Bättre sent än aldrig

 

total lycka

Hej, finaste….

Idag har det hänt saker….Jag var ganska trött när vi väl var hemma igen. Vi börjar från början…Jag skrev ett inlägg i morse och när jag hade skickat iväg Emil till skolan, tog min energi slut. Jag visste dessutom att jag hade en lång dag framför mig och när jag vet det, så oroar jag mig i regel helt i onödan. Men som sagt, jag var trött när han hade gått så jag kröp ner i sängen igen. Strax innan dess kom Paddy för att passa sina barn när vi gjorde vad vi skulle. Jag hade precis slumrat till när mobilen ringde. Det var Emils lärare som ringde. Han tyckte inte att Emil skulle gå i skolan när han mådde så dåligt. Han sa också att han skulle vända sig till högre ort och tala om att det inte var rimligt att ha den pressen på oss. Vansinnigt, att behöva skicka en sjuk tonåring till skolan. Jag hoppas bara att de lyssnar på honom, för jag ville inte skicka honom egentligen. När vi hade lagt på så kunde jag ändå inte vila, för nu visste jag ju att Emil skulle komma hem. Det var bara att pallra sig ur sängen igen..

Jag ringde och beställde sjukresa så det var gjort. Vi fick tiden 12.20 och det blev ganska lagom eftersom min tid var 13.00. Jag hann varva upp ganska ordentligt innan vi ens var där, men det gör ont att gjuta hylsorna. Stumpen utsätts för ett enormt tryck, visserligen varar det inte mer än ca 5 min, det värsta trycket. Men innan dess så träs det på mängder med andra saker som behövs när man tillverkar en protes. I vanlig ordning så gjorde det ont men jag har varit med om mycket värre saker än så. Det tar en stund att göra en hylsa, sen måste det justeras och grejas innan det är dags att gå därifrån..rulla därifrån menar jag. När allt var fixat så satte jag på proteserna och fick nu stå upp för första gången på evigheter. Vilken känsla!! Tekniker tog tag i mina byxor där bak, för han trodde att jag behövde hjälp med att resa mig. Musklerna har fått vila väldigt länge. Kent trodde också att jag skulle ha problem. Det blev inga problem alls utan jag bara reste mig och när proteserna var fixade så kunde jag stå utan att stödja mig på något. Lite av en chock, men denna gången en positiv sådan. Det gillar vi. Förmodligen så måste det justeras mer när jag ska börja gå, det kan skava lite här och var. Det är också ganska svårt att få dem exakt lika långa, vilket är en enorm fördel om jag ska gå…Jag blev jättenöjd, kände mig lycklig, ja det gör jag fortfarande. Tänk dig, jag har fått nya ben idag. Nu ska jag bara lära mig att gå i dem också..

barnbarn

Dagens foto på tre av barnbarnen…På det sista fotot så vinkar Stephanie men det är inte så lätt att förstå. Visst är de vackra, våra barnbarn. När det gäller Michelle så fungerar det fortfarande bra utan respirator. Hon väger 625 gram och är 31 centimeter lång. Fortsätter det att vara så stabilt som nu, så får hon eventuellt komma till Kristianstad nästa vecka och ligga på neonatal där. Då, om det går bra, så är intensiv vården avslutad och det är ju väldigt glädjande. Gissa om jag kommer finnas på sjukhuset när de kommer? Såklart, jag måste ju få se underverket i verkligheten och inte bara på foto. Kanske Anton har lust att åka hem till Näsum då. Det tror jag nästan, det är bara att han inte tycker om att vara i Lund. För han saknar Sandra och Paddy, det bevisade han ju härom dagen när han blev så ledsen när de skulle åka härifrån. Så något är det med Lund, som inte mitt barnbarn gillar. Vi har lovat att han får stanna tills han vill och det löftet tenderar vi att hålla. Jag kom på nu att jag är banne mig osäker på Michelles vikt idag. Sandra har sagt det men jag fokuserade nog mer på längden, då de inte mäter den lika ofta som de väger henne. Asch, jag får fråga Sandra imorgon. Det kommer i vilket fall som helst en ny vikt imorgon.

När vi var klara på sjukhuset så hade vi ett möte till inbokat och det var med Emils kontaktperson och den som är ansvarig på kommunen. Där skulle vi var 16.00 och vi var där i god tid, men vi fick vänta. Vi väntade, väntade lite till och sedan kom det en annan av personalen ut och frågade om inte vi hade fått besked på att det inte skulle bli något möte för hon var sjuk. De hade försökt nå oss precis innan hon kom ut…Lite dålig stil, tycker jag att det är…för personen vi skulle träffa har varit sjuk hela dagen, och hennes kalender bör ha innehållit fler tider än vår. Så någon måste ha ringt runt och bokat av hennes möten, men de glömde vårt. Lite irriterande…Jag hade bokat resan hem till 16.45 och nu blev det genast väntetid…Grrrr!! Säger jag bara.

Direkt när vi kom hem så fick Kent bege sig och göra lite inköp, dock hade han lite tur, för nu var Jocke här och han kunde låna bilen. Så skönt, för regnet bara öste ner. Inget roligt väder att gå i. Samtidigt så diskade jag undan, för där var två skitungar som hade ätit men glömt att göra i ordning efter sig. Det sa jag till Emil också, nu är han störst här hemma bland barnen och då ligger det på hans ansvar att hålla undan. Fast jag får vara glad att han ville ställa upp och passa Anton de stunderna när det inte fanns någon vuxen att tillgå. Ja, du har säkert förstått att Stephanie nu har tröttnat på oss och längtade hem. Det hon saknade mest var dock inte sina föräldrar eller Michelle, utan det var ”nunu” som hennes snuttefilt kallas. När hon var mindre så kunde hon inte säga snuttefilt utan det blev då ”nunu”. Den saknade hon allra mest. Så hon tyckte nog att det var skönt att komma tillbaka till mamma och pappa. Ja fotografierna är tagna idag, på alla tre…När jag har avslutat inlägget så lägger jag ut lite foton ifrån vår dag också. Det blir inte lika fint som de andra, men det går säkert bra ändå.

Älskade Hedda mår bra idag igen. Vad det var med henne igår, har jag inte en aning om. Hon kräktes två gånger och när vi la upp mat till henne så ville hon inte äta. Det är inte alls likt henne, för hon får köttmat och det brukar ta under en minut innan hon har ätit upp den. Efter hon ätit så rapar hon alltid högt och ljudligt..lite äckligt är det, men ganska roligt också. I morse när jag bredde mackor till Emil så smög hon ut i köket, tiggde lite fint som hon gör. Jag gav henne en prickig korv och den slank ner innan fan fick skorna på sig. Det var ett klart tecken på att vår lilla Hedda mådde bra igen. Tur är väl det. Hon är vår lilla spillevink och hon bjuder på många skratt. Jag kan inte komma ihåg hur det var innan vi fick henne. Det behöver jag inte fundera över heller, för nu är hon här…

Nu du, fina, vän, så är det dags för mig att stänga ner för ikväll. Kramar med lycka och kärlek skickar jag till dig. Energibollarna behövs fortfarande så de hänger med. Sköt nu om dig själv, så hörs vi med all säkerhet snart igen. ❤ ❤ ❤

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

kid6

 

 

Dåså..Godnatt, finaste, finaste du

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s