt hem till moster. Skämt åsido…han ville dit och sova igår. Så då blev vi barnbarn fria. Meningen var att han skulle hem till oss idag igen, men såklart ville han stanna en natt till hos Caroline för hon hämtar Cornelia idag. Det är såklart att det är roligt att leka med henne. Jag får väl stå ut med det…Det bästa med detta är att jag förmodligen får träffa Cornelia imorgon när hon ska lämna Anton…

Vår Emil är sjuk, han är duktigt förkyld, hosta och har ont i halsen. Han skulle sätta sig vid datorn nu och spela ett spel på Steam. Då hade han glömt lösenordet och det fungerade inte att hämta en återställningskod, så jag har precis handskats med en mycket arg Emil…Jag fullkomligt avskyr de utbrotten som han får…det är så jobbigt. Det slutade med att jag rullade in och satte mig vid hans dator och såklart löste jag det…Haha..

Nu ska jag släppa dig fri. Du slipper läsa mer text ifrån mig på ett tag. Inte så länge men kanske tills imorgon. Jag ska försöka hjälpa till att städa så vi blir klara någon jäkla gång. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske Hello Kitty. Jag får se. Kramar i massor flyger din väg, energibollarna har jag också kastat, för jag kan inte sparka. Sköt nu om dig och njut av både fredag och livet. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

4 thoughts on “Att omfamna livet..

  1. Hej Mia! Jag vill önska dig en trevlig helg! Just nu väntar jag på att min man skall komma hem då han är på ishockey och sen blir det TV:e tittande i kväll skall se på Melodiefestivalen och se om det är något bra idag.
    Usch här har jag haft en så jobbig vecka med mycket värk i mina armar och händer som kom efter att jag arbetat endast 2 timmar på kyrkornas secondhandaffären. Usch vad man blir trött på denna värk men är nu äntligen lite bättre.
    Just nu har jag börjat måla i en målarbok för vuxna som visst är så populärt nu och har skrivit om i tidningarna då det skall vara bra och avkopplande och det håller jag verkligen med om.
    Ha det nu så bra du kan trots din sjukdom!
    Kram från Bittan

    Gilla

    • Tack så mycket. ..jag längtar till sommaren. Jag har också sett de målarböckerna och varit inne på att köpa men sen har jag tänkt efter en gång till. Jag har tillräckligt att göra för tillfället. Men jag kan tänka mig att det är roligt. Kram

      Gilla

    • Hej, fina Bittan…jag såg inte ditt mejl förrän igår. Jag har en annan mobil som inte talar om när jag har fått ett mejl, och då glömmer jag bort att kolla det. Tack så jättemycket för din hälsning alla hjärtans dag. Jag skäms för att jag inte har svarat dig. Hoppas att allt är bra med dig. Jag mår fortfarande inget vidare men nu har jag i alla fall tagit proverna så får vi väl se vad det visar. Många kramar sänder jag iväg till dig, min fina bloggvän ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s