Usch och usch igen….

m2.jpg

Hej finaste…

Ja, jag vet att det inte blev något inlägg igår. Den här sidan tar väldigt mycket tid ifrån det jag borde göra. Så nu har jag bestämt mig för att göra inlägget först och sen får jag ta tid till att leta plugins som jag vill ha. Det är inte helt enkelt att börja om med en blank sida…Även om jag älskar att skapa så tar det ibland stopp även för min del. Just nu är jag såååå trött på plugins, widgets och så vidare… Men nu är jag här i alla fall.

På fotografiet så håller jag i masken som Michelle har över näsan och munnen för syrgasen. När jag fick den, så förstod jag att det var omöjligt att bilda sig en uppfattning om hur liten hon egentligen är. Jag vände och vred på masken och det var svårt att fatta att den masken hade Michelle använt och att den var så liten. Helt otroligt. Det finns fler foton på saker ifrån Michelle..Hon vägde 730 gram igår när hon vägdes. Det hände en mycket obehaglig sak i förrgår. Paddy stannade kvar på sjukhuset med Michelle och Sandra skulle som sagt var åka hem med barnen till Näsum. Tyvärr så var deras tåg inställt och skulle förbli så hela kvällen, så med andra ord så fick de sova över här en natt till. När Sandra hade varit här hemma en stund så ringde Paddy och jag kunde höra att Sandra blev ledsen och därmed kunde jag direkt förstå att det hade hänt något. Resten av deras samtal satt jag på helspänn. När de lagt på luren kunde Sandra inte prata, hon fick inte luft. Skräcken grep tag i mig och jag gjorde allt för att försöka lugna ner Sandra tillräckligt så att hon kunde berätta vad som hade hänt. Då visade det sig att Michelle hade lagt av, när Paddy hade tagit ut henne så hade hon plötsligt slutat andas, hon blev blå. De försökte få igång henne med att nypa henne i fötterna men det fungerade inte. De slet henne ur hans famn och la henne i kuvösen. Väl där så kunde de ge henne vad de kallar för neopuff och det fick igång henne igen. Allt som allt så hade hon varit borta i 4 minuter. Efter det så har hon varit stabil igen. De röntgade henne och tog prover men ingenstans fanns svaret på varför hon plötsligt slutat att andas. Det är så otäckt när sådant här händer. Vi kan bara stilla vänta och be våra böner. Nu ska det förhoppningsvis inte hända igen. Hon blir ju äldre och stabilare för varje dag som går. Rädslan kommer nog finnas inom oss alla fram tills dess att hon blir utskriven. Även längre fram kan jag tro. Det är inte en så enkel situation. Jag tror att det är väldigt enkelt att bli överbeskyddande även när de sen blir större. Det är ju något jag i allra högsta grad är medveten om. Jag har gjort, och gör det fortfarande, överbeskyddar Emil. Han har råkat ut för så otroligt mycket redan i sitt liv och därför vill jag vara där och se till att det inte händer något mer. Det är fullständigt vansinnigt och naivt. För det första så blir det inte bra, han måste få lära av sina misstag. Hjälper jag honom med allt så utvecklas han inte heller. Jag har fått jobbat stenhårt på det och jag fortsätter jobba med det. Det är för mig svårt att inse att han faktiskt blir 14 år om några dagar, så något litet barn är han inte längre. Jag måste släppa taget. För hans skull..Det är svårt att inse att vi inte har några små barn längre, trots att det är detta man strävar efter. Att få se sina barn växa upp till sina egna personligheter, bilda sina egna familjer. Just att släppa taget. Det är otäckt och läskigt. Jag är så rädd att det ska rasa varje gång jag släpper taget. Det jag måste bli mer medveten om är att faktiskt inte gör något bättre genom att alltid finnas till hands. Det hindrar allas utveckling. Jag har god självinsikt och vet vad jag gör för fel, men det är en annan sak att gör en förändring.

m3
Blöjan är mycket mindre än min hand…

Nu är klockan snart halv tre och Emil slutar snart skolan. Sen är tystnaden slut. Samma sak här, det är både till ont och gott. Njuter gör jag i stora drag, över tystnaden över att slippa ta ansvar för en stund och över att jag gör vad jag vill, när jag vill. När Emil väl är hemkommen så brukar det föras mer liv än vanligt.Jaha, min hälsa då…Tja, vad ska jag säga. Vissa dagar fungerar det utan att jag direkt tänker på att jag sitter i rullstol. Vissa dagar gör jag inget annat än att funderar på det. Varför jag? Smärtan vill inte släppa. Tänk om…Den är värst, tänk om jag hade haft mina ben kvar, då skulle jag….Tänk om jag slapp smärtan, då skulle jag….Tänk om jag var rik, då skulle jag…Detta tänk om, är inget bra, för det uppmuntrar till tankar och känslor som absolut inte är nyttiga för min del. Igår blev jag helt bestört när jag insåg att jag faktiskt inte kommer ihåg hur det var att ha två ben. Är det till ondo eller till godo? Lite av varje skulle jag påstå. Det är bra på det viset att jag kan fokusera mer på nutiden. Det är lite kasst att glömma vem jag var innan handikappet. Jag försöker hela tiden övertyga mig själv att jag är den jag var innan, fast utan ben. Det är inte sant. Jag är inte alls som jag var innan. Mycket har förändrats. Jag har förändrats, min kropp och själ har förändrats. Det som har hänt under dessa åren har gjort massivt intryck på mig. På många sätt. Hade det varit som innan så hade jag inte suttit här och bloggat, då hade jag varit på mitt arbete. Sen hade jag förmodligen städat ihjäl mig. Det går liksom inte att jämföra. Jag har som du vet helt andra värderingar och prioriteringar nu än innan. Det är nästan ett måste. För att kunna överleva och leva livet så måste jag tänka annorlunda nu än förr, så är det bara.

Dåså finaste, då är det dags att avsluta inlägget för denna gången. Jag påminner om att det går bra att gå in på Kampen för livet och kika lite. Den kommer snart att ersätta denna bloggen, men den gamla kommer finnas kvar länge ännu. När jag börjar att bara göra inlägg på den nya så kommer jag göra det lätt för dig, det lovar jag. Som du ser har jag lagt till några sidor och där finns även en gästbok. Jag hade blivit jätteglad om du vill göra ett avtryck i den. Sen var det gruppen på Facebook…ja, jag vet att det är mycket, men inte mer än du fixar. Som sagt så vill du bli medlem så kommer det finnas mängder med saker som händer i gruppen så småningom. Just nu är det inte så många medlemmar, men jag hoppas att det inte ska ta så lång tid innan vi kan göra något roligt. Här är länken dit Dela Skaparglädjen. Nu ska jag krypa i säng en stund och vila, det känns som det behövs. Kramar i massor skickar jag dig. Behöver du som jag energi, ta emot en av energibollarna som jag skickar. Sköt om dig nu, så hörs vi snart igen..<3 ❤ ❤

m4
Den ”stora”blöjan är en prematurblöja det också. Så den är också liten
m5
Michelles första napp

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s