Det rasar av minnen, nostalgi och känslor

 

Hej, finaste…

Förklaring till fotografierna. Det på ID-kortet var som jag såg ut när jag blev utskriven efter amputerat det sista benet, alltså det vänstra. Jag kan själv inte fatta det..Vilken skillnad. Som du säkert förstår så är den andra bilden från nu…den är tagen för två dagar sedan…Så visst har jag tappat lite i vikt.

Då var det lördag och mina känslor är kaos. Ena minuten gråter jag, andra minuten så ler jag…Varför?? Jag är inne i nostalgins värld, minnen bara sköljer över mig. Hur det kändes att dansa. Jag vet inte om jag har berättat det innan, men jag älskade att dansa. Älskade att känna musiken i hela kroppen. Jag gör så fortfarande, höjer volymen så pass att det dunkar i hela kroppen, det ska kännas, annars är det inte lönt att lyssna på musik. Nu är jag så känslosam idag och då blir det väldigt mycket tänkande tillbaka. Jag avskyr egentligen dessa nostalgitripparna, men jag anar att det måste göras för min egen skull. Jag måste bearbeta lite av det som har hänt för att komma vidare. Det gör jag bäst på det viset. Gråta, gråta…känna att livet har behandlat mig jävligt illa. Sen är jag tacksam över så mycket ändå…min familj. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Det skulle jag aldrig vilja ändra på. Men jag vill ha tillbaka mina ben, så att jag kan dansa till musiken. Jag vill känna musiken banka skiten ur min kropp. Först då kan jag läka….Fy fan vad det har hänt saker i mitt. Jag som alltid var så fylld av energi och glädje när jag växte upp. Trots att jag hade det skitjobbigt hemma så höll jag fokus på det positiva, för att överleva. Jag väntade på något bättre, att mitt liv skulle visa sig vara lönt att leva. Det visade sig helt rätt. Vi har haft många, många lyckliga stunder tillsammans jag och Kent. Sen har barnen skänkt mig lika många goa stunder. Aldrig skulle jag vilja ha det ogjort. Sedan gick allt utför…Inte ett enda år utan traumatiska händelser…Jag kommer ihåg det sista nyåret med benen så klart. Jag stod ute på balkongen hos Jens. Ont som fan, för jag hade kommit direkt ifrån sjukhuset. Det var då kroppen hade stängt kopplingen efter den stora operationen. Så fram tills det så hade jag fått känna hur det var att ha två ben som fungerade utan smärta. Alla kärl var utbytta och därmed ”friska”, jag hade fått känna på hur det kändes att springa…Allt det härliga lät den högre makten mig känna på, innan det rycktes ifrån mig i en hast. När jag låg inne så försökte de först öppna det som var stängt, men dagen efter var den stängd igen. Då gjordes ett försök med en ny bypass och därmed hade de varit inne i ljumskarna mängder med gånger. Den högra ljumsken ville inte läka. När vi var och hälsade på Jens så blev det såret infekterat. Det tog någon dag innan jag fattade att det var infekterat. Jag kunde inte fatta vad det var som luktade så illa, sen slog det mig, det var ju mitt sår som luktade så illa. Dagen efter nyår så var jag helt utslagen, men det var ingen som kunde köra. Så vi väntade ytterligare en dag och sen körde vi hem till Kristianstad och där åkte vi direkt till avdelningen. Jag hade ju precis blivit utskriven. Jag blev så klart inlagd igen…inget roligt alls. Men den nyårsaftonen stod jag på balkongen och sa, jag hoppas att nästa år blir bättre, det kan ju inte bli sämre. Ha! Jag hade ju inte en suck om vad som skulle hända de nästkommande åren. Numer så känns det som en enda stor, svart, evig mardröm. Jag kommer aldrig säga något liknande igen. Det kan alltid bli sämre.. Denna nyåren fick jag inte ens fira, så visst kan det bli sämre. Så nu får jag se hur detta året blir. För tillfället så mår jag ändå ganska bra. Jag kan inte mer än be för att det kommer stanna här och jag får lov att fortsätta må bra, skaffa mer energi och få lov att använda proteserna. Vilken höjdare det skulle vara. Den enda som kan få det att hända är faktiskt jag…Jag ska bara övertala min hjärna att det är ok att ha ont när jag går. Det får faktiskt göra så ont att jag nästan svimmar. Då vet jag i alla fall att jag lever, eller hur?

familjen

 

