Jag orkar fan inte mer…

svanar
Svanar i ån, simmade förbi när vi var ute och gick.

Hej, finaste…

Idag känner jag mig helt matt och trött. Jag har ingen ork eller energi. Det känns som jag är en stor degklump…seg. Det är den värsta känslan av alla, ingenting är skoj. Allt jag ser är svart, grått, svart, grått….jag försöker fästa ögonen ovanför allt det mörka för att få se en ljusglimt….idag finns där ingen, det är bara mörkt. Alltså jag orkar inte mer. Det är inte många dagar i mellan dessa riktigt mörka dagarna och det sliter på mig…Denna förbannade rullstol som fastnar överallt, trösklar, mattkanter, skor, ja, precis överallt fastnar jag och får ta mig loss. Det är så frustrerande, det går inte att beskriva ens…Ibland blir jag så förbannad att jag skriker. Det gör ingen skillnad men jag inbillar mig det. Varenda dag när jag ska klä på mig så fastnar plaggen överallt….aaahhhah!!!! Ibland eller ganska ofta så tryter tålamodet redan där och morgonen börjar helt fel. Men säg den person som inte skulle bli irriterad över en sådan sak. Eller som i helgen när jag för en gångs skull hade köpt något plagg till mig själv, då fastnar koftan i rullstolens kardborre och den river bokstavligen upp ena sidan av koftan. Så jäkla typiskt! En helt ny kofta. nu är den förstörd, på grund av rullstolen. Det blir ju ingen glädjeyra precis. Nej ibland är det bara jobbigt att sitta i den. Nu har jag dessutom problem i nedre regionen och det är precis som ett sår. Det gör så förbaskat ont, speciellt när jag nu blir tvungen att sitta på det onda. Jag har även sökt för det någon gång men ingen bra lösning. Det är så många sådana här små saker som blir väldigt stora och jobbiga tack vare att det är mer än en. Hade jag bara haft det problemet så hade sagan varit all. Jag hade kanske beklagat mig lite. Men det hade inte varit så smärtsamt som det är nu. Jag vet inte hur jag ska bli av med det heller.

Jag ringde vårdcentralen idag och kontrollerade ifall de hade fått in mina provsvar och det verkade som det var fallet. Hon berättade för mig att de proverna de hade tagit hade varit normala…Jaha, kyss mig långsamt!! Det var proverna på sköldkörteln och de var alltså normala. Vad är det jag lider av då?? Ja, nu måste man såklart gå närmare in på problemet och jag vet vilken tid detta kommer att ta. Det är bara att ta tjuren vid hornen och fortsätta vidare. Det kommer nog en dag för mig också, då allt blir enklare och energin forsar tillbaka. Det skulle vara fantastiskt. Nu ska jag försöka låta bli att gnälla, det är ingen som blir gladare för det..

Igår var jag på arbetsförmedlingen och vi pratade mest om vilka kunskaper jag hadde och vilket företag som kunde ta emot mig. Så nu ska jag sondera terrängen och kolla upp vilka företag här runt om Kristianstad som kan tänkas syssla med det jag kan göra. Jag har ju en mängd utbildningar i support, när det gäller bredband, TV och telefoni. Sen har jag suttit i Bilprovningen också och bokat både vanliga besiktningar och registreringsbesiktningar. Det sista är mycket svårare och kräver en helt annan kompetens än att bara boka in vanliga besiktningar. Den utbildningen kommer jag allt ihåg, den var tuff och det var en jäkla massa att hålla reda på. Sen har jag även suttit i ordermottagningar. Det är bara de sista fyra åren…alla de andra åren har jag jobbat inom en mängd olika yrken. Jag har aldrig varit rädd för att hugga i. Det är bara lite svårare nu eftersom det måste vara ett sittande arbete. Känner du till något runt omkring Kristianstad? Det blir väl lättast att hålla sig i närheten. Pendla till Malmö var inga problem innan jag blev sjuk, det är något svårare nu. Jag kommer ge järnet för att få komma ut i arbetslivet igen, så snart som möjligt, för jag pallar inte vara hemma mer. Det är ju en anledning till varför jag så lätt blir deprimerad. Det är så oerhört viktigt med en sysselsättning. Att få känna sig behövd är väldigt viktigt, samt att man gör någon nytta. Det blir att jag till sist känner mig helt värdelös och det är ju på väg dit.

Nu är alla sjuka, känns det som. Sandra och Paddy har också blivit genomförkylda och därför sov båda barnbarnen här inatt. De har nu pratat med personalen så att de kan gå in till lilla Michelle utan risk för att smitta henne. En förkylning kan för henne vara dödlig. Personalen sa att det inte var någon fara så länge som de inte hade feber. Så de var inne hos henne i morse med munskydd. Hon har legat utan c-pappen hela natten och hon väger nu 1022 gram, så jippi!!…nu är hon över den magiska gränsen 1 kilo och hennes dippar kommer allt mer sällan. Nästa vecka så kan det vara dags för värmesäng istället för kuvös, hon håller temperaturen ganska bra själv nu. Jag är så stolt över denna tösen, vilken kämpe hon är…

Vårt andra lilla busfrö är också sjuk. Han hade feber och hosta. Han ringde mig på Facetime igår och såg allmänt trött och hängig ut, men minsann hade han ork till att le och skratta när han fick syn på mig. Sen började han sina små skrik för att jag skulle skrika tillbaka…så jag fick säga att det inte blev någon skriktävling, han är för go, vår lilla Caspian. Han växer också så det knakar men det är inte alls konstigt. Han äter allt man ger honom. Inte ett dugg kräsen är han. Det är så roligt att mata honom. Det räcker att han ser skeden för att han ska gå igång. Då sprattlar han med armar och ben som en sprattelgubbe ända fram tills att han får smaka. Jag bjöd honom lite av min saft ”fun light”, jag är nämligen så löjlig att jag använder sugrör och det gillade han. Sen när vi tog bort det från honom blev han vansinnig…haha. Det var ju gott.

Idag kommer vi förmodligen bli barnbarn fria, det verkar som att både Steffie och Anton vill sova hos mamma och pappa. Då blir det till att njuta ikväll. Det är bara så att när tystnaden har lagt sig så blir jag i regel så trött att det inte går att sitta uppe utan att det är lika bra att rulla in i sängen. Vi får väl se. För övrigt så har jag försökt hjälpa till med vad jag kan idag, lite piggare ifrån förkylningen är jag. Men som sagt så ligger det en svart hinna över mig och det vill inte ge med sig…plötsligt händer det, som i reklamen. Någon dag är det min tur.

Jaha, mer då…tja, Jocke är på besök en stund. Paddy är här och Sandra är och hämtar småttingarna..så snart är huset fullt igen. Precis som det ska vara. Nu du fina, har jag nog inte så mycket mer att tillägga för tillfället. Jag sänder iväg massa kramar till dig i alla fall och även energibollar om det behövs. Sköt om dig nu, så hörs vi snart igen ❤ ❤ ❤