Trött, trött och trött…

wp-1455912699369.jpeg
Jocke, Alice och Stephanie i en fåtölj..Lite trångt kanske

Jaha, säger jag igen, då var det fredag. Veckan har i vanlig ordning bara flugit iväg. Vart vet jag banne mig inte, men fort har det gått. Jag tittar i bakspegeln och funderar, vad har jag egentligen gjort i veckan? Ingenting är svaret, absolut ingenting. Jag blir så trött på mig själv ibland. Varför har jag låtit en hel vecka smita förbi utan att göra något vettigt. Alltså, jag vet inte vad det är med mig längre. Jag har ingen lust till någonting, inte ens att handarbeta. Jag måste göra vissa saker klara men jag finner ingen glädje i det alls. Jag som brukar bli glad varje gång jag rör en virknål eller sticka. Jag har inte ens vågat röra pärlorna eftersom jag vet hur beroende jag blir. När jag väl har börjat, så kan jag liksom inte sluta. Fast nu tror jag inte det skulle vara några problem alls, för jag vill ändå inte. Det är kanske så att jag är orolig över mitt tillstånd, men jag tycker ändå inte att jag känner det så. I så fall är jag orolig utan att veta om det själv och det skulle ju vara märkligt. Nej, inte en aning har jag. Jag städar och hjälper till med det jag kan, sen sitter jag mest framför datorn eller eventuellt TV:n. Men jag känner ingen glädje. Jag brukar vara ganska glad och positiv, men nu får jag verkligen anstränga mig för att vara glad och trevlig. Jag vet om att jag fräser mer åt alla också, det är ett klart varningstecken. Men jag vet inte vad varningen gäller…Är det inte konstigt?

Säkert har en del hunnit ifatt mig och det är jobbigt. Jag har många tankar och känslor som inte är bra, det vet jag. Det är ändå inte likt mig att bara lägga ner, liksom. Alltid har jag hittat något litet glädjeämne som kan göra mig lycklig. Nu har jag inga glädjeämnen heller. Jag kan sitta och fundera över varför jag känner mig så konstig och kanske jag bör gå och lägga mig och vila. Sova är inte heller skojigt. Drömmarna är så konstiga och läskiga. Är jag kanske deprimerad? Borde jag inte veta det? Vad tror du?

Jag tänker inte bli så långrandig ikväll, för jag är trött…det sa jag nog innan. Vi har gäster ikväll, Jocke, Linnea och Alice. De ska nanna över här och sen har jag barnbarnen också här, Anton och Stephanie då. Kent hade gjort en så god räkröra till oss som vi la på rostat kondisbröd. Det var så underbart gott, en evighet sedan jag käkade räkor. Det smakar ännu bättre då. Medan jag satt och njöt av delikatessen så började jag fundera över om min blogg som är ännu äldre än denna fanns kvar. Såklart att den gjorde. Jag loggade in och där var den. Alla mina inlägg som jag gjorde på sjukhuset innan jag blev amputerad. Varenda liten känsla och tanke har jag präntat ner. Där fanns också mina noveller som jag skrev för att fördriva tiden. Det är någon av dem som jag var med och tävlade med, så där finns recensioner ifrån andra läsare också. Plus att där finns med en del material från boken Slaget om Fibbla, för det vär då när jag började på boken. Jag påbörjade faktiskt den innan jag blev inlagd. Min tå började att dö och det har jag skrivit allt om och till sist gick det inte att vara hemma utan att jag fick uppsöka vård såklart. Det dröjde ju ganska länge innan beslutet blev taget, att det var dags att amputera. När jag var där inne och kikade så kändes det som att komma hem. Det är väl märkligt med internet, att du kan känna dig hemma på en sida. Det är ju bara bilder och text. Men saken är den att texten är skriven i en stund där jag kanske var ledsen, glad, sorgsen..det är liksom jag. Det kändes bra…Så nu tänker jag dela med mig av den till dig också, om du vill förstås. Här är länken Välkommen till mitt hjärta. Kika rundor och vill du kommentera något så gör det, men det hade varit bra om du hade kommenterat detta inlägget här, för jag vet inte om jag kommer vara så mycket mer på Fibbla. Jag har skrivit en helt ny text där och lagt till en bild av mig, så att du vet att det är min blogg och att du har kommit rätt.

Det är inte så mycket bilder idag och anledningen är att jag har inte fotograferat så mycket dessa dagarna, om igen, jag vet inte varför. Det är bara så. Du får nöja dig med text idag.

I morgon så kommer Caroline, Cornelia, Caspian hit på mellomys, och så ska de vara mormorvakt, för att Kent ska ut med vänner och umgås. De är lite rädda för att jag inte ska klara mig själv. Jag hade gjort det, men nu har jag inte sett Cornelia på evigheter så därför gör det ingenting att de är här och håller mig sällskap. Det kan också kännas lite tryggt eftersom jag har båda barnbarnen kvar här då också. De kommer tillbringa helgen här så att Sandra och Paddy kan vara tillsammans på sjukhuset med Michelle. Idag vägde den lilla donnan 870 gram, så hon tar sig. Den lilla kämpen. Hon ska börja få vätskedrivande varje dag nu så att förhoppningsvis ska vätskan i hennes lilla kropp försvinna. För så fort de ska bara byta blöja, så dippar hon och det kan vara det som är problemet. Inget är lätt och enkelt när man är så liten, såklart. Det känns ändå bra att hon väger dubbelt så mycket nu som när hon föddes. Nu är hon ju stabilare också än vad hon var innan. Jag trodde inte heller att det skulle gå helt smärtfritt, det hade varit lustigt. Några bakslag, hade vi nog räknat med. Hon är mormors lilla kämpartös…

Nu finaste du så orkar jag banne mig inte skriva mer…trött..men det visste du ju sen innan. Kramar fyllda med kärlek och vänskap, sänder jag din väg. Energibollarna likaså. Jag hoppas återkomma med friska nya tag i morgon och även fler foton. Så länge får du roa dig med att läsa min äldsta blogg…haha. Sköt nu om dig och tack för att du har funnits vid min sida här idag…Vi, du och jag, hörs imorgon igen. ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s