Här har du nästan hela familjen samlad. Det är Emil, Cornelia, Anton och Michelle som fattas. Stephanie är med på fotot men bakom hundarna som har bestämt sig för att båda två ska vara med på fotot, så är det bara. De är för knäppa…Så nu när du har sett fotot så förstår du säkert att alla har varit här idag…Är jag trött?? Japp, så ända in i ……!! Fast jag skulle som sagt inte vilja vara utan någon av dem, även om det ibland är väldigt tröttsamt. Vi käkade mat tillsammans, det var bara Caroline och Caspian, som var bjudna på ett kalas, som inte var med. Jag tog faktiskt disken efter att alla hade ätit. Stort plus till mig idag…Jag gjorde det mest för att det är så tråkigt att komma upp dagen efter och det står en massa disk. Jag tappar humöret då, det finns inget värre än att komma upp och se en massa otäck disk, jo möjligtvis att vara bakis och vakna dagen efter. Det har jag gjort ett antal gånger, det är så äckligt när man vaknar och det första man ser är ett överfullt bord, några halvdrukna groggar och doften av avslaget öl…usch, fy fasen, säger jag bara. Efter disk och en kopp kaffe var det dags för Paddy, Sandra och Stephanie att gå hem. Anton ville stanna kvar här hos oss….Jocke och Linnéa stannade en liten stund till, innan de också begav sig. Jag fick fråga Jocke lite fint m han kunde offra sig och ta vår lilla Hedda på en kisserunda. Kent är så pass sjuk att han ligger, så jag får be andra om hjälp med lilla Hedda. Jag har lagt ut en video på henne på Facebook om du vill kika. Vi har ju lärt henne att vinka när Emil ska till skolan. Naturligtvis så ville hon inte göra exakt som hon brukar bara för att jag filmade, men hon använde båda tassarna istället för en och det går ju också bra att göra. Videon hittar du här En liten önskan.

En lite tråkig uppdatering angående Michelle blir det tyvärr idag. Hon har ju legat så bra i optiflow, som det hon använder och får syrgas genom, nu ett bra tag. I natt så hade hon haft många ”dippar” och de var därför tvungna att sätta tillbaka c-pappen och på en ganska hög dos syrgas dessutom. De har tagit en mängd prover, men hennes sänka var normal. Såklart blir vi ju oroliga. De tror att det är för att hon behöver blod, för hur det än är så är hon ju pytteliten och när de tar prover på henne så behöver hon ju ha tillbaka det. Så vi håller alla tummar och ni som har, håller även tårna, för att det bara är det och inget annat. Det får snart vara slut med bakslagen för snart är det ändå dags att vara stabil hela tiden. Det får ju inte hända något när de sedan ska hem med henne. Sandra var riktigt ledsen idag och jag förstår att detta är en ovanligt jobbig situation. Tyvärr finns inget mer att göra än att stå ut. Jag sa till henne idag att hur jobbigt det än är, försök hitta något som är positivt, för annars är risken att man förlorar sig i allt det negativa, och inte kommer därifrån. Det ska alldeles säkert bli bra, jag kan inte tänka mig något annat.

Ja, då fina du, så är det dags att avsluta inlägget för denna gången. Jag önskar en fortsatt mysig lördag till dig, fina vän. Kramar i massor sänder jag iväg, energibollar kommer strax efteråt. Sköt nu om dig så hörs vi imorgon igen…<3 ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 thoughts on “Det rasar av minnen, nostalgi och känslor

  1. Hej Mia! Jag måste skriva några rader till dig nu då jag ändå är ute på internet och är ju tyvärr inte det så ofta som jag skulle vilja då jag har sån värk i mina händer, men du skall veta att jag kollar alltid din blogg för det mesta varje dag på min mans mobil.

    Usch så jobbigt du har det och förstår att du har dagar som är båda svarta och vita på grund av allt det som hänt och att man grubblar mycket varför hände det mig. Här har jag också så svarta tankar som kommer nästan varje natt när jag inte kan sova och förstår inte varför det kommer så många konstiga tankar då och då särskilt om vår son som du vet att vi har det så jobbigt med och man saknar honom så mycket. Du får tänka på att du har en stor familj som kommer hem till dig ofta även om det också kan vara jobbigt för dig.

    Idag har vi en lat dag här och har varit och köpt var sin räksmörgås nu som vi skall festa på ikväll när vi ser på bingolotto, man måste pigga upp sig lite egentligen hade vi inte råd men man får dra in på annat.

    Ha den nu så bra du kan trots din sjukdom och kämpa på!
    Kram från Bittan

    Idag har jag skrivit lite på min blogg adressen är http://britt-marie.bloggplatsen.se

    Liked by 1 person

    • Förlåt för det sena svaret. Jag förstår att det inte är lätt. Jag vet inte vad jag skulle göra om någon av våra barn inte ville träffa oss. Jag skulle bli helt förstörd. Jag lider verkligen med dig, Bittan. Det behöver ju inte vara kroppsliga problem som man lider av. Det du står inför är precis lika tufft om inte tuffare. Har du ens fått någon förklaring till varför de inte vill träffa er. Annars är det ju absurt, ja det är det ändå. Vad tjänar det till att vara sur och bitter i hela sitt liv? De går ju miste om så mycket. Framför allt går de ju miste om er kärlek. Vad kan väl vara större än det? Du ska veta att jag tänker mycket på dig, hjärtat. Många styrkekramar ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s